“Var omöjligt att inte slukas med och älska passionen för calcion“
Johan Stistrup om sina första minnen och sin kärlek till Italien och italiensk fotboll.
Jag försökte men jag kunde inte, tårarna började rinna ner. Dino Zoff hade räddat Falcaos nick i slutminuterna på mållinjen. När slutsignalen sen ljöd så rusade jag ut ur huset. Tårarna gick inte hålla tillbaka. Jag bara tjöt. Italien hade slagit ut Brasilien ur VM 1982.
Har aldrig någonsin gråtit så hejdlöst över en match, varken förr eller senare. Förtvivlan och hoppet, ilskan och glädjen. Men aldrig i paritet med det som hände efter den matchen. Ja, det var en förtvivlan. Som många andra under den tiden så var jag helt såld på deras show de hade i Spanien-VM 1982. Världen har aldrig varit mer orättvis än nu. Mitt första, stora avtryck av Italien hade satt sig. Det fula, skitiga och elaka hade vunnit mot det vackra.
Smärtan av förlusten var lyckligtvis kortvarig. Redan en vecka senare så höll jag stenhårt på ett Italien mot ett Västtyskland som hade fått hela världen emot sig med sin Anschluss-fotboll, med Österrike och Schumachers påhopp på Battiston och att de slog ut de andra gullgossarna Frankrike i semifinalen. Finalen har såklart etsat sig fast med Tardellis galna jubel och när italienska presidenten Pertinis jublande viftar “Non ci prendono più” - nu kommer ni aldrig ifatt oss. Fast det visste jag såklart inte då att han sa för det fick jag inte veta förrän långt senare – närmare bestämt 24 år senare när jag flyttade ner till Italien.
Som för så många andra så var det engelsk fotboll som först gällde, men efter VM 1982 så tog även italiensk fotboll plats. Och nej, det var inte på grund av Italiens VM-guld utan tack vare Brasilien. Falcao hade missat att ta Brasilien vidare men han hade tagit mig vidare. Han blev inkörsporten till calcion och Roma, vilket var den klubben i Italien jag började hålla på. Jag upptäckte dock att intresset var mer för Falcao än Roma och det bet sig aldrig – inte ens Nisse Liedholms guld 1983 fick mig att tugga i mig catenaccio-fotbollen.
Engelsk fotboll och Everton hade fortfarande greppet om mig. 1984 var det dags för ett nytt mästerskap. EM i Frankrike – där jag fick uppleva öppningsmatchen på Parc de Prince mellan Frankrike och Danmark. Mästerskapet fortsatte och en ny favoritspelare tog plats – hans namn var Preben Elkjaer. Han gick under den mästerskapssommaren från belgiska Lokeren till Hellas Verona och en ny klubb lockade mitt intresse. Vid den tiden fick man hålla tillgodo med någon målkavalkad på Sportspegeln (vilka var ganska korta då målsnittet i italienska ligan låg på max 1.5 mål per match...). Hellas Verona bet sig kvar mer än vad Roma gjorde och vann Serie A för första och hittills enda gången säsongen 1984-85.
Även om jag följt Hellas Verona under ganska lång tid så fick det inte rejäl skjuts förrän jag träffade min blivande fru och flyttade ner till Italien 2006. Jag flyttade ner till landet där de nya världsmästarna höll till och självklart fick man inspel på hur mycket det betydde för landet, men också hur stort VM-guldet 1982 var.
Även om det var 24 år sedan laget vann så kändes guldet då något större – kanske inte så konstigt då det gått 44 år sen Italien tog det dessförinnan. Namnen var magiska. Paolo Rossi, Dino Zoff, Marco Tardelli, Bruno Conte, Claudio Gentile... osv...osv... Ofta, ofta repriserades matchen mot Brasilien och finalen på TV och såklart satt de flesta av spelarna i olika expertforum på Radio och TV. Min tårar från 1982 fick ett annat lyster. Familjen jag gifte mig in i var stora fotbollssupportrar och svärfar tränade själv lag i de lägre serierna och svågern var med i Hellas Veronas juniorlag och skulle lånas ut till Catania, men vägrade och la sedan av med fotbollen. Det var underbart att höra deras berättelser när Italien tog VM-guldet 82 och när Hellas Verona tog scudetton 1985. Det var omöjligt att inte slukas med och älska passionen för calcion.
