Från Sofielund till Juventus Stadium
I en ny månatlig artikelserie porträtteras profiler som på ett eller annat sätt har en intressant historia att berätta. Först ut är den svenske assisterande domaren Mehmet Culum som tagit sig hela vägen till fotbollens finrum.
Ibland är det roligt hur saker och ting utvecklar sig. Ena dagen kan man döma skolturneringar på Sofielund i Malmö för att några år senare diskutera med Antonio Conte på Juventus Stadium. För Mehmet Culum är det en resa som blivit verklighet.
Den nyss fyllda 31-åringen är en av Sveriges mest lovande domare och är sedan förra året FIFA-licensierad assisterande domare. Det innebär att han uppfyller alla de krav som FIFA och UEFA har uppsatta för att få döma fotboll på den allra högsta nivån. Nyligen gick han på linjen när Tottenham besegrade Anzhi i Europa League på White Hart Lane och kort innan det var han fjärdedomare när Juventus besegrade FCK på Juventus Stadium.
För mig som själv haft äran att ha Culum som domare en gång i tiden passade jag på att ta ett snack om hur hans liv utvecklat sig och vilka förväntningar han har på sig själv inför framtiden. Naturligtvis blev det även en hel del snack om italiensk fotboll däremellan och varför inte börja i den änden?
”Jag gillar verkligen de italienska domarna. De har en kultur som påminner mycket om mitt ursprung och vi har alltid klaffat bra. Jag gick en utbildning tillsammans med Marco Guida för några år sedan och såg redan då att detta var en kille som kunde gå hela vägen.”
Har du haft möjlighet att träffa på Collina som är domarbas inom UEFA?
”Inte än, tyvärr. Förhoppningsvis kommer det i framtiden för han är verkligen en förebild bland många utav dagens domare tror jag.”
Jag frågar Culum om hans tankar och känslor ifrån matchen på Juventus Stadium.
”Det var en häftig atmosfär från första minuten fram tills Jonas Eriksson blåste av matchen. Många mål och mycket jubel från läktaren. Matchen gick väldigt fort kändes det som trots att det var minusgrader under kvällen. Dock är man ju så inne i matchen att man inte tänker på så mycket annat runt omkring och inte ens minusgraderna kändes. Jag njöt verkligen under hela matchen och fokuserade på att vara uppmärksam på allt så att man inte missade något i teamet.”
Vad mer kan du berätta om?
”Det var tre fantastiska dagar i Turin. Bemötandet var proffsigt och faciliteterna av yttersta toppklass. Jag hade några härliga diskussioner med Conte som stod upp under hela matchens gång. En ödmjuk man som utstrålar pondus. Matchen gick dessutom bra och feedbacken efteråt från Jonas betydde mycket. Förhoppningarna är att eventuellt kunna vara en del av hans team framöver.”
Jag kollade på förhand upp att en av Erikssons assisterande domare, Stefan Wittberg, gått i pension då han uppnått 45-årsåldern vilket är maxåldern för att döma europeisk fotboll. Den platsen måste nu fyllas och Culum känns absolut som ett alternativ vilket skulle innebära ytterligare matcher i såväl Champions- som Europa League.
Med över 100 matcher från Allsvenskan och debut som 25-åring är Culum en domare som har gott om rutin men ändå en ljus framtid framför sig.
”Jag försöker att inte tänka så. För mig handlar det om att ständigt förbättra mig själv och utvecklas. Fortsätta att döma matcher på nationell och internationell toppnivå. Det finns en massa hungriga killar bakom mig som brinner för FIFA-märket på bröstet och jag måste varje år se till att bevisa mitt värde för att behålla det.”
Arbetet och engagemanget som en domare lägger ner är otroligt mycket större än vad man kanske på utsidan kan tro. Det utförs löpande tester, utvärderingar och planeras in matcher med korta varsel. Det gäller därmed att se till att det klaffar i det privata som Culum lyfter fram.
”För mig är familjen verkligen nummer ett. Både min egna lilla med fru och barn men även den stora med mina föräldrar och syskonen. De har alltid stöttat och uppmuntrat mig till detta och är tillsammans med min gamle mentor Zivojin Milenkovic en stor anledning till varför jag lyckats så bra på så kort tid.”
Vad skulle du vilja säga är de största skillnaderna på att döma i Sverige jämfört med ute i Europa?
”Tempot framförallt. Allting går så mycket fortare utomlands.”
Hur är det med skillnaderna på själva arrangemangen då?
”Där tycker jag det inte skiljer sig särskilt mycket. I Sverige är det en väldigt hög nivå på allting och i Allsvenskan är det alltid lika trevligt att döma. Professionellt bemötande från alla håll och mycket trevliga spelare och ledare på fina arenor. Friends Arena och Swedbank Stadion till exempel är inte långt ifrån Juventus Stadium på så vis i mina ögon.”
Hur påverkas du som går på linjen av trycket från publiken?
”Det går inte att blunda för att man både ser och hör dem men jag är så pass fokuserad på att sköta mitt ute på plan och hjälpa mina kollegor så att man inte hinner tänka på annat.”
”Ibland gör man fel och jag tycker det är viktigt att efter matchen inse när man väl gjort fel. Misstag begår alla människor och jag är inget undantag. Dock försöker jag lära mig så mycket som möjligt från mina och andras misstag för att försöka minimera dem.”
