Gästkrönika: ”Vi låter oss luras”
Mats Lerneby är frilansjournalist som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en gästkrönika om vilken inverkan supportar och publik skulle kunna ha på den europeiska toppfotbollen.
Jag står framför den enorma fruktdisken på Carrefour i Limbiati. Folk myllrar omkring mig. Gallerian är så stor att när jag två dagar senare besöker den från en annan ingång inser jag först efter två timmar att jag är i samma galleria.
Jag ska köpa apelsiner. Jag letar och jag letar. Till slut hittar jag dem vid en grönsaksdisk som är lika stor som min närbutik hemma.
Men de är från Spanien. Jag är i Italien och vill ju ha italienska. Så jag går fram till en expedit och frågar. Hon pekar mig rätt och jag köper nästan ett kilo av de perfekta solmogna apelsinerna.
Nöjd åker jag därifrån.
Nöjd över att ha utnyttjat min rätt som konsument.
Det där känner ni igen.
Idag är det inget konstigt. Idag vill vi helt enkelt veta varifrån det vi konsumerar kommer ifrån. Utifrån det gör vi våra val.
Skulle en svensk bil exempelvis byggas av piskade barnslavar i Nordnorge och det blev allmänt känt, skulle det givetvis påverka försäljningen. Förmodligen skulle VD:n för företaget sitta i morgonsoffor och caféprogram och göra offentlig avbön.
Det händer.
Det har hänt.
Det är inga nyheter.
Men när vi kommer till ämnet fotboll upphör den förmågan hos oss.
Fråga dig följande: Hade du köpt en tjänst av ett företag vars ägare förknippats med organiserad brottslighet i 40 år, figurerat i otaliga mut-skandaler, ändrat lagarna i landet för att slippa dömas samt haft flera nära samarbeten med galna diktatorer? Eller ett företag som också förtryckte och avrättade oliktänkande? Eller ett som år efter år anklagas tvätta pengar för den organiserade brottsligheten?
Svaret är givetvis nej.
Visst, en del kanske köper produkten men det är ingenting man skryter om på fikaraster och eller i busskön. Man tar definitivt inte på sig en tröja prydd med en stor logga av ett sådant företag och går ut och tjoar på stan.
En sådan person kommer med största säkerhet betecknas som en idiot.
_____________ är en sådan klubb.
Tyvärr är det så. Den tomma linjen är där för att det inte går att peka ut en enskild klubb. I nästan varenda liga döljer det sig en nämligen pengatvätt, en vapenaffär, en matchfixning, en moralisk tvivelaktighet som i vilken annan bransch som helst lett till debatt och utredning. Över hela Europa. All over this wasteland.
För det blir konsekvensen.
När jag kommer hem från gallerian ringer jag en god vän i Milano. Jag frågar han om han vill följa med till arenan på söndag. Han avböjer. Med de exakta orden:
– Jag tror inte på det längre.
Och jag blir lite sorgsen men när söndagen kommer går jag likt förbannat till arenan. Sätter mig ner på stolen och ser matchen. Och någonstans i mitten av andra kommer den där känslan krypande som den alltid gör. I Rom, i London, framför tv:n i VM:s öppningsmatch när domaren blåser straff.
Att det inte är på riktigt. Att spelare, lag och matcher egentliga syfte är någonting annat.
Som är viktigare. Som tagit över. En pengatransaktion från Asien, en halshuggarregim som vill bättra på sitt rykte. Ett resultat av decennier av misskötsel, sekretess och maktmissbruk.
Ändå går jag. Precis som tusentals andra på den här arenan är jag således att beteckna som en idiot.
Det blir precis som avslutningen av Sex Pistoles konsert 1978 på Wonderland i San Fransisco.
Rotten ser ut över publiken och säger:
– Ever get the feeling you’ve been cheated?
Man kan prata om ansvar. Om vikten av regler. Man kan kritisera den fårflock av sportjournalister som trängs i den mixade zonen för att ställa en idiotfråga (”Hur känns det?”) istället för att fråga spelare om det egna ansvaret, den egna inre moraliska kompassen. Man kan göra allt det där. Och man ska göra det.
Men man måste alltid börja med sig själv. Vad vi supportrar inte fattar är att vi är våra klubbars största tillgång. Det är vi som fyller kurvorna och långsidorna. Om inte vi finns där, darrar systemet. Ingen vill spela inför tomma läktare, ingen tv-station vill visa bilder av gapande sektioner.
Om vi ställde krav på den fotboll vi konsumerar, att den skulle vara rätt och riktig, precis som allting annat vi konsumerar, är jag övertygad om att en förändring skulle ske rätt snabbt. Det europeiska fotbollssystemet är nämligen beroende av oss. Men vi låter oss luras. Vi borde inse att vi är en drake. Jag är likadan, tänker jag när jag bjuder min granne intill mig på en apelsinklyfta samtidigt som vi ser på något vi vill tro på utspela sig därnere på gräset.
