Fokus Cagliari: ”Nedflyttning - en ekonomisk mardröm ”
Mörka moln över Sardinien efter att storflugna planer om Europa förvandlats till kamp om Serie A-överlevnad.
Cagliari börjar tappa mark i racet om att salvezza. Det var ju inte riktigt meningen att laget skulle vara så här långt ner i tabellen.
Hur kunde det ske och varför?
Vi kollade med journalisten Matteo Zizola som skriver för sajten Centotrentuno.com . Han är självklart sen barnsben också supporter för klubben och har både den objektiva och supportersynen på Sardiniens stolthet.
Varsågoda!
18: e plats just nu och verkligen nere i bottenstriden - inte precis vad förhoppningarna var för säsongen?
— Målet för den här säsongen var helt klart att komma på den övre halvan. Detta har varit målet sedan Cagliari kom tillbaka i Serie A 2016, men förutom den första säsongen när det kom elva har Cagliari aldrig varit i närheten.
Anledningarna till årets dåliga säsong, som är riktigt långt ifrån förväntningarna, är flera.
Först och främst, som du också kan se från alla andra lag i samma situation, var det troligen inte ett smart val att byta tränare förra sommaren. Kort försäsong jämfört med de vanliga, färre dagar att genomföra ett nytt sätt att spela, och alla lag som bestämde sig för att byta har fått slita (Endast Pirlo i Juventus är fortfarande kvar på sin position som de nya tränarna och verkar nu missa ligatiteln). Klubben har några riktigt bra spelare, men laget är inte välkomponerat. Det finns några nyckelpositioner som inte är ordentligt satta, en är t.ex. playmakerrollen. Där har både Semplici och Di Francesco tvingats bygga med spelare som inte riktigt är anpassade för rollen.
Sedan, som ibland händer, är när spelarna är bättre än den faktiska tabellplaceringen att de inte har erfarenheten att slåss för sin överlevnad. Sist men inte minst har laget också haft otur med covid-19 och andra skador, Alla nyckelspelare har varit borta någon gång under säsongen och när Rog blev långtidsskadad var det verkligen en vändpunkt.
Men, som sagt, den viktigaste anledningen är ändå att laget är en samling fina namn men utan någon ordentlig struktur.
...och sak till. När du under det senaste 13 månaderna nu har haft 4 olika tränare och 3 sportchefer, är vi säkra på att problemet är själva laget?
Apropå DJ och tränarna... Han fick förtroendet förra sommaren efter att Zenga tog över från Maran förra säsongen. Han fick en lite större roll än bara som tränare - vad innebar det egentligen?
— Di Francesco fick tekniskt sett en roll lite liknande en engelsk manager har, men i praktiken blev det inte så.
Naturligtvis godkände han några övergångar som Marin och någon yngre förmåga, men i slutet fick han inte den viktigaste förfrågan som var uppe, nämligen affären Nainggolan. Inte heller fick han gehör den typ av spelare som var bra för hans 4-3-3. Det är också anledningen till att han tvingades ändra taktik, eftersom han inte hade de spelare han hade i åtanke.
Förutom att inte få rätt spelare - vad gjorde Di Francesco för misstag?
— Jag tror, men detta är bara min åsikt, han var ganska snabbt inte var riktigt övertygad om sitt val av klubb, lite som föregående säsong hos Sampdoria. Han kom övertygad om att han skulle få vad han ville, men insåg snabbt att så inte var fallet.
Sedan gick han in i en situation där han inte kunde hålla sin taktik längre, för mycket stod på spel och han började också experimentera för mycket. Laget tappade självförtroendet.
Han valde t.ex. att sätta Marin (hans köp) som playmaker även om han helt klart är en annan typ av mittfältare, och han använde inte alls alla de spelare han hade att tillgå (Pavoletti t.ex.). Vändpunkten var spelet i Bologna under hösten. Där hade Cagliari 2-1, det slutade med en 3-2-seger för Bologna och från det ögonblicket började Di Francesco byta taktik. Han letade efter mer defensiv balans och förlorade sin grund, vilket också innebar färre chanser framåt. Han började också spela "spegeltaktik" med motståndarna - som mot Juventus med 5 försvarare - och steg för steg tappade spelarna förtroendet.
Men.. varför förlängde ledningen Di Francescos kontrakt strax innan han fick sparken?
