Toppstriden, del 2
I föregående del synades de båda Milanolagen. Nedan tar vi oss en titt på fjolårstrean Napoli samt sargade giganterna Juventus. Avslutningsvis följer en kort titt på de båda Romlagens förutsättningar.
I Neapel fortsätter man på den inslagna vägen. President De Laurentiis och tränare Mazzarri löste (åtminstone för stunden) tidigt under sommaren konflikten som fanns dem emellan och efter det kunde fokus flyttas till det väsentliga. Sportchef Riccardo Bigon har genomfört sin mercato helt enligt planerna. Han agerade tidigt och tydligt när målvaktssida, försvar och mittfält skulle förstärkas. Den sista pusselbiten sattes på plats något senare. Goran Pandev (lån från Inter) blev sommarens anfallsvärvning för Napoli.
Förra säsongen föddes en ny stjärna i Serie A. Edinson Cavani byggde vidare på framgångarna han haft i Palermo och med landslaget. Uruguayanen tog ett steg vidare i sin utveckling och visade att hans beslutsamhet och kraftfulla spel gör honom lämplig som ’prima punta’. I år får Cavani testa sitt målsinne mot de allra bästa i Champions League. I positionen som släpande anfallare kommer Ezequiel Lavezzi att fortsätta kombinera hårt arbete med teknik och fantasi för att ge uruguayanen det utrymme han behöver. Pandev kan vikariera för båda sydamerikanerna.
Strax bakom anfallsduon heter Napolis självklara trequartista Marek Hamsik (se ’’Kreatörerna’’). Giuseppe Mascara kom i januari från Catania efter att ha varit Sicilienlagets viktigaste offensiva pjäs under flera säsongers tid. När han sökte nya utmaningar blev det i ett större lag och inte längre som given startspelare. Hans roll är främst som back-up för Hamsik och Lavezzi, då han behärskar bådas positioner.
Innermittfältet (se ’’Napolis nya innermittfält’’) flankeras av offensiva ytterbackar i yttermittfältsskepnad, vars uppgifter är att stöda trebackslinjen samt fylla på med bredd i offensiven. Italienska landslagets förstaval Christian Maggio är given till höger och har varit bra de senaste säsongerna. Zuniga och Dossena är alternativ till vänster.
I försvaret är det fortfarande lillebror Cannavaro som är chef för trebackslinjen. Lagkaptenen har ofta flankerats av Salvatore Aronica och Hugo Campagnaro. I januari hämtades Victor Ruiz in från Espanyol. Spanjoren utmanade under våren Aronica om en startplats. Ruiz såldes sedan, något oväntat, till Valencia i ’mercatons’ slutskede. Campagnaro och Aronica lär inte längre vara givna ifall nyförvärvet Frederico Fernández (-89) lever upp till sitt rykte som ''den nye Samuel''.
På målvaktsfronten fortsätter f.d. Udinesemålvakten Morgan De Sanctis att vara nummer ett. Två nya reservmålvakter tas in. Antonio Rosati vaktade målet i alla Lecces ligamatcher ifjol. Att vara sista utpost i det Lecce som mirakulöst klarade sig kvar i högsta ligan förra säsongen tyder på mental styrka. Samma typ av styrka behövs för att kliva in och ersätta en förstemålvakt när så krävs. Napoli har med andra ord skaffat sig en pålitlig andremålvakt, och kanske kan De Sanctis för första gången under sin tid i Neapel få fullgod konkurrens. Åldermannen Roberto Colombo (Triestina) blir nytt tredjeval.
Juventus befinner sig i en besvärlig sits. En alltför stor del av de senaste säsongernas värvningar håller inte måttet och man får lov att gå en påfrestande balansgång även denna sommar. Balansgången går ut på att man måste göra om och bygga nytt för att något bevisligen är fel, samtidigt som man bör undvika att göra alltför stora förändringar för att inte tappa all kontinuitet. Här är det upp till ledningen att först utvärdera och sedan planera. Högst upp på pyramiden befinner sig president Andrea Agnelli. Han har valt att ge sportchefen, Giuseppe Marotta, förtroende att fortsätta det projekt han påbörjade förra sommaren. Däremot har tränare Luigi Del Neri fått gå och Antonio Conte, f.d. lagkapten i Juventus, har tagit över.
Vem som tar, och vem som egentligen borde ta vilka beslut, samt vilka som är lämpade för vad, kan och bör diskuteras. Inget av det kommer dock att behandlas här. Istället kör vi den kortsiktiga varianten och kikar på ’Juves’ spelartrupp.
