Krönika: ”Alltid är felet någon annans”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en krönika dagen efter att Italiens VM-dröm gick i kras.
Jag minns en dag i Napoli för snart tio år sedan. Vi hade fått en guidning från centralen av en napolitanare som pratade oavbrutet, sålde krukor och verkade extraknäcka som rallyförare. Vi stannade vid arenan och gick ur.
Fyra vaktmästare satt under en av sektionerna och rökte avslappnat. Ett samtal tog sin början och när jag pekade på en illa lagad spricka i en av pelarna som likt en landsgräns, spred sig uppåt över gräsmattan, skakade en av dem på huvudet.
“Det där är inte så farligt, du vet den här arenan har renoverats.”
“Jaså, när då?” frågade jag.
Han gav mig en snabb blick.
“1990, inför VM”.
Jag tänker på den där konversationen när bomb efter bomb nu exploderar på de italienska tidningarnas förstasidor. Nu ska alla avgå. Apokalypsen är här. Det är slut. Det är över och nu är det jävlar-i-min-låda dags att något händer.
Så har det varit förut. 2006 i efterdyningarna av den episka Calciopoli-skandalen, skulle minsann hela fotbollen ändras i grunden... så råkade man vinna VM och... mja... eh… väldigt lite hände.
De brösttoner som nu råder efter VM-utträdet är på många sätt befogade. Italien har levt på gamla meriter. Man har, speciellt i de centrala mittfältsdelarna, svårt med tempot, rädslan av att våga har skapat en slags ofrivillig tvångströja.
Denna ovilja till förändring har skapat en slags kultur i förnekelse. Under flera år har jag förundrats över att man, istället för att säga att ett lag spelat dåligt, lägger så enorm kraft och energi på att förklara att det egentligen var domaren som var kass. Detta har resulterat i att domarna i Italien tar det säkra före det osäkra och blåser för allt, vilket i sin tur innebär att när italienska lag spelar internationellt blir de upprörda över att domaren inte blåser. Alltid är felet någon annans.
Detta är inte någonting unikt för fotbollen. Oförmågan att stå för sina beslut och handlingar genomsyrar hela det italienska samhället. Faktum är att landet drevs av en person som under hela sin presidentperiod, gjorde sitt bästa för att slippa just det. Stå för sina handlingar.
Ventura är 69 år, Tavecchio är 74. Genom hela det italienska fotbollsförbundet återfinns gamla gubbar som om man ställde upp dem bredvid varandra och bara kollade på frisyrerna, skulle påminna om ett halvvuxet bomullsfält. Problemet är att det ser likadant ut på myndigheter, departement, etc. Att förändra organisationen för det italienska landslaget är alltså i slutändan även ett arbete som skulle behövas för hela Italien. Och sannolikheten för detta är tyvärr lika stor som att Crotone vinner ligan i år.
Men ingen, absolut ingen, kan säga att detta var oväntat.
För det italienska sammanbrottet har varit på gång i flera år nu.
Och när det äntligen nu händer, vet alla vad som gäller.
Förändring.
Men… det är en sak att veta.
I Italien är det en helt annan sak att göra.
Napolis arena är fortfarande renoverad.
Eller renoverad. För 27 år sedan, beroende på hur man ser det.