— Egentligen är detta ett känsligt och långt ifrån klart ämne. President Giulini tog upp förlängningen inför pressen och även Di Francescos agent meddelade att det i de sociala medierna men det är dock inte 100% säkert att det verkligen fanns en egentlig förlängning av kontraktet. Det ser ut som om det spreds på tre år i stället för två men det är är inte klart att det verkligen var så - uppgifterna är rena spekulationer. Största anledningen verkar mer vara ett sätt att ge spelarna en boost och en tydlig signal i vad som gäller, men det fungerade ändå inte.
Ja, Radja Nainggolan kom "hem" i januari men effekten av det har väl inte riktigt uppnåtts. Förlitar sig laget för mycket på honom?
— Nainggolan är såklart inte ansvarig för situationen, och det skulle faktiskt varit vettigare att ha honom redan i oktober.
I januari, efter månader utan matchtempo, är det självklart att han behövde tid för att komma tillbaka i form.
Han känner för "tröjan" och det där kan vara både bra och dåligt i såna här lägen. Det är också sant att han nästan aldrig spelat i sin bästa position i den här vändan hos Cagliari, vilket är den bakom anfallarna och närmare motståndarnas straffområde. Han har inte längre konditionen att springa från box till box som tidigare och han är för långt från målet som playmaker.
Huvudproblemet är att Nainggolan nämndes i januari som lösningen på allt, men problemen är mycket djupare än vad en enskild spelare kan göra för att lösa dem.
Så, Di Francecso fick gå och Leonardo Semplici (SPALs förre tränare) hoppade in. Effekt direkt med två raka vinster - fyra matcher senare har de bara inkasserat en enda poäng - trots att t.ex. hade Hellas Verona hemma, ett lag som inte hade något att spela för. Vad saknas? Cynism? Grinta? Hjärta?
— Om du bara tänker på de matcher Semplici har haft ansvaret och du jämför samma matcher med Di Francesco, fick den Di FRa bara en poäng mer än Semplici, 8 mot 7 trots många fler matcher.
Laget saknar enligt min mening lugn och harmoni, för när hjärnan är för fokuserad på att gå ut från en situation med mycket press och stress följer inte kroppen med så som du vill. Som alltid det första 2/3 matcherna så klickade det men då kan du inte lösa själva grundproblemen genom att bara byta tränare.
Laget saknar också lite tur, men än mer saknar det en klar fotbollsidé. De vaknar upp först efter att de släppt in ett mål och målchanserna kommer inte på grund av själva spelsättet utan mer pga den stressade situationen de hamnat i. Spelet mot Verona är ett perfekt exempel - ett lag med mental frihet vann utan särskilt stor ansträngning. Utan mental frihet blir även den enklaste sakerna hopplöst svåra att göra. Jag tror verkligen inte att spelarna inte ger allt, problemet är att deras allt nu inte räcker. Kanske kan det bli bättre nu när det verkligen inte har något att förlora.
Semplici har nu ett genomsnitt på 1,17 poäng i sina matcher - vilket inte på långa vägar räcker för en Serie A-plats nästa säsong. Vad krävs av honom och spelarna?
— Cagliari måste vinna minst fyra matcher av det nio återstående. Det finns några som på pappret ser ut att vara möjliga att vinna, men också Spezia och Verona var möjliga segrar och vi alla såg ju vad resultaten blev.
Cagliari måste ta poäng oavsett vilka motståndaren är, även i helgen mot Inter kan laget inte tänka att det är ett förlorad match oavsett vad. De rossoblu är det enda laget i hela ligan som inte tagit en enda poäng mot topp 7-lagen, det förklarar nog en hel del skulle jag säga.
Det är inte bara tränare laget har bytt. Sportchefen Carta fick också andra uppgifter och Stefano Capozucca återvände till klubben som han var säsongen 2015/16. Varför?
— Det var hans första erfarenhet på så hög nivå. Ingen förväntade sig heller att klubben skulle vara i den situation som den är nu, och faktiskt, i Cagliari har sportchefen inte samma uppgifter som på andra ställen. President Giulini har hand om övergångarna, så sportchefen är mer fokuserad i lagledningen som grupp och som ett filter mellan alla komponenter (spelare, tränare, styrelse).
Det är inte ett nytt drag hos klubben att ändra sportchef såhär. Också för tre säsonger sedan när laget kämpade för att stanna kvar var det samma förändring - gå från Rossi till Carli. Presidenten tog det här beslutet för att ha en man med mer erfarenhet av fotboll, vilket Capozucca helt klart har jämfört med Carta. Och också, om jag får säga det, för att lugna supportrarna. När han lämnade Cagliari sist älskade fansen honom och hans namn har alltid dykt upp som någon som klubben behöver för att utvecklas.
