Att koka soppa på spik
En krönika om att ständigt kämpa i motvind
Jag vet inte vem det var som myntade ovanstående uttryck först eller i vilket sammanhang han eller hon beskrev detta. Det jag dock kommer ihåg och ständigt blir påmind om är just denna ständiga kamp för överlevnad hos klubbar som hela tiden slåss mot oddsen. För liten piazza, inga resurser, svag infrastruktur och bristfälliga framtidsvisioner. Detta är termer och begrepp som ständigt gör sig påminda för sportcheferna i t.ex. Bologna, Livorno, Sassoulo, Chievo och Cagliari. Frågan man kan ställa sig är om inte de verkliga hjältarna i Serie A försvinner under luppen, de som inte har ”rätt” förutsättningar men lyckas ändå?
Allting är väl egentligen sig likt i dagens upplaga av Livorno. Ryktena om president Aldo Spinellis vara eller icke vara florerar precis som vanligt. Mannen i den gula regnrocken sägs ha jagat köpare till sitt Livorno i över ett sekel men budgivarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Kanske vill han desperat sälja, kanske är detta en blandning av omåttlig kärlek från Spinellis sida gentemot klubben samtidigt som verkligheten och det sunda förnuftet säger att både plånboken och själen är urvattnade. Livorno var väl egentligen inte beredda på att spela i Serie A säsongen 2013/2014. Man överträffade alla förväntningar och gick via kvalspel upp i hösta serien, vilket naturligtvis har gjort att kraven på att stanna kvar i högsta serien är näst intill obefintliga. Trots detta har man försökt via smarta åtgärder från sportchef och klubbledning att samla ihop en förstaelva som i alla fall har chansen att stanna, som läget ser ut nu kommer det vara kamp in på mållinjen, men Livorno som gissningsvis har en löne- och transfer budget som knappt hade räckt till att bekosta Fernando Llorentes hårfrisör har gett sig själva en chans. Bra gjort. En intressant centrallinje finns på plats med ständigt unge Emerson, numer skadade men underskattade Andrea Luci (här måste Greco eller Duncan ta ansvar) samt en Paulinho som faktiskt visat att han har i Serie A att göra. Det finns en grinta i laget, det verkar finnas en tro på vad man gör och på ett underbart slitet och passionerat Armando Picchi blir varje match ett krig mellan David (Livorno) och Goliat (alla andra klubbar). Att det finns ett politiskt perspektiv kring Livorno gör naturligtvis bara att laget sluter sig och finner energi, en energi och tro som i längden kanske gör att laget klarar sig kvar.
Ingen gillar Åsnorna från Verona. Möjligtvis studenterna från Verona, men ingen annan. Personligen så ser jag dem som en välbehövlig vagel i Serie A:s öga. Du vinner aldrig (nästan) enkelt mot Chievo. Dem kommer alltid ge allt som ett lag. Vilja slår klass. Det finns en risk för ett handbollsförsvar. Det finns en rad sådana klyschor kring laget som överlag naturligtvis är grova generaliseringar och fördomar, men alla som sett dem spela ser ett lag som spelar efter sina förutsättningar, vilket ibland kanske måste innebära att ligga rätt i positionerna och kontra. Inget fel med det, det är upp till motståndarna att lösa denna problematik. Chievos klubbledning rör sig i grunda ekonomiska vatten vilket gör att deras värvningar måste vara genomtänkta och välscoutade. Då man inte kan räkna med stora inkomster från varken arena, publik eller merchandising och då man heller inte har någon större framgång i sin talangutveckling så måste man hela tiden sätta ihop ett lag av minimala resurser. Men det är min tro att man först och främst vill sätta försvarsspelet och ligga rätt i presspelet genom hela laget. Den gamla sanningen att ett bra försvarsspel vinner matcher stämmer väl in på Chievo, risk minimering, slit och ett mål av Thereu på tilläggstid räcker. Måste på ett sätt vara underbart att ständigt vara underdog som Chievo, ingen förväntar sig seger och du vet att det inte finns någon storklubb som ser fram emot en småregning söndags eftermiddag på (Chievos) Bentegodi. Håll ögonen på Boukary Drame på Chievos vänsterkant, hyperintressant spelare.
