En obekväm men hanterbar sanning
Italien tappar från och med säsongen 2012/2013 en kvalplats till Champions League. De italienska lagen har helt enkelt inte presterat tillräckligt bra i Europa. Den italienska fotbollen får sig ännu en käftsmäll. Lyckligtvis spelar det "at the end of the day" ingen större roll för oss.
På bara ett fåtal år har den italienska fotbollens värde devalverats på årlig basis. Att man snart tappar en Europaplats till Tyskland är varken oväntat eller ologiskt. Att det är just tyskarna som kliver förbi Italien på rankingen är fullt välförtjänt. Bundesliga borde ligga i topp på Uefas lista, om Platini och hans föregångare prioriterade annat än resultat. Snart kommer tyskarna toppa även i den grenen så det är ingen idé att försöka hitta på nya regler. Tyskland har skapat den ultimata fotbollsligan.
Om det italienska förbundet bara kom ut från parkeringen och gav sig ut på den resa som Bundesliga är ute på skulle Serie A om hyfsat många år kunna vara det många inbitna fanatiker alltid drömt om. Dock utan att tappa själen och den galenskap som gör den italienska fotbollen till vad den är. Det har ju tyskarna fixat, så varför inte?
I dagsläget är Italien närmare att passeras av Frankrike än att återta platsen från Tyskland. Faktum är att om Italien kommer återta den den förlorade kvalplatsen till Champions League är det sannolikt från Spanien man kommer ta den. Men den dagen ligger långt fram i tiden. I bästa fall 2020, om italienarna skärper sitt Europaspel. ¹)
Vad man lägger i begreppet "bäst" är ju också en individuell fråga. Uefa går strikt efter resultat och kan inte göra så mycket annat. Möjligen kommer man lägga större vikt vid god ekonomi om ett antal år. Som supporter kan man sortera in lite vad man vill under "bäst". De flesta kategorier utom Uefa:s vinns av tyskarna oavsett hur man resonerar. Italiens bästa chans finns hos dem som tycker fotbollen var bättre förr. Man är ju aldrig mer inne än när man är helt ute.
En ofattbar paradox i de italienska klubbarnas misslyckanden är den ständiga strävan efter Europaspel. När våren kommer och spurten i ligan intensifieras är det alltid "väldigt viktigt att nå ut i Europa". Kampen om plats 5-7 är ofta hårdare än den om Champions League-platserna eftersom de flesta positonerna i toppen ofta redan är färdiga.
När man sen når sitt mål, man når sitt Europaspel, vad gör man då? Jo, man behandlar det som en träningsturnering. Man skiter i det. För att inte riskera något i ligaspelet. För vad kan hända då? Man kan missa en plats i Europa! Det är vansinne.
Det kommer inte dröja länge förrän det börjar gnällas om att det är för svårt att nå Champions League för alla utom Inter och Milan. Ingen kommer komma ihåg att det är dem själva som satt alla landets klubbar i situationen genom att inte prestera i Europa. Så dags att inse det när det sedan länge redan är för sent.
I Champions League finns inte samma fenomen eftersom de där handlar om för stora pengar. Där är problemet att lagen, spelarna och allt annat helt enkelt halkat efter. Medan världen gjorde som tiden och gick framåt frös Italien tiden 2005. Eller möjligen under senare halvan av 2006, om man vill vara riktigt krass. Faktum är ju att knappt någonting har uppdaterats de senaste 15 åren, om man jämför med de andra ligorna som just nu antingen kutar förbi eller joggar ifrån Serie A. Det kan ju till och med vara ett argument till italiensk fotbolls fördel: "Här förändras ingenting!"
Italien har gjort en helomvändning. Det går knappt att hitta en vettig försvarsspelare längre, samtidigt som man utan problem kan räkna upp ett dussin offensiva begåvningar man gärna ser i sitt lag. Italiensk fotboll har blivit publikfriarfotboll. Landslaget är återigen representativt för sin liga. Serie A idag är en total paradox mot de fördomar vi länge kämpade emot. Man kommer gräva sig ur gropen och börja likna de andra länderna. Man kommer bli mer tillmötesgående för supportrarna (motsatsen är omöjlig), man kommer börja bygga moderna, riktiga fotbollsarenor. Juventus är klara till nästa säsong, Udinese är en klubbarna som står långt fram i kön därefter. Allt tar bara lite längre tid i Italien. Ett papper tar 4 år att skriva på. Då hinner det förloras många Europamatcher under tiden.
När Serie A når dit andra är idag kommer de andra naturligtvis fortfarande vara 20 år före. Manchester United kommer förlägga ligamatcher till Chicago, Mumbay och Oslo. Barcelona kommer bli första klubb att spela helt utan spanjorer - i publiken. Samtidigt kommer Milan tar mer betalt för en ppv-match hemma mot Brescia än vad man som åskådare får betala för en långsidesbiljett.
Intresset för Serie A kommer alltid att finnas, oavsett hur bra eller mindre bra fotboll som spelas. Förr fick vi höra att italiensk fotboll var tråkig, nu får vi höra att den är dålig. Som om det spelar någon roll. Som om vi plötsligt skulle vakna upp ur tårgaskoman och inse att vi varit idioter i tio år. Icke-diskussionerna pågår året runt i landets alla lågstadieskolor. Som om vilket lag man håller på avgör hur pass god man är som människa; ju bättre lag ju bättre människa. Man försvarar sitt lag, sitt land, sin liga mot allt förnuft eftersom man tar kritiken personligen. Man vill ju inte framstå som mindre intelligent, trots att det egentligen är motsatsen man bevisar genom att inte låta sig provoceras.
Vi som utan minsta tvivel följer den italienska fotbollen berörs inte särskilt mycket att den bevisade kvalitetsförsämringen. Ett Romderby är alltid ett Romderby, Di Natale är alltid Di Natale, Cellino är alltid Cellino. Hade det handlat om kvalitet hade de flesta hållit på Barcelona. Resten på Man United. Hade det handlat om kvalitet hade Allsvenskan haft ett publiksnitt på 12. Det är egentligen två olika diskussioner, men som supporter hamnar man alltid i samma frågeställning när man drar det till sin spets - vill jag hellre vara utan? Svaret blir sällan "ja".
Serie A är alltid Serie A. Hur ligan står sig mot resten av världen är andras problem.
¹) Bert Kassies UEFA country ranking, http://www.xs4all.nl/~kassiesa/bert/uefa/data/method4/crank2011.html
