Den oväntade mästaren
Ännu en upplaga av Serie A är avslutad och Milan står som oväntade slutsegrare med en resa senaste åren som har överraskat de flesta inom fotbollsvärlden.
"Jag är här för att vinna" - Stefano Pioli, oktober 2019.
Citatet ovanför är taget från Stefano Piolis första presskonferens som officiell tränare för Milan. Och med helgens utfall är det roligt att återvända till just detta uttalande som där och då bemöttes med gapskratt och förödmjukande kommentarer riktade mot Pioli. Anställningen ledde snabbt till masshysteri på sociala medier och inte den positiva sorten. Värt att poängtera att jag inte har som mål att döma Milansupportrar för deras hårda bemötande av sin nya tränare för Milanisti runt om i världen var långt ifrån ensamma gällande sin skepticism mot Pioli. Jag skulle vilja påstå att detta var ett av de unika tillfällena då de överbetalda experterna och folket på gatorna i form av Conny i Karlstad stod på enad front. Pioli var ingenting annat än en temporär nödlösning, ett val utan inspiration som Milan borde ha som prioritering att byta ut så snabbt som möjligt. Återigen inget dömande från min sida här då det var tämligen logiskt att folkopinionen såg ut på det här sättet. De två senaste jobben Pioli trots allt hade haft hade slutat i misslyckande. Han lyckades inte skapa harmoni i ett krisande Inter och han lyckades inte förädla alla de unga spelarna i Fiorentina. Nu med facit i hand var dessa två nog väldigt relevanta misslyckanden får man säga eftersom Milan var en klubb i kaos med många unga spelare när Pioli anlände. Den gamla floskeln att misslyckandet är den främsta läromästaren fortsätter att leverera.
Det är under kris man upptäcker sitt sanna jag
Sagan om Piolis äventyr i Milan är inte en saga som handlar om en man som korsade floder, kastade tärningar och som kom, såg och segrade. Utan det är om en skadeskjuten mans försök att bestiga ett brant berg och till en början slant han på hala stenar. Pioli gjorde vad många tränare tenderar att göra under den sortens krissituation som Milan trots allt befann sig i. Han kastade alla pilar på en och samma gång och hoppades att någon av dem skulle fastna på darttavlan. Piolis övning i början var som en speedrun genom fotbollens taktiska historia. Pioli kunde i en omgång trycka dit en uppställning som såg inspirerad utav Marcelo Bielsas moderna anfallsfotboll för att i omgången därpå se ut att ha kopierat Helenio Herreras grundformationer rakt av. Jag minns en artikel från Gazzetta dello Sport där de inför en match jämförde Piolis uppställning med Herbert Chapman och Arsenal från 1930-talet. Men i alla fall så fungerade ingenting riktigt fullt ut för Pioli och sedan kom matchen mot Atalanta i Bergamo som nu i efterhand framstår som en av de allra viktigaste, en nyckelpunkt i Piolis resa.
För vid tidpunkten var Atalanta seriens skickligaste lag på att utnyttja obalans hos motståndarna. Och Milans brist på dynamik och positionsspel på mittfältet gjorde sig påmind omgående. Atalanta tog sig återkommande in i ytan mellan mittfält och backlinje och när slutsignalen väl ljöd hade Gasperinis Boys segrat med hela 5-1. De flesta hade lessnat på Pioli vid det här laget men vad skulle Milans ledning egentligen göra? Återanställa Marco Giampaolo? Pioli blev kvar och tack vare denna djupa kris blev han tvungen att fokusera på vad han faktiskt är bra på. "Return to the basics" som man säger. Vad skiljer Pioli från övriga tränare? Vad är hans styrka? Detta var frågor som Pioli gav sig ut för att besvara.
