Ett välbehövligt fiasko
Ingen som inte trodde på Italien inför VM behöver skämmas. Det gick som befarat, till och med sämre än det värsta man kunde tänka sig. Ändå var misslyckandet precis vad som behövdes.
Oavsett vilka förväntningar som funnits måste Italiens VM-insats se som ett fiasko. Lippi tar på sig allt ansvar. Det hedrar honom. Nu kan ingen komma åt honom. Det finns inga argument mot ärlighet. Skölden han byggt upp mot media och supportrar om sitt lag och sina val plockades snabbt ner och han tog emot alla pilar rak i ryggen. Ingen vill skjuta på honom längre. Det är inte kul.
Han hade kunnat skylla på domaren. Han hade kunnat säga att bollen som inte var inne egentligen var det. Han hade kunnat säga att Mucha skulle fått rött kort. Han hade kunnat säga att Quagliarellas andra mål inte var offside trots att det bara kanske var det. Det gjorde han inte. Det hedrar honom minst lika mycket.
Jag har svårt att bli chockad eller arg över Italiens resultat. För oss som sett Lippis landslag sedan han fick tillbaka det från Donadoni var det här snarare väntat. Visst hade vi förväntat oss en viss förbättring när det trots allt var VM, men det italienska laget lyckades med det till synes omöjliga och blev sämre än usla. När det gällde.
Under två års tid har man famlat runt bland spelare och uppställningar utan att hitta rätt. Man kom till VM utan någon som helst plan. VM blev en teststation. Fel spelare och ingen taktik. Inte konstigt att det gick snett. Vad Lippi än gjorde gjorde han fel. Två byten i paus mot Nya Zeeland, två byten i paus mot Slovakien. Man skulle kunna kalla det taktiskt kaos.
Lippis problem har varit att ju längre han fortsatt lita till sina veteraner, ju svårare har det blivit att byta ut dem. Hur skulle han helt plötsligt kunna plocka bort Cannavaro och slänga in Bonucci som knappt köpt sin första Ferrari? Hur ska någon kunna kräva att killar som Criscito, Maggio eller Marchisio ska ta något ansvar när de inte fått det i kvalet, knappt ens i träningsmatcherna? Lippi målade in sig i ett hörn och det enda fönstret som fanns var igenbommat från utsidan.
Spelarna ska naturligtvis inte komma undan bara för att Lippi skyddar dem. Vissa av dem är förlåtna då de med facit i hand aldrig borde spelat. Andra har oerhört mycket jobb att göra för att återupprätta förtroendet för dem när de bär landslagströjan. Om de gör det igen.
Lippi har alltid gillat Iaquinta och det är förståeligt. Det finns även gränser för hur långt man kan gå innan man måste inse fakta. I Iaquintas fall är den gränsen passerad för länge sedan. Iaquintas VM var ett hån mot alla anfallare som inte fick åka med. Till och med mot dem som fick åka med. Det är pinsamt att en spelare med spelsinne som en runsten på den här nivån. Det enda gång Iaquinta ser en medspelare är när han själv inte blir framspelad. Aldrig annars. Tunnelseende modell extrem. Det är en skam att han varit förstavalet.
Jag kan inte låta bli att tycka synd om Marchetti. Han fick sitt livs chans och så fick han knappt göra en enda räddning. Allt gick in, och han kan knappast lastas för något av målen. En skicklig målvakt är idag ansedd som ett hål. Om Buffon blir borta länge får Marchetti nya chanser. Om han har tur.
Slutforceringen mot Slovakien visade ändå att det fanns en vilja att uträtta något. Det var inte ett gäng semesterlängtare som åkt till Sydafrika. Slutforceringen är dock snarare av ondo än av godo för laget. Varför skulle de ta 260 minuter innan någon vaknade? Det bevisade ju bara att man varit totalt likgiltig tidigare, men när man kände flammorna i häcken kunde man minsann bjuda till. Man kunde och man ville. Ändå sket man fullständigt i det.
Senast Italien vann en landskamp var mot Sverige i november. Då fanns inte en enda av spelarna från 2006 med från start. Den ende som medverkade var Camoranesi som kom in med en kvart kvar. Talande eller tillfällighet?
Hur uselt och bedrövligt allt just nu känns var det här det bästa som kunde hända för Gli Azzurri. Lippi har försökt få väggarna i sitt hus att stå utan att lyckats. Golvet är igenomtrampat, fasaden är sprucken, taket läcker. Det är bortom renoveringsmöjligt. Allt måste rivas och byggas om.
Prandelli kan köpa tomten bredvid. Han kan låta rucklet förfalla medan han bygger långsiktigt med moderna material. Möjligen återvinner han något från det gamla huset. Det finns ju trots allt ett par delar värda att bevara.
Jag längtar mer till EM-kvalet än jag gjorde till VM. Jag har saknat exklusiviteten runt Gli Azzurri. Att varje match är en högtidsstund. Att varje match är en propagandaföreställning som väldigt få får se. När Prandellis tredje trupp tas ut ser vi hur han vill ha det. Den första är alltid tillfällig på grund av skador och semestrar, den andra är en trupp för att snabbt ta poäng. Den tredje är den som gäller. Då är ligan igång på riktigt. Just nu är alla möjlighet öppna. Men det är en annan krönika.
2006 känns fortfarande som igår och 2014 kommer snart kännas som imorgon. Tiden går kriminellt fort.
