Il Tridente: "Rasismen skaver mot själen."
Veckans panel diskuterar rasism, Fiorentinas kris och Ronaldinhos position på planen.
I matchen mellan Cagliari och Inter fann sig domare Paolo Tagliavento tvungen att tillfälligt stoppa matchen efter att hemmaklacken skanderat rasistiska ramsor riktade mot Samuel Eto'o. Finns det något sätt att komma till rätta med den här problematiken på de italienska arenorna?
Hampus Nielsen: Det är naturligtvis väldigt tråkigt när det händer, men tyvärr så tror jag inte där finns så mycket att göra åt det. Rasismen är ett samhällsproblem och det är omöjligt att kontrollera en annan människas ord. Vad man kan göra är det som Tagliavento gjorde, blåsa av matchen tillfälligt. Lämpliga påföljder borde vara att straffa publiken genom spel inför tomma läktare ett visst antal omgångar. Men det gäller då att alla domare gör likadant.
Gustaf Sjöstedt: Vi vet alla att detta är en problematik som sträcker sig långt utanför fotbollsarenan i Italien, så väl som i många andra Europeiska länder. Fotbollsläktaren får i sin funktion som känsloventil ofta stå som en slags prototyp för samhällsutveckling. Mot den bakgrunden är det viktigt att visa att rasism inte är acceptabelt, även då det, som Mourinho med flera pinsamt nog hävdar, inte handlar om riktig rasism utan bara är ett sätt att få motståndarens bästa spelare ur balans. Att schablonartat bötfälla klubbarna fungerar uppenbarligen inte. De enda som i det här fallet har möjlighet att på allvar påverka anser jag är spelarna. När Daniele Conti (i det här fallet) leder sitt lag av banan för att hans publik beter sig som idioter, då har jag svårt att se det fortgå. Cellinos befängda uttalande om att
det aldrig hände däremot leder i rakt motsatt riktning.
Magnus Sundberg: Cagliari fick böta 25, 000 euro, men böter har lite eller ingen inverkan när det kommer till att motverka rasism i Italien. Klubbpresidenten för Cagliari försökte slingra sig, och menade att buropen riktade mot Eto’o inte nödvändigtvis var av rasistisk natur. Sådana uttalanden från personer inom ledande ämbeten gör inte saker och ting lättare precis.
Rasismen är ett stort samhällsproblem i Italien, liksom i ett flertal av Europas andra länder såsom i Spanien och Polen. Landets politiker i Italien gör inte tillräckligt för att motarbeta rasismen i vardagen – ibland understödjer dom den till och med. Folkräkningen av romer, som tvingas lämna fingeravtryck, är minst sagt ett kontroversiellt beslut. Berlusconi, den alltid så fritalige, gick ut och kallade romerna för ”ondskans armé”. Samtidigt kan man läsa om hur afrikanska bönder blir attackerade i Neapel, och tvingas fly för sina liv. Italien är, tyvärr, ett land som slingrar sina främlingsfientliga tentakler runt samhällets olika organ och institutioner. Det är den bittra sanningen.
Mot den här bakgrunden har jag svårt att se något direkt hopp för att lösa det här problemet, som skaver mot själen. Det enda som jag kan komma på är de vanliga metoderna: seminarium, demonstrationer, kampanjer och välgörenhetsarrangemang. Ligans klubbar kanske skulle kunna läggs en årlig peng för att stödja dylika initiativ och samarbeta? Jag vill tro att det går, men i nuläget känner jag som Di Leva: ”För vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär…”
Efter sju spelade omgångar så ligger Fiorentina lite överraskande sist i Serie A. Varför går det så dåligt som det gör?
Hampus Nielsen: Att skylla på Mihajlovic är alldeles för lätt och att ett tränarbyte skulle påverka så mycket köper jag inte riktigt. Fiorentinas problem är betydligt större än så. Det är en klubb som är ur balans och problemet tror jag ligger hos Andrea och Diego Della Valle. Jag har fått den uppfattningen att de håller på att ge upp Fiorentina. De satsar i alla fall inte lika hårt som de gjorde för ett par år sedan, de verkar inte vara lika hungriga. Andrea avgick och Diego ser inte ut att kunna driva projektet på egen hand. Det har varit oklart ifall Fiorentina var till salu eller inte, något som diskuterats, och oron som finns högst upp i klubben sprider sig lätt till truppen och supportrarna.
Jag tror bestämt att Della Valle är den främsta orsaken till att det går som det går. Sen har Corvino på nytt gjort en medioker mercato. Samtidigt tror jag att Mihajlovic är helt fel person för att få laget på fötter igen. Hans tränarkarriär är inte särskilt imponerande och till och med den mest erfarna tränaren hade fått problem att nå resultat med en klubb som är ur balans på det viset som Fiorentina just nu är.
Gustaf Sjöstedt: Sinisa Mihajlovic. Visst saknar man två fantastiska offensiva krafter, gjorde en halvdan mercato och har sedan länge ett darrigt försvar, men Mihajlovic är den största enskilda orsaken. Catania i fjol var alldeles för bra för att ligga där de låg när Mihajlovic kom in. Att han sen fick Maxi Lopez i julklapp störde ju inte direkt. Som tränare har Mihajlovic helt enkelt inte varit i närheten av att visa den talang som krävs för att meritera ett jobb i en klubb med Europaambitioner.