Nu är laget där de är. Hur ser klubbens framtid ut? Finns det en plan B för president Tommaso Giulini om laget trillar ur?
— En nedflyttningen skulle blir en ekonomisk mardröm. Cagliaris löner ligger i topp 10 i hela ligan, prislappen för spelarna kommer självklart att sjunka, TV-rättigheterna är inte jämförbara mellan första och andra divisionen och så vidare.
Jag tror att Giulini redan har tänkt på den alternativa planen, men det är omöjligt att förutsäga det förrän slutet av denna säsong gjort bokslut.Visst är det omöjligt att föreställa sig spelare som Godín, Nainggolan, Nández, Simeone, Joao Pedro och så vidare i en del av en Cagliari som spelar i Serie B, så återigen kommer en ombyggnad ske . Om det sker kommer det att bli den andra nedflyttningen på sju år av Giulini-ägandet, och förmodligen den mest smärtsamma eftersom det också är strax efter klubbens 100-årsdag. Klubben kommer inte att gå bankrutt, den ekonomiska situationen i klubben är bra men det kommer ändå blir det ett stort steg tillbaka.
Hur är annars fansen relation med president Giulini?
— Redan det första året med honom, då laget degraderades, fanns det en uppdelning mellan folk som stötte honom och folk som är på motsatt sida. Nu skulle jag säga att relationen är all time low, och det är helt förståeligt eftersom resultaten har varit långt ifrån vad som har lovats.
Det är sant att Giulini återinvesterade alla pengar som kom från Barella-affären med Inter, och han försöker göra sitt bästa för klubben, men den främsta anklagelsen han får är att han vill ta alla beslut själv. Det betyder också spelarvalen på transfermarknaden.
Klubben har utvecklats och blivit mer modern, mer marknadsföring och sånt. Han har även fått stora namn komma till Sardinien, men samma marknadsföring kan bli en rekyl om resultaten inte kommer. Känslan är att affärsdelen - marknadsföring, branding och så vidare - har kalibrerats ordentligt men den sportsliga delen av klubben inte har hängt med i utvecklingen. Det som har missats, enligt att folket inte gillar honom, är hjärtat och själen. Det handlar mer om affärer än om fotbollslaget på planen.
Sist men inte minst, när du lovar vissa saker och de aldrig kommer (stadiobyggets problem - inte hans fel men ändå, lagets mål om spel i Europa, Di Francesco som ett långsiktigt projekt och så vidare) så vänds såklart allt mot dig. Inte svårare än så.
I helgen spelar laget mot Inter - som nu har tio raka vinster - på San Siro. Som svensk minns jag när Albin Ekdal gjorde tre mål på samma arena för drygt sju år sedan. Finns den matchen kvar i klubbminnet och hur är Albins status i klubben?
— Ekdal är en av de verkligt få spelarna, även om han lämnade klubben efter nedflyttningen, som fans fortfarande kommer ihåg som en bra person och spelare.
Självklart, det hattricket är naturligtvis ett trevligt minne, men är också det enda njutbara under den säsongen eftersom det också var senaste gången Cagliari åkte ner till serie B.
Jag tror att om Ekdal vill komma tillbaka till Cagliari kommer fansen att välkomna honom med öppna armar. Jag tror inte att det kommer att hända, men vem vet.
Visst, det är en sådan seger vad Cagliari behöver i helgen, men inte bara Cagliari var annorlunda då , även Inter var det. Kanske med Ekdal som playmaker skulle Cagliari ha fler målchanser ...
Trots vad som händer den här säsongen - vad vill du dela från klubben som gör dig stolt?
— Som journalist är det svårt för mig att svara på den här frågan, och som fans ännu svårare med den här säsongen (och de senaste) i åtanke. Cagliari har inte gjort några fantastiska säsonger på decennier, men människor hänger fortfarande kvar och stannar kvar bakom klubben och laget.
Ja, kanske det här är något speciellt; oavsett vad så är Cagliari-supportrar alltid där. De bryr sig mer om klubben än om spelarna, tränarna eller ägarna. De har en enorm uthållighet, och det är det som gör att klubben är speciell. Jag tror att när spelarna förstår att fansen bara ber om engagemang och kämpande kommer resultaten att komma.
Engagemang - det är det som missas nu. Cagliari känns mer som språngbräda för spelare än något annat.
* * *
