Kulan i luften – en betraktelse av fotbollens vardag
Nej, det är klart att inte alla omfattas av fotbollsreligionen. Tvärtom. Italien är ett land där många känner sig kvävda av fotbollens dominans i allt från platsen den tar i det offentliga samtalet till budgeten den äter i kommunala fritidsförvaltningar.
Men de finns precis överallt, fotbollsplanerna. Fem-, sju-, elvamanna. Ofta upplysta och alltid befolkade, särskilt om kvällen. För varje italienare som hyser aversion mot fotboll går det minst två tifosi. Och tvärtemot vad man ofta tror är det den spelade fotbollen som attraherar.
Lega Nazionale Dilettanti, den sammanslutning som har hand om det icke-professionella fotbollsspelandet i Italien, har idag 1 300 000 spelare med matchlicens. Det rör sig om 15 000 klubbar med 60 000 lag som spelar omkring 700 000 matcher per säsong.
Därutöver finns bland annat UISP, en italiensk variant av svenska Korpen med många tusen och åter tusen spelare. Samt katolska kyrkans alla ungdomsgårdar vars basutbud är en liten bar med vidhäftad fotbollsplan. Och så förstås, på sant italienskt manér, ett otal andra organisationer och oräkneliga kompisgäng som organiserar matcher och turneringar – i ur och skur, året runt, oavsett spelskandaler och en Serie A lite på dekis. I skuggan av (och ibland trots) fixstjärnor som Totti, Zlatan och Cassano håller de landets bultande fotbollshjärta vid liv.
Intresset underblåses av en press som välvilligt kan beskrivas som passionerad eller illvilligt som helt fixerad. Ett exempel är att bara i lokaltidningen redovisas lokala resultat och tabeller ofta över ett tjugotal sidor. Ytterligare en illustration är att sportlöpet på RAI:s text-tv (sidan 200, motsvarande SVT text sidan 300), handlar om fotboll. Alltså bara om fotboll. Resterande sporter får samsas på undersidan 260. Och när Italiens nya regering presenterades nu i höst redovisade de stora tidningarna, jämte de nya ministrarnas ålder, hemort, studie- och yrkeserfarenhet, naturligtvis också deras lagsympatier.
Även om allt fler väljer att se matcher på Sky, Premium eller någon annan TV-kanal istället för att besöka de åldrade betongklumparna till arenor tycks fotbollsintresset vara mycket väl vaccinerat mot alla de påfrestningar som man som supporter utsätts för. Det har sagts förr men tål att sägas igen. Fotbollens närvaro går här hela tiden att ta på.
Ett personifierat exempel är Didi. Diego Marino heter han egentligen, tyvärr inte uppkallad efter Diego Maradona vilket gett exemplet lite extra glans. Enklast beskrivs han som en av arbetarna i Italiens enorma spontanfotbollsfabrik. Han är på det stora hela en vanlig italiensk 48-åring som driver en egen affärsrörelse tillsammans med sin familj. Men därutöver lirar han fotboll fyra ibland fem gånger i veckan. Och tränar småknattar.
- På söndagar kör vi en timme året runt. Två kompisgäng utan domare, fem-manna. Två gånger i veckan spelar jag med folk som jobbar på traktens barer och restauranger. Också utan domare, sju-manna dock. Och sist men inte minst har vi korpgänget Armata Bracca Leone. Det är mer organiserat, i UISP. Tabell, domare, rivalitet och allt sånt, beskriver han.
Didi förklarar att det självklart diskuteras fotboll vid samtliga av dessa tillställningar. Lagsympatierna är sedan länge kända och den senaste Serie A-omgången har alla färskt i minnet. Men det tillåts aldrig bli huvudnumret. Den spelade fotbollen och vänskapen som följer med den – det är det som är grejen.
- Vi är väl alla självlärda fotbollsexperter, säger Didi med ett snett leende. Vi diskuterar och retas självklart. Men vänskap är motorn i spontanfotbollen och den förenar. Vårt lir påverkas egentligen inte alls av det som händer i den ”stora fotbollsvärlden”. Sida vid sida finns här en Milanist, en Juventino och så jag då, laget i mitt hjärta är Reggina eftersom jag har mina rötter i Calabrien, berättar han.
Vi undrar hur ofta han går till stadion och han svarar att det faktiskt blir alltmer sällan. Mest för att matchtiderna ofta krockar med jobb. Via media hänger han självklart med. Men han understryker att det rör sig om en fullt normal konsumtion, inget extremt jämfört med många andra vänner och bekanta.
Ok, nickar vi och gör en liten anteckning. Och där har vi det igen. Få svenskar just under 50 kan känna till varje resultat i den senaste omgången, själv spela fotboll fyra, ibland fem gånger i veckan, träna knattar och ändå med trovärdighet beskriva sig själv som normalintresserad.
Tyvärr är de italienska kvinnorna fortfarande försvinnande få på planerna runt om i landet, på arenornas läktare och i kaffebarens diskussioner. Men med det sagt. Fotbollen är fortfarande den naturligaste av delar i vardagen för en oproportionerligt stor del av italienska befolkningen. Tror ni mig inte? Fråga Didi, vars främsta hobby inte ens är detta. ”Nej, nej – det är veteranbilar”.
