Il Calcio
Vissa älskar den, vissa hatar den. Men känslor väcker den alltid. Jag talar förstås om il calcio - fotboll i Italien. Det här är en berättelse om just italiensk fotboll.
I Italien finns det två stora religioner, katolicismen och fotboll. För en sak man ska ha klart för sig är att i Italien, där är fotboll inte bara en sport - det är religion.
En religion där Fransesco Totti, Paolo Maldini och Javier Zanetti har kamperat som överstepräster. En religion där Marcello Lippi, Carlo Ancelotti och Fabio Capello verkat som biskopar. En religion där Silvio Berlusconi åtminstone tror att han är påve.
Det finns mycket dåligt att säga om fotbollen i Italien. Spelskandaler som avlöser varandra, rasism på läktarna och stjärnor som lämnar för spanska och engelska storklubbar är bara början på listan. Men ändå älskar man il calcio. Precis som man älskar den där familjemedlemmen som alltid strular till det, som hamnar i knipa gång på gång. Man älskar den ändå, trots dess brister. Man ger den gång på gång en ny chans och till sist inser man att kärleken till den är villkorslös.
Själv föll jag pladask för fotbollen i Italien när jag såg började kolla på Club Calcio på söndagskvällarna under säsongen 2005/2006. Det är tack vare Jesper Hussfelt, Marcus Birro, Martin Åslund och Don Tomasso (Tomas Nordahl) som jag har förälskat mig i il calcio. De har satt ord på de känslor jag hyser för Serie A.
Under sommaren 2007 befann jag mig i Italien på semester med min familj. Jag och min bror hade Intertröjor på oss där Ibrahimovics namn prydde vår rygg. I stort sett 70 % av alla italienare som vi stötte på sa någon kommentar kring vilken legend Zlatan är och de förstod på direkten att vi var svenskar i och med vårt blonda hår. Vi blev till och med bjudna på middag på en restaurang i Rimini då ägaren var ett stor Inter-fan. Ibra hade den säsongen varit helt avgörande för Inters Scudetto vinst och det var ett sätt för honom att ge någonting tillbaka till Zlatans hemland. Det var då jag förstod hur enormt stor fotbollen är i Italien. De lever verkligen för fotbollen.
De vackraste matcherna
Det är i Italien som de mest passionerade matcherna spelas med de allra vackraste tifona. Derby della Madonnina (Milanoderbyt), Derby della Lanterna (Genuaderbyt) och Derby della Capitale (Romderbyt) är bara några exempel på fantastiska matcher där fansen arrangerar mäktiga tifon som med sin skönhet är lika vackra som en rödgul solnedgång.
Tänk er själva ett kokande Stadio Olimpico, ena kortsidan klädd i Lazios himmelblåa kulör, andra kortsidan insvept i Romas rödgula färger. Att få se Fransesco Totti i en åtsittande rödgul tröja med en kaptensbindel på vänster arm och med nummer tio på ryggen. Tänk dig det öronbedövande jublet när De Rossi har gjort mål och springer ut mot Romacurvan.
Att varje söndag få slå på tv:n vid kvart i nio och se på Serie A, kvittar ifall det är Genoa mot Bologna eller Juventus mot Inter, passionen hos fansen och spelarna är ändå så stor att det är en njutning att få andas in atmosfären genom tv-rutan.
Att få se spelare som Balotelli, Pirlo och Rossi är lika underbart som livet självt. Att få se lag som Rossoneri, Nerazzurri och Giallorossi spela är lika gudomligt som det är svårt att uttala lagens smeknamn.
Man kan byta allt – utom sitt lag
Man kan byta hus, man kan byta jobb men man kan inte byta lag. Men jag har inget lag, jag har en liga och den stavas Serie A. Jag kommer alltid älska italiensk fotboll trots dess defekter. Det underbara väger alltid tyngre än det eländiga. Jag kommer välkomna nya spelare och ta farväl av andra. Men det viktigaste är att passionen finns kvar.