Alessandro Del Piero...
[Infoga mycket välkänt citat från Hamlet]
Det stora samtalsämnet angående det italienska fotbollslandslaget just nu är Alessandro Del Piero. Det kan ingen med lite intresse för Gli Azzurri ha undgått.
Del Pieros plats är ifrågasatt, för att uttrycka det milt. Han har en svår säsong bakom sig, att han varit skadad under två längre perioder förbättrar inte hans chanser att åka till Portugal i god form.
Trapattoni vill så gärna stoltsera med sina tre superstjärnor längst fram. Han hoppas och tror (förmodligen) att bara glimten av dessa tre ska få motståndarna att kippa efter andan. Totti och Vieri är så givna att det är löjligt att ens fundera på att ifrågasätta dem, Del Piero däremot måste leta fram lite bevismaterial att köra upp i ansiktet på kritiker och fans.
Han har under många år varit ledande i det segerrika Juventus som prenumererat på Scudetton och ofta gått långt i Champions League. Många ligatitlar har varit Del Pieros verk. Han har sprutat in mål själv och med genidrag dukat för medspelarna.
Del Piero i landslaget är en helt annan femma. 1998 var hans världens bäste fotbollsspelare, en lagkamrat vid namn Zidane råkade fånga världens ögon under en månad och fick förstås den officiella utmärkelsen. Del Piero floppade i VM, liksom nu inte fullt återställt efter skada.
I EM 2000 valde Zoff att spela med antingen Totti eller Del Piero. Del Piero fick lira andrafiol. I efterhand minns man mest hans mål mot Sverige och skottet mot halvöppet mål som skulle bärga guldet. Två fötter tillhörande Fabien Barthez hindrade honom från att bli hjälte i landslagströjan.
VM 2002 var en repris. Del Piero brädades, med all rätt, för Totti. Ett mål mot Mexico gav honom konstgjord andning och en startplats i åttondelen, resten är fotbollshistoria.
Inte heller i kvalspel har han visat sin storhet. På alla dessa år och med alla dessa chanser har han bara visat sin fulla potential en enda gång. Det var när Wales krossades med 4-0 på San Siro. Del Piero hade lektuga på sin vänsterkant. Britterna var minst två steg efter i varje duell. De hårda walesarna med Robbie Savage i spetsen vann knappt en närkamp mot den lille Del Piero. Inzaghi stod för målen, Del Piero för liret. Noterbart är att Totti inte var med denna gång. Man attraheras lätt av tanken att Del Piero känner sig kvävd i den store Francescos närvaro, men i sanningens namn - vem blir sämre av att lira med Totti?
Sedan denna magiska septemberkväll har Del Piero varit sitt gamla vanliga landslagsjag. Inte dålig men på intet sätt överdrivet bra. Hans räddning har varit Traps ovillkorliga kärlek. Trap har uttalat sitt förtroende för Del Piero. "Han går framåt," var ungefär vad han sa efter matchen mot Tunisien. Hur såg han då ut när truppen togs ut, undrar man? Generalrepet mot Tunisien var matchen då tvivlarna skulle tystas alla frågetecken för hans plats i startelvan raderas ut.
Det gick... inte jättebra. Han sumpade två riktigt bra lägen, hade han varit i form hade han satt båda utan problem. Spelet var som sig bör nuförtiden långsamt och förutsägbart. Viljan lyste med sin frånvaro, vilket till Del Pieros försvar den även gjorde hos de flesta av hans polare i första halvlek. Man fick ändå en känsla av uppgivenhet. Det kan har varit en grov feltolkning men han verkade inte särskilt sugen på att lira boll. Halvhjärtade närkamper och bollkontakter är inget som upphetsar. Det var nästan lite sorgligt, ett geni som såg ut att ha insett att han aldrig blir den han en gång var. Del Piero bar en aura av negativ energi omkring sig. Att jämföra med Cassano som sprudlade av spelglädje. Det är som tur är inte nu det gäller, det är om två veckor EM sparkas av för italiensk del. Då kanske det är helt andra vibbar som sänds ut till världens tv-apparater från Italiens nummer sju.
Därför ska Del Piero starta mot Danmark:
- Rutinen. Han har spelat mängder av stora matcher. Många påvisar erfarenhetens värde i stora turneringar. Del Piero har den.
- Samspelet med Zambrotta. De kan varandra utan och innan. För att återgå till matchen mot Wales; dessa två spelade ensamma både skjorta och byxor av halva bortalaget.
- Potentialen. Den håller sig gömd under längre och längre perioder, men någonstans under den trimmade hårmanen finns klassen.
Därför ska Del Piero INTE starta mot Danmark:
- Formen. När gjorde han en riktigt bra match senast?
- Fysiken. Det tar tid att komma i form efter längre skadeuppehåll. Återhämtningsperioden sedan den senaste skadan är i minsta laget för ett EM.
- Cassano är helt enkelt bättre, även om han nog som Trap säger är den perfekta inhopparen mot tröttkörda försvar.
- Cassanos samspel med Totti. Del Piero och Totti är långt ifrån samma radarpar.
Del Piero lider av säsongen 97/98. Han jämförs och kommer alltid att jämföras med denna fantastiska säsong. Årets EM kan mycket väl vara Del Pieros sista chans att visa sin kapacitet i en tröja som inte är svartvitrandig. Det är succé eller fiasko som gäller, för honom finns inget mellanläge.
Om han startar mot Danmark? Givetvis.
