Gästkrönika: ”Vem fan vill köpa Lazio nu?”
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om Italiens kanske galnaste fotbollspresident.
Det är svårt att prata om fotbollspresidenter i Italien och inte nämna Claudio Lotito.
Det är också svårt att veta vad man egentligen ska tycka om denne lille kerub som springer omkring på läktare och mixed zones och undslipper sig det ena citatet efter det andra.
För ibland har han nämligen rätt.
För tio år sedan gjorde jag ett reportage om Lazio för Offside. Det var en stökig tid i klubben som slutade med att fans arresterades för maffia-samröre.
Jag glömmer aldrig den middag på Lazios kanotförening nere vid Tibern som dukades upp på vita dukar och hur den då ännu smärte Claudio Lotito dundrade in med livvakter och skrek i tre mobiltelefoner han jonglerade med, samtidigt som han gav en aggressiv intervju medan hans livvakter med händerna åt upp hela den framdukade buffén.
I mina ögon var det en total dåre som hade tagit över klubben.
Några dagar senare satt jag baksätet med honom. Han skrek i telefonerna. Och sen helt plötsligt sa han med lugn stämma och fast blick:
– Fans är en förutsättning för en klubb. Men de kan inte driva den, i alla fall inte genom hot.
Jag minns att jag tappade hakan där i bilen. Både för att det han sa faktisk lät vettigt, men också för att han sekunden efteråt återgick till att skrika i telefonerna.
Sådär har det fortsatt.
Midjemåttet har ökat i takt med Claudio Lotitos inflytande över den italienska fotbollen. Idag ses han spankulera omkring på landslagets samlingar iförd Gli Azzurri jacka, uttalar sig om att man måste ha sin ekonomi i ordning och lyckas med små medel jämförelsevis faktiskt skapa en bra trupp av Lazio.
Samtidigt flyger de ogenomtänkta grodorna in i mikrofonerna när han kritiserar Roma eller Juventus. I ett annat land hade han nog ansetts vara en man med en diagnos, typ schizofreni.
Tittar man bakom president-fasaden finns det flera besvärande uppgifter och rykten om pengatvätt, märkliga investeringar i Albanien samt tvivelaktiga börsaffärer. Striden mot den egna kurvan har visserligen avstannat, men att kalla det för fred är att ta i. Snarare är det ett ömsesidigt vapenstillestånd.
Till och med mina romerska vänner som hatar honom, beundrar honom om än mycket motvilligt.
– Vem fan vill köpa Lazio nu? Han har ju integrerat hela sig i klubben. Det går helt enkelt inte att få bort honom, utbrast Mr C sist vi sågs i oktober.
Och han har rätt.
Nu är Lotito igång igen. Efter matchen mot Genoa vill han ändra urvalsprocessen av domare till matcherna, något som fått domarbasen Marcello Nicchi att gå i taket.
– Vissa har tydligen väldigt kort minne och glömt hur det gick sist vi hade ett lottningssystem, säger han och åsyftar på Calciopoli-skandalen.
Denna nya batalj är inget ovanligt för Lotito. Han är bra på att starta bråk. Men samtidigt levererar han i samma veva så kloka ord att man bara kan känna förvirring.
– Det italienska fotbollssystemet speglar det italienska landets svaghet. Både socialt och ekonomiskt. Vi är ett av de mest skuldsatta länderna i Europa. Jag hoppas det går att förändra och att fotbollen kan vara drivande i den processen, sa han nyligen i en intervju gjord i samma veva som han gav sig på domarna.
Och där han faktisk rätt.
Vilket känns nästan lite besvärande att erkänna.
Slutsatsen blir att Claudio Lotito är en man vi helt enkelt får räkna med i framtiden.
Om det är bra eller katastrofalt är dock omöjligt att säga.
