Sagan om slaget i Rom
"Mannen tog tag i hans axlar, kollade på honom med vidöppna ögon och skrek som att det inte fanns en morgondag."
Arenan mullrade av ljudet från Curvan. En man i 50-årsåldern som han aldrig träffat förut tog tag i hans krage bakifrån. Han vände sig om och allt tycktes röra sig i slow motion. Haris, en exilsvensk boendes i Luxemburg, här i Rom idag enbart för ett av världens vackraste derbyn, vände sig om mot honom.
”Candreva gör mål nu. Jag känner det på mig och han kommer att springa till Curva Nord och fira”.
Helt plötsligt drogs kragen bakåt mot hans strupe. Han kunde inte andas och ett dussintal människor slängde sig över honom så att han trycktes mot plexiglaset som skiljde deras sektion och curva nord. Mannen tog tag i hans axlar, kollade på honom med vidöppna ögon och skrek som att det inte fanns en morgondag. Världen stod stilla och i hans ögon var detta enbart en inbillning. Ett rus på en drog som fryst ner hans verklighet till ett ”kodak moment”, en polaroidbild tagen av änglar, tryckt i A1-papper, i en så fascinerande kvalitet att det var fysiskt omöjligt för honom att dra blicken ifrån det. Han stirrade sig blind på den inramning som skulle etsa sig fast i minnet livet ut. På Gabrieles årsdag och allt. Detta kunde enbart hända i Rom.
07.23. Han öppnade ögonen. Det var en fuktig söndagsmorgon och vattendropporna från regnet duggade ner på hotellfönstret. Klockan sa 07:23 men han var klarvaken. Alarmklockan var ställd på 10:00, men bara i onödan. För han var klarvaken. Trots en lång resa med minimalt antal timmar sömn från Stockholm, till Bologna, vidare mot Rom där kvällen spenderades på en av de många krogarna i San Lorenzo-området, så kunde han trots det inte somna om. Detta var ingen vanlig dag. Han må vara svensk och på pappret kan det se ut som att han inte bör ha några känslomässiga kopplingar till ett fotbollslag i ett annat land, men detta var så mycket större än nationalitet och sport. Han hade visat sitt stöd för Lazio sedan barnsben sittandes framför den 30 cm tjocka TVn som visade ”Uno kryss due”, till dagarna han som minderårig i -20 grader stod utanför O’Learys. Drömmarna om att få vara på plats och verkligen stödja sitt lag. Enligt honom den största och viktigaste matchen av dem alla. Att få stå i Lazios ringhörna ”Curva Nord”. Att vara där. Att få uppleva det han hört om, men på plats. Att få uppleva det han läst om i år på diverse forum och sett på TV, men på plats. Det var hans allra största dröm och inte undra på att det inte gick att stänga ögonen. Att sova var som att tvingas upp en frostigt kall vintermorgon för de vardagliga rutinerna. Att vakna var som att injicera in en överladdning av känslor, minnen, historia och poesi in i kroppen, som förtrollade hans visuella verklighet till en evigt rörlig overklighet. Det var dags och från alla världens hörn, genom diverse forum och fansiter, hade Lazialis vallfärdat sig till fotbollens land för att bevittna det de ansåg vara den största matchen av dem alla. Derby Della Capitale.
Han vände huvudet till vänster. ”Är du också vaken?” Haris stirrade rakt upp i taket utan att röra en min och svarade: ”Jag vet inte ens om jag somnade”. De låg kvar i sängen i över en halvtimma utan att säga ett ord. Nervositeten, förväntningarna och förhoppningarna hade förlamat deras sinnen.
Klockan närmade sig tolvslaget och en marsch bland tusentals Lazialis stod på schemat. Stämningen i staden var så som den brukar vara under ett Romderby. Intensiv, spänd och väldigt tyst. Det var som att folket väntade på en storm och låst in sig i sina hus med nedsläckta lampor och tända stearinljus. Det var lugnet före stormen.
Rök. Tjock rök. Han mötte upp övriga Lazialis från Laziofever och när de kommit fram till Ponte milvio-bron möttes de av en dimma av tjock rökt. Tusentals Lazio-fans gick disorienterat i den tjocka och mörka röken som den intensiva röda elden från bengalen gav ifrån sig. Han drog sin Laziohalsduk för munnen och kisade med ögonen när det helt plötsligt exploderade. Bangers. Det lät väldigt högt. Ytterligare tre till fyra explosioner sprängdes nära dem och alla Laziali började springa mot torget då det nu var ett öppet krig mot carabinieri. Detta var ett infekterat krig. Inte bara den inne på arenan mellan lagen, utan även den utanför arenan. Det var en känslig dag då det dessutom var Gabriele Sandris årsdag. Laziosupportern som helt utan anledning, av en carabinieri, sköts till döds i baksätet av en bil. Det sades vara ett misstag, men alla var överens om att pistolen inte hade något där att göra.
