Milans anfall
I förra delen ifrågasatte undertecknad kreativiteten på AC Milans mittfält. Med drygt två veckor kvar av mercaton finns ännu tid att åtgärda detta. För att Milan verkligen ska kunna utmana i Europaspelet bör så också bli fallet. Ifall man lyckas förstärka mittfältet ser det ljust ut för de rödsvarta eftersom backbesättningen ser stark ut. Detsamma gäller anfallssidan.
Milan har redan en mycket stark offensiv grund att bygga på. Zlatan Ibrahimovic är den självklara frontfiguren och var den enskilt viktigaste anledningen till att ligatiteln kunde bärgas ifjol. Milan har redan riktigt intressanta spelare som slåss om att spela tillsammans med svensken (som får anses given i startelvan). Värvningen av Ibrahimovic förra sommaren signalerade att Milan återigen var intresserade av att utmana om scudetton. Sedan anslöt även Robinho, och optimismen växte. Alexandre Pato hade redan hunnit representera Milan i tre säsonger inför fjolårets upplaga, och han fortsatte utvecklas under året som gick. Ronaldinho var plötsligt överflödig och skeppades hem i januari, samtidigt som man förstärkte ytterligare med Antonio Cassano som var oönskad av Sampdoria (ledningen, men absolut inte fansen).
Kvar i truppen finns dessutom trotjänaren Filippo Inzaghi, som missade nästan hela förra säsongen p.g.a. skada. Inzaghi kommer dock alltid tillbaka och han kan fortfarande göra mål, ingen tvekan om saken. Åldern håller naturligtvis på att hinna ikapp ''Pippo'' och han finner sig numera i att agera reserv, väl på planen ser han dock fortfarande ung ut.
Alberto Paloschi (-90), som man hoppas ska kunna bli Inzaghis arvtagare lånas ut till Chievo kommande säsong för att få mera speltid än vad han kan erbjudas i Milan. Han och Inzaghi är för lika varandra i spelet för att det ska löna sig för tränare Massimiliano Allegri att ha båda två i sitt lag. Istället kan man komma att värva en annan spelartyp. Röster höjs för att få in en till targetspelare och på så sätt avlasta Zlatan när denne behöver vila. I dagsläget har man nämligen ingen annan bollmottagare i truppen och ifjol matchades svensken för hårt vilket resulterade i att han tappade formen under våren.
De flesta pusselbitarna finns alltså redan på plats. ’Ibras’ och Patos samarbete, som inte alltid klickade förra säsongen, blir väldigt intressant att följa. Lyckas dessa båda klasslirare hitta ett fungerande samspel kommer Milans redan starka offensiv att bli ännu farligare. Sedan får vi också se hur Allegri väljer att använda dribblern Robinho. Förra säsongen var det ofta trequartista (10:a) som gällde för brassen, en roll som han tolkar på sitt eget sätt. Det är mycket bollberöring och inte alltid rakt mot mål som gäller. Han behärskar också positionen som släpande anfallare, även om de flesta Milanfans nog vid något tillfälle slitit sitt hår i frustration över hans svaga avslut. Till brassens försvar ska ändå sägas att han skapar mycket på egen hand, och när det fungerar för honom är Robinho åtminstone riktigt underhållande att skåda.
Sist men inte minst har vi alltså ’Fantantonio’. Denna underbara fotbollsspelare är en enmansshow som väcker känslor vart han än går. I Sampdoria trodde många att han till slut hade växt upp och Cesare Prandelli deklarerade att hans landslag skulle byggas kring Barisonen. Cassano visade dock att han fortfarande är sig själv och hamnade under hösten 2010 i storbråk med Sampdorias president Garrone. Situationen blev ohållbar och Milan passade på att kontraktera en av 2000-talets mest talangfulla italienska spelare.
Folk trodde alltså att hans kontroversiella dagar var över efter några säsonger i Genualaget, så var inte fallet. Däremot känns det som att om det över huvudtaget finns en klubb i världen var denna kontroversiella herre kan finna ro så är det just AC Milan. En sak är i alla fall säker; kan klubben få denna (fortfarande!) oslipade diamant att fokusera enbart på fotboll så har man en storspelare till sitt förfogande. När Cassano presterar som bäst är det fotbollsmagi som står på menyn.
Man har alltså bredd och spets, sedan är det upp till Allegri att lägga pusslet rätt. Han har verkligen en utmaning framför sig och den går ut på att hitta den anfallskonstellation som fungerar bäst. Potential och talang finns det ett överflöd av, nu gäller det att få dessa individualister att spela bra ihop också. Mycket talar för att Allegri kommer att lyckas: Han inleder sitt andra år som tränare och han gör det med spelare som redan hunnit spela ihop under en längre tid.