Milans framgång i år speglar Piolis förflutna
Stefano Pioli föddes i Parma och som stolt parmigiani så gick han genom klubbens ungdomsled. Fotbollsintresset i Parma i slutet av 1970-talet började sakteliga att bubbla upp. Fotbollen hade dessförrinnan i alla tider varit stadens tredjesport men nu hade Ernesto Ceresini tillträtt som president. Ceresini var en man med stora visioner och drömmar, han ville etablera Parma i Serie A. Men vägen dit var lång och Ceresini ville använda sig av strategin med ungdomsutveckling och långsiktigt arbete. Och redan under dessa tidiga år gav detta frukt när Parma fick fram stortalanger såsom Carlo Ancelotti. Inför säsongen 1978/79 stod man för en riktig symbolanställning när Cesare Maldini klev in som huvudtränare. Den stora Maldini skulle ta upp Parma till Serie B och etablera dem där. Han lyckades med det förstnämnda på en gång men första säsongen i Serie B blev ett direkt uttåg och relationen mellan Maldini och president Ceresini skar sig under säsongen och Cesare lämnade Parma. Ceresini hade stört sig på hur Maldini när krisen infann sig frångick den uttalade klubbmodellen att satsa på egenfostrade talanger. Maldini fokuserade mer på säkra kort och när resultaten trots detta inte tillkom fick Ceresini nog. Sedan följde ett antal kaosartade år där Parma faktiskt var nära på att åka ur Serie C innan den ödmjuka och timida Marino Perani tillkom som ny tränare inför säsongen 1983/84.
Perani hade inga problem med att satsa på unga spelare och Parma mönstrade det yngsta laget i serien den säsongen. På mittfältet var den 21-årige Gabriele Pin spelmotor. Pin kom ju senare att representera både Juventus och Lazio innan han återvände och var en del av Parmas fantastiska 90-tals upplagor. Bredvid Pin på mittfältet hittar vi andra kända pjäser såsom den med Pin jämnåriga Fausto Salsano. Salsano känner många igen efter Italiens senaste EM-guld då han varit Roberto Mancinis assisterande tränare genom alla tider. Även en 17-årig Nicola Berti fick debutera den här säsongen. Berti är ju främst känd för sina närmare 250 matcher för Inter på 1990-talet och utöver detta hann han även med en säsong i Tottenham. För anekdotiskt värde vill jag också lägga till att Parmas stora målkung den här säsongen var den stora kulthjälten Massimo Barbuti som med sina 25 år fyllda var en av Parmas äldsta startspelare. Så med andra ord var detta ett lag med många talanger men den bästa av dem alla var den 18-årige Stefano Pioli som var lagets stora försvarsgeneral. Och Piolis stora radarpartner i backlinjen var den då 19-årige Giacomo Murelli och denna relationen har fortsatt efter spelarkarriären då Murelli varit Piolis ständiga assisterande och partner under hela dennes tränarkarriär och så även i årets Milan.
Det blev en riktig succésäsong för Peranis pojkar som kammade hem seriesegern i Serie C. Hemligheten bakom triumfen var ett starkt och energiskt kollektiv och seriens klart starkaste försvar. Detta klingar ju väldigt bekant måste man säga. Man behöver inte strecka sig efter halmstrån för att hitta tydliga likheter mellan Peranis dåtida Parma och Piolis nutida Milan. Jag skulle vilja påstå att Perani förmodligen är den tränaren som inspirerat Pioli allra mest.
Det glädjer mig ännu mera att se Pioli få uppleva den här framgången som tränare i och med att hans väldigt lovande spelarkarriär blev förstörd av skador. Det finns väldigt få italienska mittbackar som har haft den rena begåvningen som Pioli hade i ung ålder. Han ansågs där och då vara ämnad för att bli Italiens nästa stora mittbacksunder. Men det blev inte så efter ett antal karriärsförödande skador i både Juventus och Fiorentina.