Gianluigi Buffon fortsätter som sista utpost. Han ser inte längre sådär utomjordiskt bra ut och han är inte längre bäst i världen, men får han bara vara skadefri under en längre tid så håller han fortfarande för ett lag som vill vinna Serie A. En av hans viktigaste uppgifter blir att symbolisera den vinnarkultur som ska finnas i Juventus, då han har varit med och vunnit i svartvitt. Bakom honom finns både Alexander Manninger och Marco Storari. Båda två är utmärkta målvakter och ingen av dem förtjänar att vara tredjeval. Storari verkar i dagsläget stå högre i kurs, då han presterat mycket bra under försäsongen.
Giorgio Chiellini är mannen som ska hålla ihop backlinjen. Hans individuella skicklighet är det ingen som ifrågasätter längre. Däremot har han ännu inte visat prov på de ledaregenskaper som krävs av en försvarsgeneral i ett storlag. Marotta väntade mycket länge med att agera på mittbacksfronten och det hela slutade med fiasko. Sena panikförhandlingar, som slutar med att ingen ny mittförsvarare kan säkras innan fönstret stänger, är inte särskilt lyckat. I dagsläget ser det därför ut som att Andrea Barzagli och Leonardo Bonucci gör upp om den andra mittbacksplatsen. Båda två är duktiga försvarare och Bonucci ska kunna utvecklas ytterligare, men frågan är om det räcker för att bygga det täta försvar som kännetecknat Juventus då man varit som bäst.
De senaste säsongerna har Turinlaget haft en fullskalig ytterbackskris. Man gjorde ingenting åt saken förra sommaren (värvningen av Marco Motta får ses som önsketänkande) och det straffade sig. I år har man i alla fall gjort ett försök och värvat en schweizisk duo med Serie A-rutin. Lichtsteiner kom från Lazio till ett rejält överpris. Han känns inte direkt klockren men är ändå en klar förstärkning och lär, i brist på vettig konkurrens, vara given till höger. Reto Ziegler (Sampdoria) får kämpa med De Ceglie om vänsterbacksplatsen.
Conte ser ut att försöka fortsätta med det 4-2-4-system som han förespråkar. Det betyder att utgångspunkten är densamma som i Del Neris 4-4-2, men med mera lössläppta yttrar. Contes uttalanden och sommarens träningsmatcher tyder också på en offensivare grundidé och ett mera spelförande Juventus. Mittfältsduons prestation blir oändligt viktig (se ’’Juventus nya innermittfält’’) för att hålla ihop lagets spel både offensivt och defensivt.
Sergio Agüero var tänkt att bli värvningen som visar att '’den gamla damen'’ fortfarande är en maktfaktor i Europa. I slutändan var klubben ändå inte beredd att betala det överpris som Manchester City gladeligen hostade upp. Andravalet Giuseppe Rossi stannade i Villareal, som släppte Santi Cazorla till storsatsande Malaga och inte ville göra sig av med alla sina offensiva stjärnor på en och samma sommar. Istället valde klubben ett billigare alternativ med betydligt mera rutin från spel i Italien. Mirko Vucinic blev Marottas anfallsvärvning. Övriga anfallare är Fabio Quagliarella, Alessandro Matri, Alessandro Del Piero och Luca Toni. De två sistnämnda har sett sina bästa dagar men har fortfarande sina ljusa stunder. Klubbikonen Del Piero har dessutom en viktig roll när det gäller att förmedla den omtalade ''Juveandan'' till resten av laget. Quagliarella och Matri var båda riktigt bra ifjol, dock utan att spela ihop. Ifall de kan bygga vidare på sina respektive fjolårssäsonger ser set lovande ut framåt.
I Contes spelidé är det kantspelet som är nyckeln till en vägvinnande offensiv. Milos Krasic var bra på hösten men tappade formen under våren. En utvilad och revanschsugen serb bör kunna garantera en fungerande högerkant denna säsong. Man väntade in i det sista med att förstärka vänsterkanten, men när krutröken lagt sig känns den plötsligt märkligt överbefolkad. Hårt arbetande paraguayanen Marcelo Estigarribia lånas in från Le Mans efter att ha varit utlånad till argentinska Newell’s Old Boys. Irrationelle dribblern Emanuele Giaccherini kommer från en framgångsrik sejour Cesena. Han bör också klara av spel till höger. Till sist köpte man den ytterst svårbedömde Eljero Elia från Hamburg SV. Holländaren har talang i mängder, men har hittills inte visat prov på någon som helst mognad varken på eller utanför planen. Energiknippet Simone Pepe garanterar stenhårt jobb när han får chansen och kan spela på båda kanterna.
