Journalistiska betraktelser från Serie A:s bakgård
Frilansjournalisten Andreas Jemn ger oss en inblick bakom kulisserna i den italienska fotbollen.
Den brasilianske tv mannen gick till attack mot mig med en väska. Dramat utspelade sig i mixade zonen på San Siro stadion i Milano efter det senaste derbyt. Jag hade hittat en bra plats för att fixa några trevliga intervjuer.
Men plötsligt invaderades den trevliga alkoven av en massa brassar. ”Här ska vi ha vår kamera, du får flytta på dig”. Men jag vägrade, platsen var min. Kameramannen var hetsigare än hundra revolutionärer och använde sin väska som tillhygge.
Jag svarade med att spotta snus. Till slut blev det latinska gardet för tufft och jag drog mig tillbaka. Men inte utan hämnd. I villervallan lyckades jag dra ut deras kontakter så att utrustningen dog, samtidigt som Julio Ceasar trampade förbi. En praktkatastrof för tv folket.
– Vem i helvete har slagit ut strömmen för oss, skrek tv-mannen på utmärkt engelska. Han vände sig om mot några propra tyskar.
– Nej det var inte vi, det var den tokiga svensken. Honom ska man akta sig för, han har inga spärrar, sa tysken.
Men då hade jag redan trängt mig fram till Wesley Sneijder och var halvvägs på väg ut i den ljumma milanesiska vårnatten.
En enmansredaktion i det stora fotbollseuropa har det inte lätt. De flesta kommer i team och banar väg för sin stjärnreporter. Jag får både knuffas och göra intervjuerna, helt själv.
Champions League och stormatcher i Serie A kan vara rena villervallan. I Italien är det djungelns lag som gäller i pressrummen. Det är långt från Strandvallen till San Siro har jag märkt.
För det första så krävs det ett enormt jobb att få tag på rätt personer. I Sverige ringer man till något av de stora klubbarnas kanslier och ber om sportchefens telefonnummer.
Oftast är kanslisten tjänstvillig och ger ut både sportchefens jobbtelefon, privata och kanske fruns om han inte skulle svara. Att få tag på en styrande i en italiensk klubb kräver lång tids envist jobb med att etablera ett förtroende.
Men när man väl känner klubbcheferna då öppnar sig de hemliga dörrarna till Serie A:s hemligheter. Ett bra exempel var i höstas när Zlatan höll rundabordssamtal med några Svenska medier på Milanello.
De stora tidningarna och bolagen kom i taxi och hade inhyrd italiensk personal med bussar, fullastade med häftig teknik.
Jag tog tåget från Milanos centralstation. En påse Nastro Azzurro, anteckningsblock, penna och min frus kamera som hon använder för fågelfotografering. I Varese hoppade jag av tåget, gick in på en bar för att läska mig. Och tog sedan bussen upp till byn där Milanello ligger. De sista två kilometerna fick jag gå.
Väl inne på den fashionabla träningsanläggningen så kom Zlatan. De svenska kollegerna högg som gamar, men jag valde till en början en låg profil. Den lyckades och jag fångade den störstes uppmärksamhet.
Vi började prata, men jag råkade av någon anledning leda in samtalet på Osbys gärdsgårdsgäng till hockeylag. Varför vet jag inte, Zlatan blev paff, kollegerna blev förstummade. Och Milans mäktiga presschef Giuseppe Sapienza förstod att något märkligt hade hänt.
Men viktigast av allt, jag hade satt mitt spår och sått ett frö. Det är vad arbetet i Italien går ut på. Men man måste också ha tur, som den lördagen när jag hos en mycket nära vän i Como. Han sa att vi skulle hälsa på en gammal vän till honom och laga dennes dotters cykel.
När vi kom fram till det lyxiga huset så gick det snabbt innan jag förstod att här bor en mäktig person i en stor norditaliensk fotbollsklubb. Den lördagen drog jag en vinstlott, en kupong som jag löser in ofta, mycket ofta.