Det omedvetna geniet
Men låt oss återgå till relativt moderna tider. Milan befann sig i kris och det var då Milans VD Ivan Gazidis drabbades av en snilleblixt. Han ville plocka in Ralf Rangnick som klubbens nya tilltänkta starke man. Rangnick skulle träda in i rollen som gammaldags manager mer eller mindre, sportchef och tränare i ett. Om detta var en falsk gryning, ett sätt att försöka ena en trasig klubb och väcka Milan till liv hade Gazidis förtjänat statusen som ett supergeni vars förståelse för sporten trumfade alla andras. Men så var inte riktigt fallet, Gazidis var övertygad om att Ragnick var rätt gubbe att reda ut kaoset som plågade klubben. Fotboll är trots allt en övning som kretsar kring samarbete och lagspel och då pratar jag inte bara om spelet ute på planen utan det handlar om samtliga delar. Samtliga människor och delar i en klubb måste dra åt samma håll för att det ska fungera ute på planen. Men i Milan hade alla dessa delar slitits isär. Milan bestod i princip av ett gäng individuella aktörer vars motivation låg i att desperat försöka rädda sina egna anseenden och karriärer. Paolo Maldini och sportchefen Rocky Massara var ensamma i sina strider liksom Pioli liksom spelarna. Men Gazidis aktion att försöka ta in Rangnick enade samtliga. Eftersom ett anställande av Rangnick hade lett till att Maldini, Massara och Pioli samtliga hade fått sparken. Rangnick hade även stått för en stor utrensning utav spelartruppen. Så helt plötsligt hade Gazidis sett till att Maldinis framgång var direkt knutet till Piolis framgång. Spelarnas fortsatta karriärer hängde helt och hållet på Piolis framgång på tränarbänken. Både Maldini och Pioli har pratat om hur just den där perioden som innebar väldigt stor press för dem båda ledde till att de fann styrka i varandra. De gick från att ha en ytlig arbetsrelation till en stark och genuin vänskap.
Man kan ju föra argumentet att Fru Fortuna stod på Milans sida då det tre månader långa uppehållet som resultat av den rådande pandemin verkligen spelade Maldini och Pioli i händerna. Det gav dem extra lång tid att tillsammans reda ut stormen. När Serie A väl drog igång igen var det ett helt annat lag som gick ut på planen. Det var inte längre ett gäng legoknektar som enbart spelade för sin status och lönekuvert. Nu var det ett riktigt fotbollslag som stred för varandra och för sin tränare. Faktum är att man helt plötsligt hade blivit ett lag som till synes inte kunde förlora. Milan avslutade säsongen med tolv raka matcher utan förlust varav nio av dem slutade i seger. Min favoritdetalj från dessa matcher var att bildproducenterna ofta brukade fånga upp Maldini sittandes på läktarna efter matcherna. Maldini brukade bjuda på ett subtilt och snett leende med en hoppfullhet som hade väckts i hans ögon och det var verkligen vad känslan där och då var. Att hoppet hade tänts igen på San Siro.
Lagspelaren och klubbikonen Ibrahimovic
Som tidigare nämnt, Fru Fortuna och slumpen hade lite grann del i att Milan lyckades ta sig ur sitt psykologiska mörker men man ska inte tillskriva lyckans gudinna allt för mycket. Paolo Maldini fattade kanske sitt första av flera genialiska beslut som direktör för klubben. Han kontaktade sin gamla vän Zlatan Ibrahimovic och övertygade honom att återvända till Milan på ålderdomens dagar. Och detta beslutet ska ej underskattas för Milan vinner inte scudetton 2022 om Zlatan inte anländer i januari 2020.
Det existerar redan många fina hyllningar till Zlatan om hans insatser på planen för detta Milan och hans värde i omklädningsrummet och roll som mentor för de unga spelarna. Och av den anledningen tänkte jag fokusera mindre på detta och mer på vilken fin lag- och klubbspelare Zlatan har varit för Milan sedan han återvände till klubben. Det går på många sätt tvärtemot den mediala bild som länge existerat om Ibrahimovic och även till viss del hans egna värderingar som han pratat om. Jag har alltid stört mig på Zlatans fokus gällande antalet titlar, hans besatthet av det ytligt materialistiska. Men jag har aldrig förmått mig själv att vara överdrivet dömande gällande detta eftersom det förmodligen är ett resultat av vår nationalikons svåra barndom och kampen mot fattigdom och utanförskap som den kom att handla om. Och min irritation kring denna förhållning har i mångt och mycket varit kopplat till mina personliga känslor för Zlatan, att jag alltid fruktat att detta skulle resultera i att Zlatan faktiskt offrar mycket av sitt historiska eftermäle. Hur många gånger har man inte trots allt läst kommentarer som att Zlatan endast är en själlös legoknekt?
