Kvalitet att föredra före kvantitet
Juventus och Milan har de senaste säsongerna tappat supportrar, skriver Kristina Kappelin. Samtidigt så har Inter fått flera enligt samma undersökning. Men vad kan man egentligen utläsa av siffrorna? Och är många fans lika med bra supporterskap?
Upprinnelsen till den här texten är en artikel i Sportbladet den 20:e oktober i år som är skriven av Kristina Kappelin. Hon tar upp en undersökning som har gjorts i Italien gällande hur många supportrar de italienska klubbarna har, mätt i procent. Resultatet visade att de traditionellt sett största och mest framgångsrika klubbarna i landet, Juventus och Milan, tappade rejält i popularitet mellan 2007 och 2010. Juventus supporterskara minskade från 33% till 29% och Milans från 23% till 14% under samma period. Samtidigt fick Inter fler supportrar. Från att ha haft 13% till att vid den senaste mätningen ha 17% fans sett över hela Italien.
Hur ska man då tolka de här siffrorna? Positivt om man är Milan- eller Juventussympatisör. För vad visar de egentligen? Jo, att medgångsfansen har lämnat skeppet och tröttnat när framgångarna inte längre har varit lika frekvent förekommande. Med andra ord kan man som Milanista eller Juventino räkna med att det nu är riktiga supportrar som är kvar, människor som har rätten att titulera sig supporter och som inte kommer att svika sitt lag i första taget. Det är precis sådana fans som behövs och som vi vill ha inom fotbollen. Inte Zlatanister eller kappvändande populister som stöttar det för dagen mest framgångsrika laget.
Samtidigt så kan förmoda att Inters vinstrika säsonger på senare år har fått en del fans med tvivelaktig lojalitet att helt plötsligt börja stödja det blåsvarta Milanolaget. Men har Nerazzuris ställning automatiskt stärkts i och med de ökande siffrorna? Det är ingen självklarhet, åtminstone enligt mitt sätt att se på det. På planen har Inter förstås flyttat fram positionerna i takt med att framgångarna har blivit större, men utanför densamma är det inte lika självklart. Det kommer däremot framtiden att utvisa. Skulle Inter fortsätta att plocka titlar kommer inte de nya fansens känslor för laget att prövas, men blir det däremot ett par motiga år för Moretti och hans blåsvarta ensemble kommer vi att få svar. Alltså svar huruvida de nyblivna Interfansen är äkta supporter eller om de bara har ryckts med av nyhetens behag och dess varma, friska segervindar.
För Milans del kommer förmodligen siffrorna att öka igen, åtminstone på kort sikt, nu när Ibrahimovic har anlänt tillsammans med Robinho. Flärd och teknisk briljans lockar alltid till sig fotbollsfans som egentligen inte bryr sig om något specifikt lag. Och att det lag som Zlatan spelar i automatiskt får en stor skara 14-åringar på listan över så kallade supportrar, åtminstone här i Sverige, vet vi med eftertryck. Inte minst vi Milanister nu efter sommarens övergång.
Mediernas bevakning av Serie A (i synnerhet av Rossoneri) har blivit en helt annan sedan Zlatan återvände till stövellandet, något som i mina ögon är både positivt och negativt på samma gång. Positivt är det givetvis att tv-bevakningen har blivit klasser bättre, med fler matcher i utbudet, ett mycket bra studioprogram och med duktiga människor som medverkar. Det negativa däremot är att vi tyvärr inte längre kommer undan den skvallerjournalistik som de senaste åren har varit vikt åt spanska La Liga och Premier League. Nog för att jag är Milanfanatiker och vill ha koll på allt väsentligt som gäller laget, men jag känner inget behov av att veta vad Ibrahimovic åt till frukost eller vem Robinho shoppade kläder med…
Det handlar om kvalité för kvantitet. Hellre äkta supportrar i ett mindre antal än en stor, homogen massa som utgörs av medgångssupportrar och människor som har kappvändare tryckt på visitkortet. Därför ska vi som verkligen brinner för den italienska fotbollen vara extra stolta. Det är det som är värt något, att stå upp för en sak som man tror på även om den stora massan inte delar ens intresse eller passion. Därför hoppas jag att ni där ute som likt mig följer Serie A av andra anledningar än att Zlatan Ibrahimovic spelar där fortsätter att med högt burna huvuden fortsätter att propagera för italiensk fotboll och njuter av denna hyperintressanta upplaga av ligan. Dessutom hoppas jag innerligt att Serie A-lagen ute i Europaspelet ger kritikerna (som alltid omgärdar Italien och dess calcio) en rejäl smäll på käften. På så sätt kanske även vi i Sverige kunde slippa Frändéns och Wegerups skvallerrapporterande och få denna underbara liga att uppmärksammas av rätt anledningar.
Skulle så bli fallet hoppas jag också att de italienska klubbarnas eventuellt nyvunna supportrar verkligen förstår vad passion och lidelse innebär. Att följa ett lag i ur och skur är som ett slags identitetskapande. Det avslöjar vem du är, i positiv bemärkelse, och ställer dig inför svåra prövningar för att testa om du verkligen har rätt sorts lojalitet och engagemang. Den italienska fotbollen får gärna vinna fler sympatisörer och supporterskarorna som följer de olika Serie A-lagen får på samma sätt gärna öka. Men då ska det också handla om riktiga supportrar, sådana som förälskar sig i ett lag och sedan är det troget resten av livet oavsett vilka framgångar eller motgångar som stöts på under årens gång. Annars kan det lika gärna vara.
