Glenn Hysén om tiden i Italien
Glenn Hysén är mest känd för sin tid i Liverpool, men åren 1987-1989 var han proffs i Fiorentina och hade bland andra Roberto Baggio som lagkamrat. Ett par år senare skrev Hysén en bok om sin karriär och gav Italien en och annan känga.
Genom åren har de flesta som följt svensk fotbolls-TV fått höra historier om Hyséns Liverpool-karriär. Han har ofta refererat till den tiden själv, men också fått många frågor om den, antingen när han agerat experkommentator, eller i andra intervjusammanhang.
Mindre är känt om Fiorentina-perioden, trots att den var ungefär lika lång. Inte saknades framgång då heller: 1988 belönades Hysén med Guldbollen.
Så varför pratar då Hysén så sällan om sitt italienska proffsliv? Fiorentina är trots allt en av de stora klubbarna i Italien, och landets (då) mest lovande spelare, Roberto Baggio, var hans lagkamrat. Dessutom: Legenden Kurre Hamrin bodde i staden (Florens) och tog emot Hysén med öppna armar. Svennis var klubbens tränare. Fiorentina erövrade bland annat en 7:e plats i Serie A under dessa år. Bara fem gånger sen Hyséns dagar har Fiorentina slutat på bättre tabellplacering.
1992 publicerades Hyséns självbiografi Hyss och allvar med Glenn Hysén (medförfattare: Gerhard Karlsson). Den här boken är naturligtvis sen många år tillbaka ”out of print”, det vill säga den finns inte att köpa i bokhandlar. Enda sättet att läsa den är att försöka hitta ett exemplar på ett bibliotek, alternativt antikvariat. Därför anser jag att jag kan citera några meningar ur den, då det alltså inte längre finns några kommersiella vinster att göra på denna utgåva.
Om Liverpool-tränare Souness skriver Hysén: ”Souness har ju varit i Italien i två år, så det är kanske därifrån han fått sina dåliga idéer [att hacka på motståndare, köra armbågen i magen, sparka på hälsenan]”.
Om lagkamraterna i Fiorentina: ”Lagkamraterna var lite trista och för mycket inriktade på att ta fotbollen som ett jobb vilket som helst. De kom till träningen, bytte om och åkte hem igen. Laganda och gemenskap märkte jag inte mycket av, och även om ingen av spelarna var direkt otrevlig så upplevde jag ofta stämningen som lite tryckt”.
”Jag var mycket less på fotbollsatmosfären där nere”.
”De var helt otroliga i Italien, ingen ordning liksom. Var direktören på gott humör och vi hade gjort en bra match, kanske slagit Inter eller Juventus, då kunde han promenera in i omklädningsrummet efter matchen med ett brunt kuvert i näven: ’Här har ni. Tio tusen extra per man’.”
”Stämningen på matcherna var enorm, men det var mer av oväsen och rakteter än trivsamma hejaramsor och samstämmiga sånger”.
”Summan av alla detaljer gör att jag inte gillar Italien”.
”Min erfarenhet säger mig att det är omöjligt att få en riktig vän i Italien om du kommer dit som fotbollsspelare. Jag har vänner och bekanta kvar från de andra länderna – inga dödspolare kanske, men i alla fall personer som håller kontakten med mig och jag med dem. Man kan titta in om man har vägarna förbi, skickar julkort och så. Det gäller inte mina erfarenheter från Italien”.
”Jag vill påstå att italienska fans i genomsnitt är mycket sämre än de engelska fansen. Italienarna håller på med rena dumheterna. Det är bara ett enda vrål och bomber i Italien. I England är det allsång och samstämmiga hejaramsor.”
Hysén talar också – liksom Hedman gjorde när han kom tillbaka från Ancona – om mutor och uppgjorda matcher, och så filmningar förstås. Inget nytt under solen, men lite anmärkningsvärt är att Hysén i den här boken uttalar sig för filmningar i straffområdet: ”Jag tycker faktiskt inte att det är fel att filma till sig en straff. Inte så att man går in för att lura till sig straffar, men blir det en tillkrånglad situation i straffområdet ska man anstränga sig för att ge domaren hjälp på traven att tycka att det är straff”.
Sammantaget: Hysén har bott i Italien, och talar utifrån egna erfarenheter, så man måste förstås respektera hans åsikter. Och när man vet om detta – alla hans negativa intryck från sina år i Serie A –, då förstår man bättre orsaken till varför han, som expertkommentator, ofta uttryckt sig väldigt kritiskt mot italienska lag och spelare, och italiensk mentalitet.
Som en parentes kan dock nämnas, att när Hysén tar ut sitt ”All Stars-lag” i boken är fem av elva spelare från Serie A (Zenga, Baresi, Brehme, Donadoni, Van Basten).
