Antontour: ”Det är obegripligt”
Antontour har rullat vidare och befinner sig i skrivande stund i Neapel.
Det är undertecknads första besök i staden. Och det är minst sagt speciellt.
Men mot alla odds har jag (så här långt) överlevt det neapolitanska stads- och nattlivet.
Mot alla odds har jag kryssat fram mellan bilar på övergångsställen och flera gånger tänkt att nu är det över.
Med bestämda steg, likt lokalbefolkning, har jag klivit rakt ut i gatan och bara förväntat mig att bilarna och vesporna ska stanna. Det är galenskap. Men det är väl precis det som är Neapel?
Käkat minst en pizza om dagen. Ibland två. Men det är precis det som är Neapel?
Det har spelats fotboll också. Som sig bör. Napoli mot Torino på Stadio San Paolo.
Ett Napoli i ingenmansland i Serie A-tabellen. Ett Torino som jagar en sensationell EL-plats, kanske drömmer om en CL-plats.
Så med höga förväntningar satte jag kurs mot arenan. Det var kaos. Det var långa köer. Precis som förväntat. Men ändå oförståeligt.
Väl på plats fick jag se två feta curvor som omfamnade en fotbollsplan. Som omfamnade sitt lag.
Det var långt ifrån fullsatt. Men en sak var inte svår att förstå. Det här är en speciell arena. En speciell publik. En speciell atmosfär. Potentialen är skyhög.
Den här kvällen var topparna rejält höga. Men stämningen lämnade ändå en del att önska.
Hur som helst fick vi se en fartfylld match. Ett hemmalag som tog över mer och mer. Napoli skapade läge efter läge. Den ena möjligheten större än den andra.
Inte minst Lorenzo Insigne och Arek Milik hade sina lägen. Så väl i första som i andra.
I den 74:e minuten försökt Insigne igen. Skruvade bollen mot bortre. Träffade virket. Det var så nära. Nära någon typ av drömmål.
Lägen brändes på planen. Och på läktaren brändes bengaler.
Inte långt från min stol satt en äldre man och gormade. På italienska. Yviga gester. Väldigt ofta. Jag fattade ingenting, för jag kan inte språket.
Ändå förstod jag allt. Han pekade, viftade och skrek hur laget skulle spela. .
Men plötsligt hade Torino hållit nollan i 90 minuter.
På tilläggstid fick gästerna ett två mot ett-läge. Torinos Ola Aina valde att gå själv istället för att passa.
Annars hade det i princip varit öppet mål. Men det var definitivt obegripligt agerat.
Napoli fick sista möjligheten. Först frispark. Sedan sjuttielfte hörnan. Till sist avblåst.
Jag har nu sett två matcher med Napoli i Serie A. De kunde lätt ha gjort sex mål. Förmodligen fler. Men det har blivit noll.
Det är obegripligt. Det är Napoli. Det är Neapel i ett nötskal.
Sedan skulle jag ta bussen hem. Den dök inte upp. Och inte nästa heller. Och inte nästa. Det slutade med taxi.
