Århundradets sämsta italienska landslag
När det drar ihop sig till EM eller VM nämns Italien sällan som någon av huvudfavoriterna, men alltid som ett lag "man aldrig kan räkna bort". Det är dags nu. Vi kan räkna bort Italien.
Det är inte utan att jag blir en aning irriterad över att Italien är så totalt bortglömt i förhandssnacket. Det är en tradition. Inför varje mästerskap anser jag att det italienska laget är underskattat. Snudd på diskriminerat.
När jag nu hör människor i radio och tv avslöja vilka man tror vinner VM nämner ingen Italien. Klart man blir förbannad. Tills man inser att det finns ingen vettig anledning i världen att nämna Italien. Folk förknippar Italien med Confederations Cup och antar att ingenting har hänt sedan dess. Det är ett problem. För mig. För det har inte hänt någonting. Några spelare är borta, några andra har kommit till. Men lagets personlighet är densamma - den existerar inte.
Landslaget har blivit utbuat på hemmaplan, trots att man oftast vunnit sina matcher. I Italien, landet som sist av alla kommer kommer sätta något annat än resultat i första hand.
Inte ens kritiken utifrån kan räcka som tändvätska. Grintan finns säkert, men inte kompetensen. Världsmästartiteln är idag enbart ett komplex som automatiskt övervinns om en dryg månad. Ironin hånflinar när Italien kommer för att försvara sin VM-titel med det sämsta lag man haft på många, många år.
2000 rullade man lätt igenom gruppspel och kvartsfinal för att sedan spela så italienskt många älskare och hatare tycks vilja att Italien ska spela i semifinalen. Man var sekunder från titeln i finalen, men även sekunder kan göra skillnad.
2002 slarvade Trapattoni bort sitt läge. Man kan skylla på Moreno hur mycket man vill, det var Italien själva som gjorde bort sig mest. Laget hade mycket mer i sig men man vågade inte vinna.
2004 var samma Trapattoni tillbaka med ett helt annat lag. Man var ett av Europas allra bästa landslag. Efter turneringen fick Trap gå och gjorde det trots endast en förlust på sina sexton sista landskamper. Tyvärr hjälpte det inte då högmodet i premiären hade pajat de italienska planerna.
2006 gick det som det gick. Man hade inte det bästa laget men man hade de bästa förutsättningarna.
2008 fick Donadoni lite liv och gossarna tillslut och man var faktiskt inte alls långt från att slå ut Spanien. Det är det få som minns. Straffarna gick åt fel håll.
2010 består den blåklädda armén av till hälften gamla hjältar, till hälften nya förmågor. Av de ärade är det bara två spelare som verkligen platsar i startelvan - Buffon och De Rossi. Cannavaro är med som kapten och i brist på alternativ. Zambrotta är i lika hög grad med eftersom konkurrensen är minimal. Den för inte länge sedan fulländade ytterbacken är idag en horribel spelare vars tillkortakommande blir allt mer tydliga tack vare hans pinsamma filmningar. Zambrotta måste ta sig i kragen.
Pirlo missar inledningen vilket kan vara till gagn för det italienska laget. Pirlo tar för mycket plats och förstör minst lika mycket som han tillför. Gilardino har Lippis förtroende och mer rutin än Pazzini. Det talat för Gila. Iaquinta, Gattuso och Camoranesi gör ingen skillnad längre.
Slitaget på världsmästarna under de senaste fyra åren har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen aldrig blivit av. De nya spelarna har aldrig fått plats. Därför står vi här med en klase rutin och en annan med orutin. Gruppen som befinner sig nära sin karriärs topp är alldeles för liten. Jag kan inte räkna in fler än Chiellini och De Rossi. Möjligen Di Natale, men han har mycket kvar internationellt.
Inte nog med att truppen saknar det mesta den skulle behöva. Det taktiska upplägget saknas helt. Man har testat alla möjliga varianter under kvalet och alla har fungerat ungefär lika uselt. Den formation som faktiskt gick riktigt bra är skrotad och Lippi vet än idag inte hur han ska spela. Knappast en trygg uppladdning för ett VM. Är man världsmästare borde man veta hur man ska spela. Inte bara nu, det borde man ha vetat för minst två år sedan.
Kvalet har varit en enda lång pina av impotent fotboll åt alla vädersträck. Det är som om alla bara vill dra täcket över huvudet igen och drömma om 2006. Den kritiserade Donadoni gjorde en fantastisk kval efter en tafflig start. Det senaste VM-kvalet har varit taffligt hela vägen igenom, ibland till och med värre än så.
Italien kommer inte försvara sin titel. Chansen är noll. För spelarna gäller det att göra ett bra VM så att de får vara med när EM-kvalet börjar. Det man kan se fram emot är att gubbarna som ska försöka slåss om nästa italienska VM-titel nu får chansen att visa vad de går för när det bränns ordentligt. Jag tänker på i synnerhet Criscito, Bocchetti, Montolivo, Marchisio och Pazzini.
Med förväntningarna i botten kan man bara bli glatt överraskad. Det är där hoppet finns. När det är som mörkast börjar man förvänta sig underverk. Det har ju funkat tidigare. Ju lägre förväntningar, ju högre förhoppningar. Tänk om Gli Azzurri kunde chocka världen. Inklusive nedanstående.
