Il Tridente: "Brist på tålamod i många klubbar i Italien"
Panelen diskuterar varför elva Serie A-tränare fått lämna sina poster under säsongen, hur det gick för Roma och Milan i andra åttondelsfinalen och om Cavasin är rätt man att hjälpa Sampdoria.
Vad har du att säga om hur Roma och Milan tog sig an sina respektive motståndare, Shakhtar och Tottenham, i den andra åttondelsfinalen i Champions League?
Gustaf Sjöstedt: Roma hade ju redan spelat bort sig. Så var det. Visst allt kan hända och bla bla bla, men Roma var redan utslagna. Hur man föll? Tja... inte särskilt snyggt. Någonstans försökte man ju initialt, det får man ge dem och 1-0 målet ändrade ju egentligen ingenting. Men när Boriello tar straffen, fast det inte heller denna gång var han som skulle lägga den... Det är väldigt oprofessionellt och funkar naturligtvis inte. På nåt sätt summerar den situationen Romas hälsotillstånd. Matchen hade man dock redan förlorat för tre veckor sedan.
Milan å andra sidan tycker jag gjorde en bra returmatch. Man var väl förberedda och disponerade, men hade förstås behövt att få sitt mål i första innan Tottenham på allvar parkerade bussen. Hade man haft marginalerna mer på sin sida, inkluderat första matchen, hade man ju lika gärna kunnat gå vidare. Man skall dock inte ta något från Tottenham, vars disciplinerade försvarsspel verkligen imponerade.
Nicole Fältlöv: Jag blev smått överraskad av Tottenhams passiva spel i första halvleken då Milan dominerade med ett stort bollinnehav. Det såg ytterst lovande ut för bortalaget som verkligen gjorde bra ifrån sig. Tyvärr hade man inte något vidare flyt i avsluten - det vill sig helt enkelt inte för Robinho - och spelarna gav stundtals sken av att de hade något annat i tankarna, nämligen scudetton. Om Milan hade spelat på samma vis hemma på San Siro och inte begått en massa onödiga misstag hade läget troligtvis sett annorlunda ut. Sedan måste man givetvis hylla Spurs som försvarade sig riktigt bra matchen igenom.
Det var ganska väntat att Shakhtar - med sitt oerhört starka hemmafacit - skulle gå vidare. Däremot hade jag förväntat mig mer av Roma. Mer aggressivitet, mer vilja. Att Borriello missade straff och Mexés blev utvisad gjorde inte saken lättare för den delen. Det går tyvärr inte bra för Italien ute i Europa, något som är ganska oroväckande.
Magnus Sundberg: Roma blev taktiskt utmanövrerade på hemmaplan, och det kollektiva försvarsspelet är, precis som alltid, lagets stora akilleshäl. Man förlorade matchen redan i Rom skulle jag vilja påstå. Den andra åttondelsfinalen på Donbass Arena var en uppvisning i pinsamheter och osportslighet, förutom den rent spelmässiga insatsen överlag. Mexés utvisning, De Rossis armbåge på Srna och straffsituationen – där Borriello, på sant egoistiskt maner, tog Pizarros uppgift vid straffpunkten – är alla exemel som kastar upp en grådassig sörja ur Romklubbens inre. Roma är ett lag i kris med inre stridigheter, det är ett som är säkert. Och egentligen hade de gulröda inte en chans mot ett betydligt mer samspelt och starkare Shakhtar Donetskt. Var det någon som sa "drömlottning"?
Milan gjorde, under rådande förutsättningar, det man kunde göra och pressade Tottenham men kunde inte få hål på ett defensivt starkt Spurs. Efter att ha sett matchen så kan jag dock tycka att Zlatans insats var för dålig. Medan Pato visade stor löpvilja och uppoffringsförmåga såg Zlatan ganska blek och seg ut under matchen – han tog inte många löpningar, kom inte till avslut och slog felpass på felpass. Och hade Robinho varit kyligare i avslutningslägena så hade man kanske fått till en förlängning (eller rentav kunnat vinna matchen). Men Champions Leagues historiska statistik är som sagt talande: vinner du inte hemmamatchen, ja då går du oftast inte vidare. Och Milan är, med facit i hand, inget undantag.
Ranieri, Delio Rossi och nu Di Carlo. På två veckor har tre Serie A-tränare fått lämna sina klubbar. Under säsongen har totalt elva tränare fått lämna sina poster. Vad tror du det beror på?
Gustaf Sjöstedt: Tålamod hos ägarna... Eller? Jag är faktiskt allvarlig. Utan att ha någon som helst statistik så tycker jag att det känns som att förvånansvärt många klubbar suttit förvånansvärt lugnt i sina båtar den här säsongen. Jag är snarare förvånad över att det dröjde såpass länge i många fall. Detsamma gäller i Serie B där normalt kroniskt otåliga presidenter visat ett överraskande lugn.