Efter att Del Neri haft svårt att få till ett vettigt kantspel ifjol har Marotta nu sett till att det finns ett överflöd av yttrar i laget. Det är naturligtvis bra med en bred trupp, men man ska samtidigt komma ihåg att laget inte spelar i Europa i år. Istället känns det som om sportchefen försöker helgardera sig för att slippa ta ett slutgiltigt beslut. Kanske är det så att Marotta inte längre litar på sin fingertoppskänsla?
Titelstriden ser på förhand ut att kunna bli jämnare än på länge. Milan går in i ligaspelet som regerande mästare och supercupsegern som kvitto på att man fortfarande är bäst i staden. Inter kommer till spel med ett mycket revanschsuget lag som dessutom förlorade supercupfinalen. Napolis naturliga målsättning torde vara att ta nästa steg och på allvar utmana om 'scudetton' i år. Även Juventus lär vilja lägga sig i titeldiskussionen. Laget är ännu under uppbyggnad men fansen och traditionerna kräver det och kanske kan den nya arenan komma att symbolisera början på en ny storhetstid för mesta mästarna.
Kampen om Champions Leagueplatserna blir intressantare än på mycket länge. Det beror på att Tyskland numera rankas före Italien av UEFA, vilket innebär fyra CL-platser för Bundesliga och tre för Serie A. Tredjeplatsen blir således än mer åtråvärd då en fjärdeplats inte längre betyder CL-kval. Spel i Champions League är inte bara en chans att mäta sig med övriga europeiska toppklubbar utan även en viktig inkomstkälla för klubbar som siktar högt. Känslan är att de båda Milanolagen kommer att knipa två av de tre platserna. Napoli och Juventus aspirerar även de på topp-4. Förutom dessa fyra kan även de båda romlagen nämnas. Både Lazio och Roma har intressanta projekt på gång och kan med lite flyt återfinnas i tabellens toppskikt när vi närmar oss Maj månad. Sedan kan man numera aldrig räkna bort Udinese, men med de många spelarförlusterna i sommar är det förståeligt ifall det blir en mellansäsong.
Milan ser starka ut och med Aquilani och Nocerino i laget får Allegri möjlighet att spela med ett mera dynamiskt mittfält än vad Milan ståtat med på mycket länge. Det som talar emot 'rossoneri' är ett uttalat fokus på europaspelet.
Ifall Gasperini får ordning på defensiven blir Inter riktigt farliga, dessutom lär klubbens huvudmål för säsongen vara att återta den inhemska tronen.
Napoli har en stark förstaelva men än så länge är reserverna inte tillräckligt bra för att man ska hålla för både titelstrid och Champions League. Upprepar man fjolårets tredjeplacering är det med beröm godkänt. För att lyckas med det lär det krävas en till kanonsäsong av Cavani.
Juventus har inget europaspel att koncentrera sig på, vilket får ses som en fördel. Contes största utmaning blir att ingjuta i sina spelare den vinnarmentalitet som han själv stod för en gång i tiden. För att verkligen kunna utmana om titeln krävs det att Chiellini kliver fram som den ledare många vill att han ska vara. Om det dröjer till januari innan laget har en försvarsledare får man skatta sig lyckliga ifall man ens är med i kampen om tredjeplatsen.
Båda romlagen andades optimism i början av sommaren och en bra start kan bli guld värd för dem. Ifall Lazio klarar sig utan skador i backlinjen och på firma Ledesma-Hernanes samtidigt som Reja hittar rätt bland anfallsalternativen, som visserligen blev färre under ’mercatons’ sista dag, kan man helt klart utmana om en Champions Leagueplats. Tyvärr finns det en överhängande risk att Zarates flytt kan ha tagit luften ur klubben.
Roma bygger på sikt, men har egentligen tillräckligt med kvalité i truppen för att haka på redan i år. Mycket hänger på hur spelarna tar till sig tränare Luis Enriques nya idéer. Skepsisen som en spansk tränare framkallar i Italien ska inte underskattas. Kritiken mot en utländsk tränare är dessutom alltid benhård i motgång och media ser redan början till slutet på Enriques sejour. Uttåget ur Europa League samt den nya stormen kring Francesco Totti har stuckit ett stort hål i optimismballongen.
För topplagens supportrar handlar det under säsongens gång mycket om att kastas mellan hopp och förtvivlan. Lagen har formtoppar och -svackor och ofta är allting helt öppet långt in i Maj. Ingenting avgörs alltså under de första omgångarna men det är här som tonen sätts för säsongen. Dessutom kan en bra start ge det där självförtroendet som behövs för att nå den där sista nivån som krävs. Titta bara på Milan ifjol. Faktum är att vintermästarna (serieledarna då serien vänder) vunnit ’scudetton’ varje säsong sedan 'Calciopoli'. Det lönar sig med andra ord att hålla ett öga på de förväntade topplagen redan från början.