Fans i Fokus: Sebastian Tapognani
Vi omstartar Fans i Fokus-serien med Gli Azzurri-skribenten Sebastian Tapognani som får känna på både glädje och smärta när han följer Italiens landslag.
- Vem är du och hur hamnade du på SvenskaFans?
Sebastian Tapognani, 29 år, född i Örebro men nu boendes i Stockholm och läser kriminologi på Stockholms Universitet. Hamnade på SvenskaFans innan VM 2010, då jag själv sökte upp dåvarande redaktören för Gli Azzurri-sidan och skrev några krönikor innan jag blev "anställd" som skribent.
- Vad är det viktigaste för dig som supporter?
För mig som supporter är det viktigaste att jag kan känna mig stolt över det italienska landslaget. Jag vill att mitt lag ska symbolisera ett land som helhet och framförallt gå i bräschen mot rasism. Självklart vill jag känna glädje men samtidigt inte vara förskonad från smärta heller. Och med Gli Azzurri får man bägge delarna och allt därtill, för en känslomänniska som jag, så är det en cocktail av känslor jag blir uppfylld med.
- Vad är du mest stolt över när det gäller Italiens landslag?
Jag är nog allra mest stolt över historiken. Att Italien alltid funnits med som en stormakt sen VM's begynnelse. Att Italien alltid har en stor och viktig plats i historieböckerna, för det mesta på gott men även på ont ibland (calciopoli typ).
- Och minst stolt över?
Ja, det är ju då alla skandaler, 82, 2006 och nu senast inför EM 2012. Något som kanske inte berört landslaget men som sker i klubblag då och då bland supportrar, tyvärr, är rasismen. Tyvärr något som speglar en del av det italienska samhället idag. Men jag tycker landslaget jobbar bra gentemot rasism och då vi har en fixstjärna i Balotelli hoppas jag att det sprider hopp till i synnerhet yngre italienare med olika kulturer/bakgrunder, men även till samhället, om ett mångkulturellt samhälle där det är nolltolerans mot rasism. Landslaget ska vara och är en symbol för detta.
- Vad vill du att alla ska känna till om Gli Azzurri?
Att Gli Azzurri är så mycket mer än vad den svenska jantelagsrädslan till fördom mot Italien och italienska spelare är. Det är så mycket mer än slickade frisyrer, rakade ben och graciösa filmningar. Att det varit så och till viss mån fortfarande finns kvar en del av det säger jag inte emot, men det är samtidigt en faktor som gör att man älskar Italien. Man vill se spelare med Maldinis svall, eller Nestas flickdrömshår, eller varför inte Tottis härliga man (som han tyvärr gett upp). Men passionen, hur ett helt land sluter upp till fotbollen, allt ifrån lillgrabben eller tjejen som sparkar boll till den gamla damen på baristan. Alla pratar fotboll, alla lever kring fotbollen och med den. Precis lika stark som italienarnas kärlek är till maten, familjen eller kärleken självt, så är fotbollen alltid den största kärleken.
- Vilket land era största rivaler?
Alltså, det här är lite knepigt. Vad jag vet och blivit lärd så har vi inga direkta rivaler i den meningen eller i jämförbar nivå med derbyn som Inter är mot Milan, eller Roma mot Lazio (och alla andra stadsderbyn runt om i Italien/världen). Men det blir alltid lite extra rivalitet mot Spanien eller Frankrike. Däremot har jag en personlig vendetta och rivalitet å landslagets vägnar och det är mot Sydkorea efter VM 2002, där vill jag se ett möte i ett VM-slutspel där Italien tar en gruvlig revansch och hämnd för åttondelsfinal-förlusten. Kanske även lite mot Ecuador då Byron Moreno (domaren i Sydkoreamatchen) kom därifrån. ;)
- Hur påverkar ditt supporterskap ditt vardagliga liv?
Det påverkar en hel del. Jag följer italiensk fotboll dagligen och när det närmar sig landskamper ökar pulsen definitivt. Allra bäst koll har annars min flickvän Emma, hon vet hur jag blir en dag när Gli Azzurri spelar i ett mästerskap. Jag genomsyras av nervositet och av tusen olika konspirationsteorier om hur Italien ska kunna åka ut. När det väl är match står mitt liv stilla, det blir ett sorts vakuum där jag är okontaktbar. Ni kan ju själva tänka er glädjen eller sorgen som man genomlider efter en match.
- Hur ofta ser du landslaget live?
Jag har tyvärr aldrig sett Gli Azzurri live, men det är ett mål och något som ska uppfyllas innan liemannen kommer på besök.
- Vilken årgång av Italien är den bästa du sett?
Det är svårt att inte säga laget som tog VM-guld 2006. Så jag säger det, tillsammans med upplagan vi hade i VM 90. En ung Roberto Baggio, en galen skyttekung från ingenstans i Salvatore Scillaci, en majestätisk Donadoni, en Walter Zenga som höll nollan ända till semifinalen mot Argentina, ett geni i Vialli och Paolo Maldini. Ett landslag som förtjänade ett guld på hemmaplan.
- En särskild match du minns?
På något sätt kommer man ihåg sorgen och smärtan starkare än glädjen och euforin. Därför är mitt starkaste minne just 1990, semifinal mot Argentina, där det är första gången jag (är sju år vid tidpunkten) får uppleva den starka sorg över att Italien blir utslagna på straffar, på hemmaplan med alla tusentals flaggor som vajar på läktarna. Det var sorg och smärta som fyllde mitt unga hjärta och jag var otröstlig.
- Favoritspelare nu och genom tiderna?
Idag är min favoritspelare utan tvekan Buffon. Även om Balotelli ligger bra nära han också. Men Buffon, finns det eller har det funnits någon vackrare målvakt? Han gör det till en vacker konst att läsa spelet, stå rätt och göra viktiga räddningar. Att bara få höra Buffons ljuva (nåja) stämma vid nationalsången bredvid Gattuso är fantastiskt bara det.
Genom alla tider är valet enkelt. Spelaren som får försvarsspel att se ut som en kärleksfull smekning, som glidtacklar vackrare än någon annan, en ledare, männens man, och vår största spelare genom alla tider - Paolo Maldini.
- Realistisk dröm inför framtiden?
En realistisk dröm inför framtiden är att få se ett ungt och harmoniskt italienskt landslag med en blandning av några äldre legendarer ta ett Vm-guld i Brasilien 2014. Sen vore det fantastiskt om Italien kunde se till att arrangera ett mästerskap och vaska fram lite nya arenor.
- Finns det något annat land som du unnar framgång?
Sverige, så klart.