Just att hjälpa varandra är intressant tycker jag då teknologins framfart gjort det möjligt för domarna att använda headset som underlättar för alla domare ute på plan.
”Vi snackar på som bara den. Under matchens 90 minuter försöker vi hjälpa varandra så mycket det bara går och jag som assisterande måste delge huvuddomaren mina synpunkter i alla situationer. Allt ifrån hans placering på en hörna om de slår den kort och han står med ryggen mot till om en spelare gått över gränsen i sina protester.”
På tal om protester – vart går gränsen egentligen för vad ni anser vara en varning?
”Svår fråga som beror på flera faktorer. Majoriteten av spelarna är så pass proffsiga och fokuserade på sitt att de sällan går över gränsen utan släpper det och går vidare. Sen finns det såklart alltid sekvenser och spelare där vi på förhand vet om vad som väntar oss och då är det återigen ett beslut som vi domare tillsammans tar när det är dags att varna någon.”
”Exempelvis kan jag i headsetet tala om för huvuddomaren att nr 8 i det blåa laget verkligen tuggar på och så kan han föra det budskapet vidare på plan. Som sagt, det är inte bara att vifta med korten eller flaggan för den delen.”
När jag frågar honom om spelarna som han stöter på i katakomberna på de olika arenorna ger han ett ovanligt ödmjukt svar.
”De flesta är helt vanliga killar precis som dig och mig. Visst är de offentliga personer som tjänar bättre än de flesta men de utmärker sig sällan på något negativt vis. Det som ofta slår mig när jag står där och är redo för att gå ut till match är hur fokuserade och laddade spelarna är. Många släpper allting runtomkring och går så hårt in i sig själva precis innan vi ska ut på plan och det är grymt att se.”
”Dessutom är spelarna väldigt trevliga att ha att göra med. Det är alltid tummen upp och glada miner. Spelarna är professionella och gör sällan bort sig så det känns alltid kul att få komma ut och döma tycker jag.”
Vilket språk pratar ni med spelarna på?
”Det är engelska som gäller ute i Europa även om man ibland får ta hjälp av klubbarnas funktionärer för att få fram vissa budskap. Typ att tejpen måste ha samma färg som strumporna eller liknande."
Och hur tilltalar ni spelarna då? Kallar ni dem för siffran de har på ryggen eller är det namnet som gäller?
”Allt som oftast namnet. Jag menar, vi vet ju vilka vi dömer och namnen står dessutom på ryggen så. För mig handlar det om att visa spelarna respekt genom att tilltala dem vid deras namn och just respekt är viktigt för att få en bra match.”
Hur menar du då?
”Vi är där för att vägleda spelarna genom matchen. Vi vill egentligen synas och höras så lite som möjligt. Tusentals supportrar som kommit för att titta och flera tusen till som tittar där hemma. Vi måste visa respekt gentemot alla dem och undvika till så stor grad som möjligt att hamna i fokus. Och genom att visa den sortens respekt ute på plan tror jag att spelarna visar den respekt tillbaka.”
Utanför fotbollsplanen jobbar Culum på Värner Rydén-skolan i Malmö. En miljö som ibland kan påminna om den han har ute på plan – om än bland andra förutsättningar.
”Att få jobba med ungdomar och kunna påverka dem så som jag själv blev påverkad ger mig energi. Hade jag inte fått den uppmuntran som ung hade jag aldrig nått hit och kan jag hjälpa någon uppnå sitt mål vill jag göra det. Sen underlättar det så klart när jag berättar att jag dömt Tevez och Balotelli haha.”
Tiden rinner iväg och intervjun närmar sig slut. En för mig ovanlig intervju då det inte alls påminner om en vanlig intervju med en spelare eller ledare. Dock har han med stor ödmjukhet och respekt besvarat de frågor jag har och samtidigt gett oss alla en inblick i domarnas värld. Jag frågor honom slutligen om vilka han anser vara världens främsta domare just nu och om hans framtida drömmar.
”För mig är Jonas Eriksson definitivt med där bland de tre bästa. En väldigt trevlig och sympatisk herre som ger mig ovärderlig feedback som jag alltid tacksamt tar emot. Han är verkligen en fantastisk domare.”
”När det gäller mina mål så är det som sagt att vara skadefri, kunna träna på och fortsätta döma. Jag tackar och ber till Gud för alla mina framgångar och hoppas kunna fortsätta på denna nivå.”
EM och VM?
”Självklart men allt har sin tid och gör jag bra ifrån mig i liga- och cupspel kommer det av sig själv tror jag. Sen ska jag naturligtvis ha lite tur att bli invald i samma domarteam som blir skickat till dessa mästerskap.”
Förutom 31-årige Culum finns två andra unga domare i Andreas Ekberg och Mohamed Al-Hakim. Killar som Culum bara talar varmt om och med sina 29 respektive 28 år är två ytterligare stjärnskott på den svenska domarfronten. Känslan är att detta inte är sista gången vi hör talas om dem och framförallt inte Mehmet Culum.
--
Ett stort tack och lycka till önskar jag Mehmet Culum. Vill även tacka hans bror Farhan Culum som hjälpte till att göra intervjun möjlig.