Det var inte läge att stanna i krigszonen så de rörde sig ifrån bron. Det tog dock inte slut där. När stämningen lugnat ner sig rörde de sig tillbaka mot arenan då carabinieri dragit sig tillbaka. Kampen fortsatte dock vidare på parallellgatan till den som leder mot arenan när de hårdaste grabbarna gav sig på avspärrningarna och senare carabineri. Det var ett slag för sig. Som en uppvärmning inför main eventet. Allt skedde så fort och på vägen därifrån la han handen i fickan. Den vitblåa biljetten med S.S. Lazio S.p.A. och ”distinti nord” skrivet på den. Den var där. Aldrig fel att trippelkolla.
Vägen från det infekterade kriget mellan carabinieri och fansen, till deras ståplatser var en enda stor dimma. Vid curvan kunde de äntligen slappna av och dricka sin öl i fred. När hela gruppen hade anslutit sig, drog de in på matchen och möttes av en inramning som är som tagen från en saga. När han sprang upp för trapporna möttes han av jublet. Slaget mellan A.S. Roma, en blandning av mindre lag som under 1927 slog ihop sig för att skapa ett starkt Romlag som kunde utmana lagen i norra Italien. Och så Lazio. Det äldre laget från andra sidan staden som inte ville ansluta sig till A.S. Roma. Rivaler sedan 1927 och om något förändrats under dessa 85 år, så är det bara en stegrande rivalitet.
Med en öl i handen stod han så nära Curva nord som det gick att stå. Bara ett plexiglas skiljde dem åt. De satt på den 15e raden och arenan dånade i jubel när gladiatorerna sprang in på plan för att värma upp. När de värmt färdigt och sprang tillbaka till omklädningsrummen för de sista förberedelserna, spelades 
”Non mollare mai” högt ut från högtalarna vilket var signalen för att allas halsdukar och flaggor skulle lyftas högt. Han och tusentals andra supportrar lyfte stolt sina halsdukar i luften och flaggor vevades från båda curvorna. Med händerna i luften kollade han åt vänster och hans blick möttes av ett ljusblått hav av flaggor, halsdukar och supportrar. Vissa hade stått där sedan barnsben. En familjetradition sedan farfars tid. Andra tillresta från alla världens hörn för att stöda sitt lag som de troget stött, trots få betydande sportliga framgångar på senare år. Det var ren kärlek och hängivenhet.
”Otroligt” var allt Haris fick ur sig innan han tog två klunkar av sin öl och skickade den vidare. Efter låten ropades spelarnas namn ut i högtalarna och samtliga i Lazio fick sin del av jublet förutom Klose. Då skrek fansen extra högt vilket egentligen inte är så konstigt. Miroslav är en väldigt respekterad man i Italien. De flesta fotbollssupportrar och professionella inom branschen har inget annat än en hundraprocentig respekt för tysken som inte bara är en fullblodig professionell fotbollsspelare, utan även är en gentleman utan dess like vid sidan om planen.
Innan matchen drog igång stod Lazio för ett stort tifo till minne av Gabriele Sandri. Hans bror och brorson gick ut på arenan och längst löparspåren gick de mot curva nord för att tacka fansen för deras enorma stöd sedan den hemska dagen då en son, bror, ett liv onödigt gick till spillo. En mörk dag i Italiensk fotboll när en carabinieris pistol gick av och trots att det gått fem år så har man absolut inte glömt. En stor flagga vecklades ut över Curva Nord som en hyllning till en bortkommen kamrat i takt med att Gabrieles bror gick mot klacken och med sin son på sin vänstra arm lyfte han upp höger näve för curva nord. Fansen exploderade och ”Gabriele uno di noi” dånade ut över hela arenan.
