Den oklares verser
Är det logiskt att hylla någon utan att förstå varför? Givetvis inte. Är det logiskt att hylla densamme för de företeelser som varit karriärsförödande? Självklart inte. Men det är ju inte heller förbjudet.
Våren 2010 var Sampdorias tid som en av huvudkaraktärerna i det stora dramat kallat Serie A. Efter några år harvandes på botten av Genuabukten hade klubben rest och vandrat mot fastlandet med bestämda steg. För varje seger som togs, desto mer landmassa annekterades. Ett turbulent Juventus hamnade bakom i tabellen, ett höstkrackelerande Napoli likaså och en Champions League-plats kunde bärgas. Det var en grupp styrd av Antonio Cassanos genialitet, kapten Palombos offervilja och Giampaolo Pazzini livsfarliga sikte. Bakom dem fanns en befälhavare i form av sportchefen Giuseppe Marotta som planlade strategin och bidrog med nyrekryteringar för att göra truppen såpass konkurrenskraftig som möjlig. Men trots deras uppenbara ledarroller, trots deras storartade insatser och trots deras stora register är det en birollsinnehavare som fångar mitt intresse när jag blickar tillbaka. Han bar nummer tre, var schweizare och belägrade ständigt den säsongen vänsterkanten. Reto Ziegler, med andra ord.
Lika klart som faktumet att han hittade en väg till mitt hjärta, lika oklar är anledningen. I ärlighetens namn var Ziegler inte ens spelmässigt den bästa ytterbacken säsongen 2009/10 – den äran tillskrivs nog snarare spelare som Maicon, Christian Maggio eller Aleksandr Kolarov. Dessutom hade han inga spetsegenskaper, schweizaren var såpass stabil och taktiskt pålitlig i Gigi Delneris kantspelsbetonande 4-4-2-formation det allra gråaste molnet skulle kunna erbjuda en större rockad. Men någonting med Ziegler föll mig i smaken. Någonting större än honom. Någonting som kanske har ett samband med ett förkroppsligande. Jag tror nämligen att man kan urskilja mycket av den italienska fotbollens säregenskaper i den före detta Sampdoria-spelaren, att en karriär levt i symbios med en fotbollskultur. Och som en Calcio-fantast har kanske min fascination för Ziegler sin grund här.
Medan England har sin tradition av managers, Real Madrid och Barcelona sin presidentorienterade kultur har den italienska motsvarigheten funnits i landets sportchefer. Det är dem och ingen annan som ska konstruera det ståtligaste, stadigaste och mest grandiosa tornet likt en arkitekt. Men det handlar inte bara om att peka och välja byggstenar. Att ha slughet är det allra mest vitala. En förmåga att påverka övergångssummorna samt löner och bygga relationer till andra klubbar är viktigt för att dels sprida framtida budskap, dels cementera klubbens plats i fotbollshierarkin. I fotbollseuropa är sportchefens makt lika unik som vacker. När Marotta efter succésäsongen 2009/10 bytte Ligurien mot Piemonte och Sampdoria mot Juventus följde Ziegler med på färden. Om den förstnämnde skulle dominera värvningsstrategin, var det tänkt att den sistnämnde skulle göra detsamma på vänsterkanten. Möjligtvis innebar förkärleken till sportchefsrollen en förkärlek även till vänsterbacken.
Desto mer säkert är att när Antonio Conte anlände förvandlades en påtänkt utopi till dystopi för schweizaren. I en sportkultur där ställningstagandet genomsyrar vardagen, där Cagliari hellre spelade i Trieste än hemma på Sardinien då ägaren vägrade se sitt lag spela på Sant’Elia och där Zdnek Zeman har hävdat sig blivit motverkad av Juventus under sin tränarkarriär för att ha initierat dopningsanklagelserna mot dem under 90-talet, var det inte särskilt märkvärdigt att Conte markerade sitt missnöje med värvningen. Ziegler var för defensivt instabil, arbetssvag och sporadisk med aggressiviteten, enligt Conte. Markeringen från tränaren skulle i sann italiensk anda inte gå obemärkt. Att anlända och lämna en klubb under samma sommar är i regel synonymt med en yngre och oetablerad förmåga, inte en äldre och etablerad vänsterback som var första valet för sitt landslag och säsongen innan varit tongivande i ett urstarkt Sampdoria. Kanske är extrovertetens ande i den italienska fotbollen som även levt i symbios med Zieglers karriär något som intensifierat mina goda tankar om honom.
Hans bottenlösa ökenvandring i Sahara, med år och säsonger av utlåningar till andra klubbar från Juventus påminner i stora drag om Serie A. Likt den schweiziske vänsterbacken har den italienska ligan varit hyllad för att sedan blivit nedvärderad, bytt lovord mot kritik och degraderats från första val till överflödig. Idag befinner sig båda åsidosatta och ersatta under etablissemangets kalla uppsyn. Medan Patrice Evras och Kwadwo Asamoahs ockupation av vänsterkanten på Juventus Stadium påminner Ziegler om en svunnen tid, har de stora TV-intäkts- och löneskillnaderna mellan Premier League och Serie A inneburit en tydlig signal om att de absoluta glansdagarna för italiensk fotboll ligger inom andra postkodsorter. Ziegler har under sommaren haft svårigheter att hinna en ny klubb och i Sverige har sändningsrättigheterna till Serie A haft minst lika svårt att göra sig attraktiv på marknaden. Som Il Calcio-fantast är det kanske den liknelsen som renderat i att han har blivit en personlig favorit.
Jag anser att det i regel är bättre att vara ambivalent, att det är människans subjektiva perception av omvärlden är berikande. Allting kan ha ett svar men det utesluter inte för den delen att förklaringarna likväl kan detaljeras i plural. Ett försvarsmisstag kan lika mycket bero på kommunikationsbrist som mittbackens brist på spelförståelse, det gjorda målet må ha sin grund i anfallarens tekniska överlägsenhet i kombination med målvaktens svaga reaktionsförmåga. Alternativens existens förbereder för nyanser och fördjupade insikter, och kanske bör jag vara tacksam för det. Med många olika svar öppnas många olika passager att välja. I min svarsökande till varför Reto Ziegler är en fascinerande spelare vandrar jag längs två. Den ena syftar att det är den italienska fotbollskulturen personifierat, den andra återger nostalgiska blickar till den sagolika våren i Sampdoria.