Bologna har en relativt stark Piazza men en svag ägare. Detta har blivit en sanning utifrån rapporterna man får från Italien. Albano Guaraldi sitter i en position som vi känner igen. Han har en gång räddat sin klubb och bryr sig om densamma, men har i dagsläget inga resurser att hålla den flytande och framförallt finns det inte på kartan att göra en nysatsning med nuvarande ekonomiska situation. Bologna är fast i ett dödläge, ingen köpare finns och ägaren har inga pengar. Basta, eller? Trots denna situation och att klubben säljer sin fixstjärna Diamanti till nyrika Kineser så går man och vinner borta mot Torino. Ett hajpat och älskat Torino som har fått många nya beundrare under hösten. Den matchen och den insatsen sammanfattar en del vi vet om tävlingsidrott i allmänhet och fotboll i synnerhet. Alla lag har en chans. Om man genomför en perfekt matchplan, om man har en gnutta tur, om samtliga spelare psykologiskt och fysiskt är förberedda och har en tro på vad de skall göra så går det alltid att slå en motståndare som är favorit på pappret. Laget slöt upp runt varandra och ersatte Diamantis individuella skicklighet med kollektiv uppoffring där Diego Perez måste vara själva sinnebilden av okontrollerad motivation. Frågan är väl som sagt om denna insats var konstgjord andning och om man inte eventuellt sålde sin Serie A plats i och med Diamanti, risken finns. Några iakttagelser från Bologna; Cesare Natali lever och framförallt leder sitt försvar med bravur trots att jag och säkert andra med mig har dömt ut denne man redan runt år 2000. Kom ihåg att detta är en spelare som aldrig (behöver) ta ett maxlöp. Smart. Diego Perez och Kone måste tillsammans med någon av firma Bianchi/Cristaldo ta ansvar oh kliva fram, Perez är jag som sagt inte orolig för och mitt bästa tips är ändå att det blir Jonathan Cristaldo som får lösa upp knutarna, kom ihåg att denna spelare vara riktigt vass i numer konkursade Metalist, där han presterade både i ligan och i Europa.
Sassoulo har under Januari gjort ”ett sista försök” att klara sig kvar som president Giorgio Squinzi själv uttryckte det. Tyvärr innebar detta försök att sätta Alberto Malesani på tränarbänken. Det var länge sedan Malesani presterade något och det känns som att han bidrar mer med ett galet temperament och nyckfullhet (ständiga rotationer etc.) än med det lugn och trygghet som laget behöver. Man skall ha i åtanke att president Squinzi inte på något sätt är utan finansiella muskler och att regionen Emilia-Romagna är relativt välmående, d.v.s. regionen och ägaren har i Serie A att göra. Sassoulos problem har handlat mycket om att det trots allt är en liten och på högsta nivån oerfaren klubb, vilket speglar sig i allt man gör, naturligtvis är det svårt att göra sin första säsong i Serie A för både spelare, klubbledning och president. Jag vill dock hävda att just nu rent spelarmässigt och på pappret så har laget en första elva som skall klara sig kvar i Serie A, men jag är trots detta övertygad om att laget åker ur, det blir svårt att sätta ihop ett sammansvetsat lag under våren. Gillar både Chibsah och Marrone i Sassoulo, gamla damen ser på från distans och njuter...
Korta reflektioner: Serie A lever och ligan känns intressantare än på länge, många lag (Roma, Inter, Fiorentina, Verona) har intressanta projekt som vissa ligger längre fram än andra men som alla ger ligan luft. Det är bra med utländska influenser på tränarbänkarna i Serie A, detta utvecklar ligan. Udinese inviger förhoppningsvis sin nya arena tills nästa säsong, nu måste fler lag skrida till verket, finns så många fördelar för lagen både ekonomiskt och mentalt att ha en arena som ger stöd och motivation. Det sportchef Sean Sogliano gör i Verona ser intressant ut, känns som att han kommer finnas hos en ännu större klubb inom kort, Milan attenzione! Slutligen är intrycket att spelet ute på arenorna har blivit öppnare och offensivare utan att för den saken skull bli naiv. Tycker att Torinos höst kännetecknar detta, att med ett välstrukturerat och genomtänkt offensivt spel så kan du ställa problematiska frågor till de flesta stora lagen i serien, även på bortaplan. Detta gör att defensiven får andas och du ger dig själv chansen, i längden måste detta synsätt vinna, eller?