Den unge Zlatan pratade ofta om sin dröm att få avsluta på topp och om fallet blir så att han lägger sina gyllene skor på hyllan efter den här säsongen har han lyckats med detta. Och sättet Zlatan har firat denna ligatiteln vittnar om att detta inte endast är en av många pokaler i hans välfyllda troféskåp. Denna titel har ett särskilt värde och Zlatan har på ålderns höst insett att det handlar inte om antalet titlar man vunnit. För låt oss tala klarspråk, majoriteten av alla fotbollssupportrar kan inte lista alla titlar en spelare har vunnit för det är inte särskilt intressant. Men man kan nämna vissa särskilda titlar eftersom vissa titlar är speciella och har inte samma värde som andra. Diego Armando Maradonas enda ligatitel med Napoli är till exempel mer värd än Lionel Messis samtliga ligatitlar med Barcelona, det handlar om resan och inte destinationen som det klassiska uttrycket lyder. Och Milans resa fram till denna titel har varit speciell.
Inte många spelare hade på karriärens sluttamp valt att återvända till en klubb som Milan med dem svårigheterna som de befann sig under men Zlatan har alltid varit unik. Han har alltid lockats mot utmaningar, att ständigt utmana ödet och att alltid springa under motvind snarare än medvind. Men han insåg att han själv inte skulle kunna vända på detta för Milan, han insåg att klubbens styrka måste ligga i kollektivt samarbete. Från första stund har Zlatan försökt enat klubben och stått på Pioli och Maldinis sida.
Vem fan är Ralf Rangnick? Jag har aldrig hört talats om honom - Zlatan Ibrahimovic.
Ralf Rangnick var alltså på ingång för Milan och detta hade nu läckt till massmedia, en muntlig överenskommelse mellan Gazidis och Rangnick ryktades existera. Och rapporteringen i media gällande denna nyhet var överväldigande positiv. Det är faktiskt väldigt kul att blicka tillbaka och läsa kommentarer och texter med ett historisk facit tillgodo. Och precis i all mediastorm, bland alla poddar och fotbollstyckare som skulle säga sitt om Rangnick så trängde sig Zlatan längs fram och tog plats på förstasidorna med sitt uttalande om att han aldrig hade hört talats om tysken. Många av fotbollstyckarna som jag följer som är inriktade på tysk fotboll provocerades och gick upp i högvarv kring denna kommentar. Jag rullade med ögonen då och rullar med ögonen idag vid tanken på detta. Ibland måste man sluta vara så känslig och blicka bortom sina egna skoskulor. Givetvis visste Zlatan vem Rangnick var och syftet med hans kommentar var inte att huvudsakligen förminska den tyska fotbollen och Rangnicks övning. Utan detta var en kalkylerad och strategisk manöver i syfte att påverka folkopinionen och Zlatan lyckades med detta. Hans kommentar spred små korn utav skepticism ute i folkhemmen och detta i kombination med Milans allt mer framstående spel och resultat ute på planen ledde till att både Gazidis och Rangnick fick kalla fötter och drog sig ur sin tidigare överenskommelse.
Den nutida kungen av Milano.
A Lesson in Strategic Masterclass
Efter att Gazidis övergav sin plan om Rangnick och Milans ledning gav firma Maldini & Pioli sitt fulla förtroende för framtiden så har inte många felsteg begåtts. Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda. Paolo Maldini och sportchefen Rocky Massara har stått för det ena briljanta beslutet efter det andra. Man gick all-in för Brescias stortalang Sandro Tonali som länge hade ryktats till ärkerivalen Inter. I honom har man vad som förmodligen kommer växa ut till klubbens framtida lagkapten och fanbärare. Maldini tog lite av en ekonomisk gamble när han fick klubben att investera en stor summa i Lilles talangfulla portugis Rafael Leao(en beslut som fattades innan Pioli tillkom bör sägas). 30 miljoner euro kanske inte framstår som stora pengar för fotbollens ekonomiskt dopade elitklubbar men för Milan vid det tillfället var det en signifikant investering och snacka om att den redan gett avkastning. Leao är förmodligen årets spelare i Serie A och seriens framtida superstjärna som klubben ryktas satt en utköpsklausul på värd runt 150 miljoner euro. Men även värvningar som kanadensaren Tomori och hans unga mittbackspartner Kalulu imponerar och där har Milan förmodligen ett mittbackspar som kan komma att representera klubben över det nästkommande decenniet. Och listan bara fortsätter, Donnarumma ville att klubben skulle erbjuda honom en fantasilön som hade riskerat att sätta klubben i ännu större ekonomiska bekymmer. Maldini gav inte efter för trycket utan lät Donnarumma lämna klubben och Italiens landslagsmålvakt lyckades därefter motsvara förväntningarna och hajpen kring honom eftersom han tekniskt sätt följde i Gianluigi Buffons fotspår genom att göra anspråk på bänkplatsen i PSG. Maldini ersatte Donnarumma med en mycket bättre målvakt i Mike Maignan som nyss hade vunnit ligan med Christophe Galtiers Lille. I fransosen fick Milan vad som skulle visa sig vara Serie A:s och en av världens bästa målvakter och detta för ynka 14 miljoner euro om man tro på rapporteringarna kring affären.
