Supporter i fokus: Mats Engman

Jag är 39 år gammal och har skrivit på SF sedan 2006. Juveredaktionen behövde fler skribenter, och då jag både gillar att skriva och är Juventino sedan länge kändes det rätt att anmäla sitt intresse. Dessutom är det kul att skriva för en så engagerad målgrupp. SF:s besökare är verkligen trogna idrottsbevakningens nyanslösa förhållningssätt - jag har blivit kallad geni, kung, och "Mats for president", men även idiot, pajas och "okompetent åsna". En läsare hoppades att jag skulle brinna i helvetet(!). Med så uttrycksfulla kritiker vill man ju se till att hålla sig på tårna... 

- Varför blev det just Juventus? Val eller slump?

Mitt första riktigt starka fotbollsminne är VM i Spanien -82 då Platini var den enskilda spelare som gjorde starkast intryck, inte minst efter den famösa semifinalen mot Västtyskland - ett trauma som jag fortfarande inte riktigt kommit över. Därför blev Juventus och franska landslaget de lag jag började hålla på i Europa. Frankrikes VM-titel 1998 kändes som en personlig revanch, jag börjar småsnyfta varenda gång jag ser Petits 3-0 i finalen. Under 80-talet följde jag mest Juventus via resultatsidorna i tidningen, på den tiden visades ju bara engelsk fotboll i Sverige. 1985 såg jag fram emot att se Juve i Europacupfinalen, men fick mest se kravaller, blod och död. Tror dock att det förstärkte mina sympatier, då italienarna väldigt påtagligt var offren i den situationen. Sedan Uno, Kryss, Due - bästa fotbollsprogrammet någonsin - började sändas under tidigt 90-tal har Juventus blivit en allt större del av mitt liv, den relationen är nog "for life".

- Vad är det viktigaste för dig som supporter?
Självklart vill man se sitt favoritlag som sympatiska vinnare, men efter lång tid som supporter är sanningen den att man håller fast vid sitt lag oavsett vad som händer. Jag var lika fäst vid Juve efter skandalerna och året i serie B som när vi spelade Europas bästa fotboll och gick till CL-final tre år i följd på 90-talet. Det är lite som att fråga en förälder om vad som är viktigast med deras barn.

- Vad är du mest stolt över när det gäller ditt lag?

Jag måste säga att VM 2006 var speciellt. När hela Europa hånade Juve, och antydde att de vunnit alla sina framgångar genom fusk och mygel, så dominerade klubbens spelare VM-turneringen totalt. Vi hade åtta spelare på planen under VM-finalen (plus ex-juventinon Zidane), och de flesta tidningarnas VM-elvor bestod till hälften av Juve-spelare. Tydligen förfogade klubben över ett visst mått av fotbollskompetens ändå...

Calciopoli var ju inte jättekul. Även om den röran är långt mer komplex och svår att överblicka än de flesta vill ge sken av (många väljer den enkla utvägen och kallar den "muthärva", vilket är att fokusera på en mycket liten del av sanningen) så är det ingen tvekan om att Juventus missbrukade sitt inflytande och att man förtjänade att bli bestraffade. Men egentligen tycker jag att anklagelserna om dopning under slutet av 90-talet var väl så svårsmälta. Även om klubben friades juridiskt sett, så är det ingen tvekan om att man gav mediciner till friska spelare på ett sätt som definitivt inte ligger i linje med mina värderingar.

- Vad vill du att alla ska känna till om Juventus?

Ur ett samhällsperspektiv är kopplingarna till Agnelli-familjen och FIAT (en relation som inleddes under 1920-talet) väldigt intressanta. Trots att Juve är en uppenbar representant för det rika nord så har man sedan länge enorma mängder anhängare i södra Italien, inte minst bland familjer som fått sin försörjning direkt eller indirekt via FIAT.

- Vilka är era största rivaler?

Sedan den tragiska flygkatastrofen raderade ut "Grande Torino" 1949 har vi saknat en riktigt pålitlig lokalkonkurrent (även om vissa fans "hatar" Torino av ren princip för att de fått för sig att det är obligatoriskt). För mig är det utan tvekan Milanolagen som är de sanna rivalerna. Milan är en respekterad jämlike, och att slå dem ger alltid en känsla av välbehag - att ha gjort något stort. Inter är som en störig granne, och det är en njutning att få sätta dem på plats. Många andra lag, främst Viola, ser oss som sin huvudfiende på grund av gamla oförrätter, men den sortens antipatier drabbar nog de flesta klubbar som varit stora, rika och dominanta. För mig innebär inte det att jag måste ogilla dem tillbaka.
 

- Vad kallas Juventus-supportrar?

De flesta skulle väl säga "idioter" eller något annat nedsättande, men det mer objektiva svaret är Juventini, eller undantagsvis Zebror. 

 

- Står Juventus-supportrar för något politiskt?

