Gästkrönika: Framgång - till vilket pris?
Pengar styr fotbollen allt mer. Det värvas spelare till höger och vänster. I England har Manchester City slagit sig i ”the big four” och slösar helt absurda summor både på att köpa in nya spelare och höja lönerna. De lyckas ju, får man höra. Men till vilket pris?
Jag hade inte mått bra om jag vore City-fan. Ett århundrades hårt jobb för att vinna respekten hos sina fans raserat på bara några år. I den här krönikan kommer jag reflektera över min syn på den vilda västern som råder inom den moderna fotbollen, allra främst på transfermarknaden.
Juventus verkar efter en lång tröstlös väntan vara tillbaks i den absoluta toppen av Serie A. På mittfältet dominerar Andrea Pirlo. I försvaret har Barzagli fått en nytändning sedan han anlände till Juventus, och målen lär Andrea Matri eller Mirko Vucinic stå för. Fansen jublar, spelarna njuter och ledningen myser. Juventus är tillbaka sägs det.
Juventus tillbaka? För mig är inte Juventus tillbaka. Det där är inte Juventus. Det är ett hopkok av spelare från lite här och var. Det är lite Milan, lite Lazio, lite Roma. Men inte Juventus. Juventus för mig är Trezeguet, Camoranesi, Pessotto och Del Piero. Eller på senare tid, efter en rejäl anpassning, Grosso, Iaquinta och usla högerbackar. Nu finns det ju en förklaring till varför lag förnyar sig och inte behåller Pessotto på plan än idag. Men hur långt kan man gå innan man sålt sin själ? Hur många spelare kan man byta ut utan att betraktas som ett nytt lag? Många lag har inte bara gått över gränsen, utan sprungit förbi den med tio meter.
Genoa är kanske det värsta exemplet av dem alla. Hur många spelare har de kvar sedan förra säsongen? 5-6? Offensiven består i princip enbart av nyförvärv. I defensiven är det lite mer välbekanta namn - spelare som kanske spelat uppemot ett helt år i klubben sedan de köptes in. Jag förstår varför man värvar nytt om det inte gått så bra den senaste säsongen, men likförbannat lider jag med Genoas fans. År efter år får man se sina favoriter fly fältet, medan man tvingas anpassa till ett nytt lag, ett nytt spel. Någonstans i jakten på framgång glöms Genoa bort. Var är Genoas ideal, Genoas värderingar? Varför värnar man inte om det som gör Genoa till Genoa? Vissa kanske tycker att Genoa är just galna mercatos och en president som kan få för sig att göra precis vad som helst. Jinxa inte det nu bara, för guds skull för då försvinner väl snart Preziosi också...
Ett annat exempel, som jag dock har betydligt större förståelse för, är Udinese. Hur kul kan det vara för Udineses fans att se hela fjolårssäsongen succé försvinna över en enda transferperiod? Laget charmade alla med sitt offensiva spel och stora talanger. Plötsligt försvann allt det där. Alexis Sanchez försvann. Gökhan Inler försvann. Cristian Zapata försvann. Vad finns då kvar? Enbart spillror av det lag man förälskat sig i. Framgången kanske fortsätter, men den gör det med nya betongpelare, nya spelare att förälska sig i och kanske även en ny spelfilosofi. Så småningom kommer man vänja sig vid detta också. Och sedan kommer dessa spelare byta lag, de med och så börjar allt om på nytt.
Det intressanta i det hela är också att det är de lag som ligger relativt låg som i regel lyckas bäst. De som värvar in några nya spelare varje säsong, mindre nyförvärv såväl som större, men som alltid håller kvar i sin grund. Vilka lag har lyckats bäst de senaste säsongerna? Jo, Milan och Inter. Hade Milan vunnit i fjol om man inte haft kvar rutinerade profiler som Gattusso och Nesta? Jag betvivlar detta. Kombinationen av ständig förnyelse (Zlatan, Boateng osv) samtidigt som man alltid står fast vid ens värderingar och behåller sina spelare över en längre tid tror jag är ett vinnande koncept. På samma sätt tror jag inte Inter hade kunnat lyckas utan spelare som Zanetti och Dejan Stankovic. Ändå fortsätter lag skeppa iväg spelare till höger och vänster. Ingen lär sig av sina misstag. Och de då som faktiskt lyckas vinner ingen respekt, åtminstone inte i mina ögon. Tråkigt. Som Fiorentina-supporter har rivaliteten mot Juventus alltid varit en spännande del av ligan, men hur mycket prestige ligger det ärligt talat i att göra bort Lichtsteiner och Barzagli? Det är ju inte de man vill slå, Chiellini och Del Piero må vara kvar, men var är resten av det lag man så gärna sett förnedrade? Borta!
Klubbkänslan har nog en stor del i det hela. Det gamla gardet med Maldini, Totti, Del Piero och Zanetti har snart helt lämnat toppfotbollen. In kommer nya spelare som är mycket mer fokuserade på sig själv och sina egen karriär. Men klubbarna gör inte precis mycket för att främja den allt ovanligare klubbkänslan som var så vanlig förr.
Som just Fiorentinasupporter kanske man är lite bortskämd efter år av samma spelare och minnen av Angelo Di Livio som valde att spela för Fiorentina i C1 trots att han spelade VM för Italien. Men nu har även vi börjat med någon ”revolution.” Jag vill inte se någon jävla revolution, jag vill se Frey! Jag vill se Dainelli! Och gärna inte i Genoas dräkter.