Daniel's dad has got it going on!
Den sympatiska ärkevinnaren
Jag tycker det är förbannat svårt att inte tycka om Olivier Giroud. En spelare vars inre skönhet tycks matcha hans yttre skönhet vilket inte borde vara möjligt om man tar sig en noggran titt över hur karln ser ut. En spelare som tycks vara genuint lycklig av att bara befinna sig på en fotbollsplan. För Giroud är inte bara fotbollen ett yrke utan en ren lyx. Det är därför det finns så många klipp på när Giroud tar sig tiden för supportrarna medan hans lagkamrater nonchalant lufsar vidare utan att rikta ens en blick åt de många trogna som investerat sina pengar och tid för att visa stöd för dem. Det är kanske inte så svårt att Giroud ger intrycket av att visa en helt annan uppskattning för sin situation än många andra professionella fotbollsutövare, det är trots allt ganska få fotbollsspelare som blivit så kraftigt motarbetade under karriären som Giroud. Han blev ratad av sin moderklubb Grenoble med motiveringen att han aldrig skulle lyckas på elitnivå. Senare blev han utdömd under sin första säsong med Tours i Ligue 2. Men Giroud knöt näven och avslutade sin tid där som klubbens och hela seriens stora målkung. Och sedan etablerade han sig som en av de största moderna kulthjältarna i fransk fotbollshistoria när han var den största individuella orsaken bakom Montpelliers historiska framgång när de snuvade PSG på ligatiteln. Lägg därtill att han konstant möts av kritik och förlöjligande så fort han blir uttagen i det franska landslaget. Men trots detta kommer han gå till historien som en av Franska landslagets främsta målgörare genom alla tider. Giroud är förmodligen den slugaste sportchefsvärvningen den här säsongen. Invärvad för att agera "Vice-Ibra" då den svenske legendarens ålder började ta ut sin rätt. Milan behövde en rutinerad räv som hade förmågan att kliva fram i de viktigaste och avgörande skeendena. Och exakt detta lyckades Giroud göra. Som helhet gör väl fransosen en ganska skruttig säsong egentligen där det kunde gå långa perioder där han framstod som överflödig och medioker på planen. Men när han behövdes som allra mest så dök han alltid upp som gubben i lådan. Och nästan samtliga hans 10 mål den här säsongen har varit säsongsavgörande och Giroud har lyckats spela sig till kultstatus på ytterligare en plats i världen.
Vad är det som gör Milan till vinnare av Serie A 2021/2022? Om vi ignorerar allt det som skett under de tidigare säsongerna som lett fram till årets säsong och dess förutsättningar så är det inte mer komplicerat än att Pioli & CO fullständigt har utmanövrerat sina rivaler. Man spelade det långa spelet med insikten om att en säsong består av 38 omgångar. Det var Napoli och Inter som stal alla rubriker under den första halvan av säsongen medan Milan anonymt smög med i bakgrunden. Napoli med sina offensiva kraft slaktade motståndet medan Inzaghis Inter bländade folk med sin champagnefotboll. Men en säsong är lång och det handlar inte om att spela den mest sevärda fotbollen mellan omgång 10 till 22. För samtidigt som rivalerna brände sitt krut under hösten så konserverade Milan sin energi och vilket lag var sedan piggast när det väl skulle avgöras? Vilket lag vacklade inte när pressen var som allra störst? Alla väntade på att Milan skulle göra just det, vika sig för pressen på samma sätt som Sarris Napoli och Rudi Garcias Roma tidigare säsonger. Men Piolis Milan var gjorda av ett annat virke och förberedda på ett helt annat sätt. Det blev inget snubblande på mållinjen utan man avslutade med fem raka segrar. Jag avslutar med att tippa min hatt till Pioli och Milans ära. De må vara oväntade mästare men mer värdiga sådana kunde man inte fråga efter.
