Hösten i siffror: Snittbetyg tränare
Under uppehållet är det läge att se tillbaka och se vad hösten bjudit på. Här är de tränare som ansetts ha lyckats bäst med sina lag enligt betygsättningen.
Att betygsätta en tränare är ju indirekt ett sätt att betygsätta ett lag, utifrån dess förutsättningar. Det bygger på något slags förväntningsindex som sedan vägs mot resultaten. Ju sämre förutsättningar, desto lägre förväntan, desto bättre betyg om man lyckas.
Som sig brukligt innehas de flesta jobben av italienare. Just nu finns bara en utländsk tränare i Serie A - Luis Enrique i Roma. Han placeras strax över mitten av tabellen, på nionde plats.
Topp 6
Antonio Conte, Juventus 6,63
Francesco Guidolin, Udinese 6,53
Stefano Colantuono, Atalanta 6,46
Edy Reja, Lazio 6,33
Vincenzo Montella, Catania 6,23
Walter Mazzarri, Napoli 6,22
Den på allra högsta nivå oprövade Antonio Conte toppar alltså. Mats Engman från Juventus-redaktionen förklarar.
Den på allra högsta nivå oprövade Antonio Conte toppar alltså. Mats Engman från Juventus-redaktionen förklarar.
- Vad är det främst Conte infört som saknats tidigare?
Det enkla svaret är att tränaren Conte bidrar med samma kvaliteter som spelaren Conte en gång gjorde - hårt abete, hundraprocentig inställning och ingen tolerans för slarv eller bristande fokus. Han verkar också ha lyckats få spelarna att tro på sig själva - det kommer betydligt fler offensiva initiativ och löpningar än tidigare. Fler spelare uppträder som om de har något att tillföra i det kreativa spelet. Sedan är det också många andra faktorer som gör att den nuvarande säsongen skiljer sig från de senaste, framför allt att Conte fått arbeta med en frisk spelartrupp.
- Hur skulle du förklara hans fotbollsfilosofi, i korthet?
Hög press i försvarsspelet är den viktigaste detaljen. Få italienska lag spelar på det sättet, vilket gör att man får bra betalt mot lag som är vana att ganska ostörda kunna promenera upp bollen till mittlinjen. Det är också väldigt tydligt att Conte vill anfalla via mittfältet, istället för att slå uppspelen direkt på anfallare. Överlag är det en mycket offensiv filosofi, där många spelare deltar i anfallsspelet och där mittfältare och ytterbackar ofta söker sig mot staffområdet. Nackdel: Positionsspelet kan bli lidande och man blir sårbara för snabba omställningar. Fördelar: Man tenderar att stressa sönder motståndarens eget spel, får mycket boll och får ofta avsluta halvlekarna mot lag som är utmattade och slutkörda.
Jonas Söderström@jonas5oderstrom2012-01-06 07:00:00