Egentligen inte. I Turin ses Torino som det folkliga arbetarlaget och Juve som snobbklubb för medel- och överklass, men i andra delar av Italien är den uppdelningen inte lika tydlig. På senare år har delar av Juvepubliken vid flera tillfällen uppträtt påtagligt rasistiskt (liksom stora delar av det italienska samhället, för övrigt), men själv ser jag det som abnormt snarare än karaktäristiskt. Det packet borde man ställa på led och låta Sissoko och Thuram tackla vett i dem.

- Hur påverkar ditt supporterskap ditt vardagliga liv?

Alldeles för mycket. Jag är inte alltid så himla trevlig efter våra förluster, och jag har en gång (av misstag) sparkat en barnbok på min fru. Jag blir ofokuserad och lite illamående inför de viktigaste matcherna, och lägger orimligt mycket tid på att tänka på, läsa om och oroa mig för Juventus. Dumt naturligtvis, men jag är inte alltid helt sund annars heller, så det ligger i linje med hur jag är. Måttfullhet har aldrig varit någon stark sida för min del.

- Hur ofta ser du ditt lag på plats?

Aldrig. Hittills...

- Vilken årgång av Juventus är den bästa du sett?
Förmodligen vårupplagan 1997 med Lippi som tränare, Peruzzi i målet, Montero/Ferrara i mittförsvaret, Deschamps, Jugovic, Zidane och Di Livio på mitten och Boksic, Vieri och Del Piero som anfallare. Vi gjorde 6-1 mot Milan på San Siro och mosade dåvarande storlaget Ajax (som spelat CL-final två år i följd) med 4-1 i Kan fortfarande inte fatta att vi förlorade CL-finalen mot Dortmund - det är helt obegripligt! Men upplagan med Nedved i spetsen som slog Real Madrids galacticos med 3-1 i CL-semin 2003 var inte så dålig den heller.

 

- En särskild match du minns?

De två CL-semifinalerna nämnda ovan är de som sticker ut mest. De känns faktiskt större än när vi vann CL mot Ajax på straffar 1996. Segern med 2-1 mot Inter i Milano våren 2006 var också en upplevelse. Det var en riktigt galen match, med stenhårt spel och massor av målchanser, där Inter gjorde ett bortdömt mål direkt på en indirekt frispark, där Recoba sköt en frispark i stolpen och där Del Piero avgjorde två minuter från slutet genom att hänga in en frispark i krysset. Jag skrek mig hes under matchen och var tvungen att duscha efteråt.

Favoritspelare nu och genom tiderna?
I dagens Juve har jag väl starkast känslor för Chiellini och Buffon. Min tidigare favorit är naturligtvis Platini, men Zidane och Trezeguet kommer inte långt bakom (ett Juventus utan en bra fransos är lite som en jordgubbstårta utan jordgubbar, i mitt tycke). Sedan måste jag också nämna Zambrotta, som jag håller som en av de mest dynamiska spelare jag sett. Jämför man honom med en endimensionell spelare som Grygera kan man knappt tro att de ägnar sig åt samma sport.

- Ultimat drömvärvning?
Jag har svarat Benzema de senaste åren, och håller fast vid det för närvarande. Han är fortfarande ung, och har en ruskig potential - det känns inte som att han får ut mer är 70% av sitt kunnande i Real. Och som jag redan har sagt ska det alltid finnas minst en framträdande fransman i Juve.

- Realistisk dröm inför framtiden?
Den här säsongen handlar det för Juve om att återetablera sig som ett lag för topp-tre och få ordning på spelarnas fysik (de senaste årens skadekaos måste ha någon slags logisk förklaring). Därefter är det Scudetton som gäller, och på sikt ska Juve självklart även kunna hävda sig i slutomgångarna av Champions League. Liksom alla lag har vi gått igenom perioder av både framgång och motgång, men sett över tid är Juventus en konstant i både den italienska och europeiska toppen, och så tror och hoppas jag det kommer se ut även i fortsättningen.

- Finns det någon annan klubb i Italien du unnar framgång?
Absolut! Jag firade Milans finalvinst mot Liverpool 2007 tillsammans med mina konstiga milanistkompisar, och jag led som bara den med Totti och Roma när de slogs ut på straffar i CL-slutspelet 2009 (det året finalen spelades på Olimpico). Om Juventus hängs av i årets kamp om Scudetton (vilket dessvärre är ganska troligt) kommer jag hålla stenhårt på Napoli. Det är en klubb jag unnar alla framgångar (under förutsättning att de inte sker på vår bekostnad). Och Udinese är ju jätteroliga - ett lag som regelbundet spelar 4-4 måste man ju bara gilla. Jag ska till och med erkänna att jag tyckte det var pyttelite kul när Inter slog Chelsea, Barca och Bayern i Champions League förra året, även om jag aldrig på samma sätt känner någon hjärtlig glädje över deras framgångar.