Gästkrönika: ”Är du dum på riktigt?”
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om rivaliteten mellan lagen i Rom.
För några år sedan var jag på bröllop i Venedig. Det var en bra fest på alla sätt. Direkt efter vigseln kom jag i samspråk med prästen som, visade det sig, kom från Rom.
Han var synnerligen fotbollsintresserad och en inbiten Romanista.
Vi jabbades lite vänskapligt.
- Det första jag kollar upp när Roma inte spelar är hur det gått för Lazio, sa han skrattande.
Jag nickade igenkännande och berättade att jag också gjorde det. Plus att jag mer eller mindre ägde en besatthet av att se hur det gick för Roma. Hur jag ibland kunde frossa i sfottò-bilder på förlorande Roma-spelare och på riktigt se hela matcher med laget bara för att se det förlora och glädjas över det.
Prästens min gick från förnöjd till bekymrad. Dialogen tog slut.
Jag började fundera en del över det efteråt. Ganska snart insåg jag att det hos Lazialis finns ett djupt, djupt komplex gentemot det andra laget. I sina mest tveksamma former glöms faktiskt det egna lagets framgångar bort i yran över en Roma-förlust.
Vad beror denna många gånger osunda fascination på?
Svaret står att finna i staden Rom.
I höstas när jag träffade den gode Mr C nere på piazza Argentina blev det väldigt tydligt. Vi gick och tog ett glas vin på en bar i närheten av ghettot. Vi hade köpt varsin pizzabit i papper och slog oss ner i den rustika baren med varsitt glas rött. Denna bar, precis som majoriteten av barerna i staden drevs av romanisti. En vimpel i dörren. En bild på Totti på väggen, ett lagfoto från 80-talet på väg ut mot toan. Kort sagt, ungefär som vanligt.
Jag såg hur Mr C reagerade med en gång, så fort han gick in genom dörren och när han tog sitt glas från disken kunde han inte undgå att säga någonting om den 26 maj 2013.
Bara en liten mumlande kommentar.
Resultatet blev att när näste kund kom in i baren, nämnde bartendern någonting om ”laziali-skräpet som sitter i hörnet” varpå hela baren tittade på mig och Mr C med blickar som varierade av avsmak och medlidande. Alla var mer eller mindre Romanisti. Egentligen inget konstigt.
När vi lämnade etablissemanget sa Mr C:
- Gud vad jag hatar dem. Jag hatar dem så mycket.
Till skillnad från mig som är från Sverige och ser det mer objektivt, menade Mr C det.
För honom är det vardag att utgöra den där lilla minoriteten i den eviga staden som håller på det ljusblåa laget. Som knyter näven i fickan på vagnen när princip alla passagerare står och småskrattar åt din dumhet att hålla på Lazio.
Eller som kvinnan i Pigneto som serverade mig och mina italienska författarkollegor reagerade när hon såg min lazioplånbok.
- Va, håller du på Lazio?
- Ja?
- Varför då? Är du dum på riktigt?
Varpå hela bordet (alla romanisti) skrattade ungefär som man skrattar åt ett barn som inte vet bättre.
Det är därför klottret om den 26 maj 2013 fortfarande fylls i och vårdas på husväggarna och det är därför de sociala medierna nu svämmas över av elakheter efter Sampdorias vinst över Roma. Faktum är att Lazios egna twitterkonto under match, påpekade att Lorenzo De Silvestri som gjorde målet för Sampdoria egentligen var laziale. Det finns ett helt enkelt ett enormt hävdelsekomplex gentemot Roma.
Och det är många gånger väldigt underhållande, det ska medges. Och det tycker Romanisti också, på något sätt är det en del av våra klubbars DNA.
Men det riskerar också att skymma sikten.
Lazio gör en av sina bästa säsonger på flera år just nu. Vi supportrar borde släppa vår Roma-fixering en aning och faktiskt glädjas mer åt segern i Torino än förlusten i Rom.
Och Roma som är det stora laget i Rom supportermässigt (om det finns det ingenting att diskutera) har en tendens att bli extremt provinsiella så fort man spelar i norra Italien eller Europa.
Det skylls på domaren, på planen, på publiken. Faktum är att man i det läget låter väldigt mycket som vi lazialis brukar låta när vi möter Roma.
Nu börjar det till och talas om att ge Garcia sparken. För en neutral journalist är det vansinne, laget ligger tvåa i ligan och har ett synnerligen intressant projekt på gång.
För en icke-neutral journalist som undertecknad är det dock positivt. För det kan innebära att den ljusblåa lillebrodern tar sig förbi.
Frågan är vad vi gläds åt mest då. En eventuell andraplats eller det andra lagets olycka?
Helt ärligt vet jag inte svaret på den frågan.
