Reseskildring Milano
Derby della Madonnina blev inte den föreställning som jag hoppades på förhand. Inter med en halv Champions League-startelva borta, usel form och en besynnerlig tränare lyckades inte bjuda upp till match. Efter tre minuter fick Milan straff och det avgjorde kvällen. Resterande 87 minuter var bland de sämst investerade pengarna jag lagt på en matchbiljett.
Men det finns så mycket annat. Bara att komma till Milano och Italien och få avstamp från den begynnande svenska vintern ger lite värme i själen. För att fördriva lördagen begav vi oss till Turin för att se på Juventus–Roma. Vi var ute i god tid och promenerade ned till Stadio Olimpico från tågstationen vilket tog ungefär 30 minuter. Väl framme i biljettluckan var det bara bästa plats som fanns att införskaffa så det var bara att slanta upp.
De hårdare biljettkontrollerna vid italienska seriematcher gjorde att det tog en evighet att komma in. Att de vid insläppet endast kunde ta in en person åt gången skapade en lagom irriterad stämning hos supportrarna som insåg att de skulle komma att missa inledningen på matchen. ”Romani bastardi” sjöngs till tonerna av den gamla schlagerhiten Volare. Väl inne på arenan fick vi se en ganska tillknäppt tillställning som egentligen bara tog fart när spelarnas temperament rann över. Värst var Chiellini. Iaquinta gjorde ett vackert mål fint framspelad av Aquilani innan Totti kvitterade på första halvleks sista spark med en behärskad straffspark.
Efter matchen grinade ironin oss kraftigt i ögonen eftersom sista tåget till Milano var schemalagt till 22.50, nästan på minuten samtidigt som matchen slutade. Det blev till att promenera, dricka en kaffe, äta en pizza, och sedan försöka hålla sig vaken på en brittisk pub i närheten av tågstationen fram till 04.50 när morgontåget skulle gå.
* * * *
Tillbaka i Milano och på väg till derbyt. De senaste veckorna hade gett en allt större känsla att det här skulle kunna skita sig. Den ena nyckelspelaren efter den andra har gått sönder och de som väl spelar är ur form, frånsett Etoo. Blev lite gladare när jag såg laguppställningen men samtidigt förbryllad. Varför inte spela Cordoba bredvid Lucio och Zanetti till höger om nu Cambiasso fanns att tillgå på mitten? Varför ska Materazzi, som jag inte sett på en fotbollsplan sen finalen i Madrid, starta när han knappt gjort en minut tidigare i höst? Rafa Beneath-us, som han blev känd som bland Everton-fansen, förstärkte sin image av att vara en man med horribla laguttagningar.
Väl inne på Giuseppe Meazza drog jag stort på mungiporna åt den högst berättigade banderollen som hängde ovanför bortalagets avbytarbänk: ”Zlatan hade du teven på i husvagnen den 22/5-2010?”. Det var kvällen vi spelade och vann Champions League-finalen. Ibra hade förlorat semifinalen och blivit utbytt båda gångerna. Ena gången mot en vänsterback till råga på allt. Segraren skriver historien och den är blåsvart. Trots patetiska försök att ”flytta sig till pokalen”.
Vidare fortsatte Inter-fansen med att hänga upp banderoller där det bland annat stod Istanbul 2005, Serie B 1982-83 och lite annat som förkunnade att vi är de stora i Milano. Enda laget som aldrig åkt ur Serie A exempelvis. Regerande mästare i både cupen, Italien och inte minst Europa. ”Siamo noi, siamo noi”, inledde speakern innan Inter-fansen förkunnade att det var vi som var Campioni d Europa. Målen från finalen i Madrid visades på storbildsskärmen till Inter-fansens stora jubel. Den andra kurvan var inte lika exalterad.
* * * *
Ur Inter-ögon blev sedan matchen en sorglig historia. Nu har förvisso Inter halva startelvan från finalen i Madrid skadade och med Milito halvskadad är det inte konstigt att det är svårt att spela fotboll som ett lag. Men det är sällan jag sett laget så håglöst och ofarligt. Det känns som att allting hänger på Etoo just nu och när han inte kan leverera mirakel står övriga bredvid och rullar bollen i sidled till Sneijder som i slutändan får dra ett långskott i ren frustration.
Men jag köper inte argumentet att Benitez resultatrad enbart beror på otur med skador. Inte någonstans. Det finns ett klipp från hans tid i Liverpool när han byter ut Torres och Gerrard tittar låååångt mot bänken. Den som tror att Inter spelar dåligt och har svårt att skapa chanser enbart på grund av skadorna bör dra sig till minnes cupfinalen mot Atlético 0-2 och premiären mot Bologna 0-0. När Inter befann sig i prekärt läge och jagade vitala mål så valde spanjoren att byta ut Sniejder i cupfinalen och Milito i ligapremiären. Mitt tålamod och förtroende för honom var över redan där.
* * * *
Nu lämnade jag Milano bitter denna gång men det kommer alltid fler derbyn. Säsongen är inte på långa vägar körd än även om det ser mörkt ut just nu. Som traditionen bjuder begav jag mig till shoppen för att införskaffa en ny Inter-tröja till samlingen. Två stycken blev det den här gången till och med. Jag antar att det var den sentimentala sidan av mig som fick mig att köpa inte bara Diego Milito och utan även Walter Samuel. Tröjorna, fansen och banderollerna innan matchen blir glädjeämnena att ta med sig från Milano denna gång. Ett annat är guiden på Giuseppe Meazza som på frågan om vilken Inter-spelare
hon hade som favorit svarade min landsman Ivan Ramiro Cordoba.