Matchen drog igång. Båda sidor turades om att försöka överrösta varandra och även om arenan inte var helt fullsatt på grund av avspärrningarna på långsidorna, var curvorna helt fullsatta. Få platser sågs lediga och matchen inleddes knappt innan ljusen i arenan släcktes ner och domaren blåste av matchen. Det var en molnig och grå dag dessutom så trots att klockan var runt 15:00 kändes det som ett eftermiddagsderby. Det blixtrade till vilket fick himmelen att lysa upp, men åskdundret uteblev på grund av fansens muller. Kampen tog dock inte slut på grund av den avbrutna matchen. För när han blickade ut mot Curva sud såg han ett rött hav av brinnande tändare och lysta mobiltelefoner. Det svarades dock fort av Lazio-fansen som hoppade i takt och sjöng: ”Chi non salta Romanista”(Den som inte hoppar är en Romanista).
När matchen drog igång pressade Roma tidigt för ett mål vilket resulterade i 1-0 efter åtta minuter. Fansen tog hopplöst för sina huvud medan det röda havet på andra sidan hoppade av glädje. Lazio hade inlett matchen skakigt med flera stressade passningar och felspel, men man spelade sig fort in i matchen och det duggande regnet hade nu förvandlats in till spöregn som förändrade matchbilden. Planen fylldes fort med vattenpölar vilket påverkade bollbanan av alla passningar. Det var svårt att få till ett fint rullande spel, vilket istället gav matchen en annorlunda derbykänsla då det nu verkligen handlade om att anpassa sig till förhållandena, inte ge upp trots omständigheterna och visa vilja.
Efter ett par minuter drog arenans belysning igång igen och efter 35 spelade minuter blåste domaren frispark till Lazio i ett perfekt frisparksläge. ”Romanistan” Candreva ställde sig för att ta den och Haris vände sig om och sa:
”Candreva gör mål nu. Jag känner det på mig och han kommer att springa till Curva Nord och fira”.
Candreva drog på skottet och alla i curvan avvaktade i en millisekund för att försäkra sig om att bollen var inne i mål innan hela Curva Nord exploderade i ren extas. Folk var upprymda av känslor och fröjd. Främlingar kramade varandra. Folk från övre sektionen slängde sig i princip ner på de som stod nedanför för att de inte visste vad de skulle ta sig till. Allt ur ren glädje. När det lugnat ner sig och folket släppte taget om honom så klappade han händerna glatt medan han vände blicken mot Curva Nord. Hans uppmärksamhet fångades av en rakad man som skallade plexiglaset. Det fanns inget rimligt mått på hur ett mål kunde firas ikväll. Kvinnor, barn, män, alla oavsett ålder reagerade likadant. Än en gång så blixtrade det till i himmelen och detaljerna på blixtkanalen var så perfekt ditmålade och trots flera sekunders väntan på åskmullret så överöstes det av ljudnivån i arenan. Igen. Det var ett Romderby och det var kvitterat.
Strax innan halvtidsvilan sprang Hernanes mot mål och drog på ett skott som tack vare vattenpölarna blev till en perfekt passning som Klose bredsidade in. Curva Nord exploderade än en gång. Det blev inte sämre av att Daniele De Rossi drog på ett slag mot Mauri innan halvleksvilan som resulterade i ett rött kort. Roma hade nu förlorat en av världens bästa mittfältare. Man skulle spela ett schackspel utan en dam och Laziofansen njöt av det då det nu verkligen kändes som att de hade matchen i schack.
Efter halvleksvilan spelades bollen in i Romas målområde som deras egna försvarare nickade ner till Mauri som enkelt satte bollen in i mål. Även om Mauri senare utvisades och det vart ett jämt antal spelare på plan, så kändes Roma inte heta nog att hitta två mål till. I den 86e minuten gjorde Pjanic ett mål när bollbanan på hans skott/inlägg ställde målvakten. Närmare än så kom de dock aldrig.
Domaren blåste av matchen och folket jublade. Man hade vunnit slaget mellan de två olika sidorna av historiska Rom och spelarna kom fram till curvan för att tacka av fansen. Detta var så mycket större än bara idrott eller nöje. Curva Nord stod kvar och firade 
medan Curva Suds klack sakta tömdes på människor. Efter tjugo minuter sågs två tappra själar stå kvar i Curva sud, stolt viftades med sina röda flaggor.
Detta var ännu ett slag i historiska Rom som är van vid episka duster. En fortsatt tradition innehållande passionerad kärlek och glödande hat. En inramning innehållandes åska, röda kort, drama, fem mål och hyllningar till en fallen kamrat. Detta var sagan om slaget i Rom den 11e november, 2012. Serie A. Derby della capitale.