Magnus Sundberg: Fiorentinas problem bottnar i ledningens oförmåga att klargöra vad klubben ska ha för mål, det fega agerandet på transfermarknaden, skador på nyckelspelare, inre strider i omklädningsrummet, Mutus avstängning, spelarnas formdipp och givetvis på tränaren, Mihajlovic. Allt sköljer över Florens stolthet som ett indiskt monsunregn.
Jag trodde att Mihajlovic skulle skapa ett kompakt lag med en fin balans mellan lagdelarna, och med ett varierat anfallsspel. Precis som hans Catania såg ut ifjol. Istället känns Fiorentina statiskt, svajigt och utstrålar ingen harmoni. Fyra poäng på de senaste fem matcherna (varav tre matcher spelades på hemmaplan) säger en hel del. Fiorentina staplar med andra ord fram som en skadeskjuten älg, vilket är rentav tragiskt. Att ersätta en tränare som har varit i en klubb i många år är alltid komplicerat och går sällan smärtfritt. Mihajlovic är något av en mer auktoritär ledarfigur än sin föregångare – mysfarbrorn Prandelli. Däri uppkommer en utmaning för Fiorentina – att släppa taget om Prandelli, våga anamma nya idéer och utvecklas. Samtidigt har den serbiske tränaren misslyckats med att inpränta sina idéer och få dem att fungera i praktiken.
Det bör påpekas att ledningen har blundat för att truppen inte är stark nog för att kunna konkurrera på flera fronter. Det såg man i fjol när lagets succéartade turnering i Champions inverkade negativt på prestationerna i ligaspelet. Spelarna blev slitna, trötta och kände en överjävligt stor press på att leverera – hela tiden. Fiorentina har många spännande talanger, vilket är positivt, och dessa måste få speltid. Samtidigt måste man förstärka backlinjen och möjligen köpa en liknande spelartyp som Gilardino. Truppen är helt enkelt för tunn, och måste förstärkas, helst redan i januari.
Fiorentina står inför ett skifte, oavsett om det tillkommer en ny tränare (det surras om Leonardo och Dunga) eller ej. Alltså är det nu som ledningen ska visa att de tror på lagets framtida utveckling och klargöra sina ambitioner. Annars riskerar man att hamna i ett ambitionsmässigt ingenmansland, lite som Udinese.
Milan har tre stjärnanfallare i truppen i Ibrahimovic, Pato och Robinho. Borde Ronaldinho av den anledningen flyttas ner som trequartista för att få ut maximalt av lagets anfallskapacitet?
Hampus Nielsen: Det känns absolut som att det skulle vara den bästa lösningen. Ett annat alternativ är ju att spela med de tre brassarna bakom Ibrahimovic. I längden tror jag dock inte att Milan har tillräcklig defensiv kvalitet för att klara av 4-2-3-1. Ronaldinho är en trequartista och gör sig därför också bäst i den rollen. Att låta Pato och Robinho rotera bredvid Ibrahimovic kan vara en god idé.
Gustaf Sjöstedt: Endast tre av de där fyra kan ju rimligtvis vara på planen samtidigt. Det 4-3-1-2 man använt sig av de senaste matcherna känns ganska logiskt. Det är det spelet Allegri kan allra bäst och dessutom ett spel som Milans mer tillbakadragna mittfält också är vana vid. Ronaldinho är ingen central anfallare, så ska han vara på planen i det systemet är det som trequartista. Sen tror jag vi i vanlig ordning kommer få se en Ronaldinho som pendlar mellan himmelska nivåer och fullständigt obefintliga oavsett var han placeras.
Magnus Sundberg: Personligen tror jag att Ronaldinho har blivit för bekväm i rollen till vänster om anfallet. Han är inte den spelaren han en gång var, och väljer alltför sällan att driva mot mål, skära in i banan och gå på avslut.
I formationen som vi såg mot Real Madrid senast, där han spelade mer centralt i en rakare uppställning, så blev lagets kantspel lidande. Det optimala hade varit om man kunde sätta lite press på Ronaldinho, få honom att bidra med välbehövlig fart i anfallsspelet och servera anfallarna med laserprecisa passningar. Jag ser helst Ronaldinho som spelfördelare i ett 4-3-3. Ambrosini och Pirlo hade kunnat ha huvudansvaret för defensiven medan brasilianaren huserade som offensiv kraft på mitten. Pato och Robinho skulle kunna bredda spelet och erbjuda fart, passningsalternativ och löpvillighet. Samtidigt skulle Zlatan kunna gå på djupet och stångas med motståndarnas mittbackar – för svensken drar alltid till sig mycket uppmärksamhet. På så sätt tror jag att man skulle kunna optimera Milans anfallsspel.
Panelen tar tacksamt emot läsarfrågor att besvara. Om du har en fråga du vill se besvaras i "Il Tridente" mejlar du den till italien@svenskafans.com