Varje avsked är ju en egen historia, men generellt är det förstås både märkligt och lite sorgligt att man från klubbledningshåll förhåller sig på det här sättet till tränarkåren. Men det har förstås sina förklaringar det också. En av de mest uppenbara är ju att man inte kan ändra spelartruppen under pågående säsong, utom i januari förstås. Däremot kan man ändra på tränarsituationen. Det är därmed nästan det enda verktyg klubben har för att åstadkomma en snabb förändring. För ofta handlar det ju också om just det, att skaka om i truppen. Men visst finns det en frapperande brist på respekt för kontinuitet i många klubbar i Italien, inte minst i de lite mindre; Det är sällan de allra största som sparkar mest.
Nicole Fältlöv: Som jag skrev förra veckan handlar det uteslutande om bristen på tålamod hos presidenterna. Det är förståeligt att man inte klarar av att se sitt lag prestera undermåligt match efter match, men i vissa fall tycker jag inte att det har blivit någon större skillnad efter att man bytt tränare. Presidenterna vill helt enkelt ha en förändring - nu. De varken vill eller orkar vänta några månader, trots att många lag behöver just den tiden för att utveckla en ordentlig spelidé.
Det är lätt hänt att man glömmer att andra faktorer spelar in, och då får tränaren tyvärr ta den hårdaste smällen. Jag tror även att det är en liten trend i Italien just nu. Därför är det lite förvånansvärt att Delneri inte fått sparken. Efter alla tränarbyten de senaste säsonger har man förmodligen insett att det kanske ligger något annat bakom.
Magnus Sundberg: Serie A är lite unikt på det sättet att det tycks finnas någon sorts inneboende nervositet och ängslan, som skapar en ovilja att satsa på kontinuitet i arbetssättet. Man tycks lita blint på att det alltid finns någon annan som kan ”styra upp situationen”. Det här skapar med största sannolikhet splittring, förvirring och oskäkerhet hos spelarna i de italienska klubbarna. Poteniellt kan sådana psykiska faktorer få en negativ inverkan på spelarnas prestationer på planen. Du bygger inte ett starkt kollektiv över en natt, och det här med krishantering, gruppsykologi osv. är något man borde bejaka och arbeta vidare med inom den internationella toppfotbollen. Det är åtminstone min uppfattning kring den giljotin-liknande behandling av fotbollstränare vi ser idag.
Garrone och Sampdoria fick till slut nog och sparkade Di Carlo. Är Cavasin vad Sampdoria behöver för att lämna bottenstriden?
Gustaf Sjöstedt: Allt som Sampdoria behöver för att klara sig kvar finns ju, januariförsäljningar till trots, i truppen. Problemet har varit att det känns som att luften totalt gått ur föreningen, en känsla som Garrone inte gjort särskilt mycket för att hejda. Nu agerar man, äntligen kanske man kan tycka. Och även om det är sorgligt att det alltid är tränaren som får bära hundhuvudet är det nog rätt för Samp att försöka ändra någonting och hoppas att Cavasin kan blåsa lite liv i laget. Kvaliteterna för att lämna botten finns som sagt utan tvekan redan på plats. Att det är just Cavasin tror jag spelar mindre roll, det handlar mer om att bryta mönster än om vem som gör det. Men det är klar att tjugo års erfarenhet inte direkt stör.
Nicole Fältlöv: Jag tror dessvärre inte att tränarbytet kommer göra någon större skillnad för laget. Samtidigt förstår jag Garrone - åtta poäng de senaste 13 matcherna är oroväckande. Det såg bra ut i början av säsongen, men efter att Cassano och Pazzini lämnat kan man inte förneka att det är något som saknas i laget. Hela cirkusen kring Cassano och bråket med Garrone kan säkerligen ha påverkat lagandan - plötsligt handlade allt om Cassanos vara eller inte vara i klubben. Att man inte lyckades ta sig vidare i Europa League kan även det vara en bidragande faktor. I grund och botten har Sampdoria potentialen att nå Europa League-plats och nu är det upp till Cavasin att visa vad han går för.
Magnus Sundberg: Alla interna kriser inom laget, debaclet i CL-kvalet och sedermera också i EL, har utgjort ett pärlband av genanta bakslag för Sampdoria anno 2010/2011. Lägg därtill att Sampdorias trupp inte är lika slagkraftig som tidigare. Jag tror att ovanstående faktorer, i mångt och mycket, kan kopplas till lagets nuvarande tabellplacering. Sampdoria är ju i grunden ett lag med kvalitet, och Cavasin har stor tränarerfarenhet – kanske inte av mittenklubbar i Serie A, men ändå. Sampdorias spelare måste återfå självförtoendet, däri ligger tränarens främsta uppgift i nuläget – att få spelarna att våga tro och hoppas.
Sampdoria har enligt min mening en relativt stabil grund att bygga vidare på, trots spelarförsäljningarna. Åtminstone om ambitionen är att förbli en mittenklubb i högstaligan. Kan Cavasin göra underverk med Sampdoria på samma sätt som han gjorde under sina två säsonger i Lecce kanske? Cavasin har blivit sparkad uppreppade gånger (men vilka tränare har inte det?) och haft hand om en rad mindre klubbar. Nu gäller det för den nyblivne Sampdoria-tränaren att lämna ett avtryck i Serie A.
Panelen tar gärna emot läsarfrågor. Har du en fråga du vill se besvaras i "Il Tridente" mejlar du den till Italien@svenskafans.com
