Krönika: Är Pioli Milans Janne Andersson?
När Stefano Pioli tog över AC Milan år 2019 var klubben på en mörk plats. De befann sig långt ifrån drömmar om titlar, drömmar om Champions League slutspel, men främst av allt befann sig klubben i en djup identitetskris. Pioli var maktlös gentemot det mörker som osade kring klubben. I den annars så hoppfulla månaden december trodde många att spiken i kistan hade förseglats för den tionde tränaren på sju år, när storklubben förlorade 5-0 på hemmaplan mot rivalen Atalanta från Bergamo.
I detta mörker så kom ett ljussken. Där stod han - med en stor näsa, 195 centimeter lång och självförtroende nog för att smitta av en hel trupp - Zlatan Ibrahimovic. På egen hand förändrade han kulturen i klubben samt lade grunden för det Milan vi ser idag, delvis i form av att ta an den bespottade talangen Rafael Leao som sin adept. Cirka 4 år senare står vi här nu med facit i hand. Zlatan har precis lämnat och Milan har slutat på en fjärde plats. En fjärde plats som inte hade skett om det inte vore för Juventus poängavdrag. Så nu vänder jag mig till er kära Milanistis i denna värld: Är Pioli mannen att föra oss vidare ett steg längre, eller är han ännu en Janne Andersson - en dinosaurie i en modern fotbollsvärld?
Pioli har, trots initial misstro från många, uppnått en stor succé med denna rätt så begränsade spelartrupp. Faktumet är att Milan just nu har chansen att påbörja en ny storhetsera, om de inte begår samma misstag som när Zlatan lämnade Milan sommaren 2013 för PSG. Under en 7-årsperiod började klubben bygga om truppen rejält men satsningen var slarvig, det kändes som att klubben hade planerat lika mycket som Disney planerade sin senaste Star Wars trilogi. De spenderade totalt €572 miljoner under denna period, där deras högsta placering var en 4:e plats. Strategin var att plocka in etablerade spelare i sin "prime" åldersmässigt. Spelare som Kaka, Rami, Bacca och Torres var en del av de många nyförvärv. Inga av dessa flög. Misslyckandet på transfermarknaden ledde till att de började ta upp allt fler ungdomsspelare från akademin. Som många av er säkert minns så sprang till och med Patrick Cutrone runt med Milans nummer 9 på ryggen ett tag. Det var inte ett enat lag; det var ett hopkok, ett lag utan gnista som påminde lite om Chelsea förra säsongen. År 2020 när Zlatan anländer är de fortfarande ett övre mittenlag och på samma plats som de var när han lämnade dem.
Vart är vi påväg?
Milan har i nuläget en spelartrupp där några av deras mest framstående spelare börjar närma sig sin "prime." Leao, Tomori, Maignan och många andra. Så vad händer nu? Med tränare som Antonio Conte, Graham Potter och Julian Nagelsmann tillgängliga bör Milan fans ställa sig frågan om gräset är grönare på den andra sidan. Likt Janne Andersson finns risken att Pioli har klämt ur allt han kunde ur sin spelidé och utan den erfarenheten som Zlatan bringade kan Milan stå inför en allt tuffare säsong.
Transferfönstret 23/24
Milans transferfönster har varit en berg-och-dalbana av känslor för supportrarna. Från den dystopiska känslan när Tonali lämnade, till att nu känna en spänning kring nyförvärven och hopp om Scudetton. Det Milan har gjort bra detta fönster är att täppa till positionerna där behovet har varit störst. Anfallsfrågan har de åtgärdat väl med Giroud som första striker, talangen Okafor som backup och potentiellt Colombo som en tredje striker. Kreativitet och fart har tillkommit av Pulisic och Chukwueze. Tyngd på mittfältet samt förmågan att transportera bollen till den offensiva tredjedelen har Loftus-Cheek och Reijnders bringat. Dessvärre kommer tappet av Tonali ha en mycket stor påverkan på mittfältet. Enligt Opta skapade han flest chanser per match, hade högst antal brytningar per match samt spelade flest minuter av alla spelare i Milan förra säsongen. Utöver det kommer Bennacer tillbaka från en långtidsskada i september och nyförvärvet Loftus-Cheek har haft en stor skadefrånvaro de senaste åren. Försvaret, som har varit Milans nyckel, är fortsatt intakt. Så vad är egentligen problemet? Enligt xP (expected points) skulle Milan inte ens vunnit Scudetton 21/22, men tack vare en överprestation på hela 13 poäng vann de ligan. Denna överprestation indikerar att Milan vann Scudetton på grund av individuell briljans hos vissa spelare. Den senaste säsongen stämde xP överens med den totala mängden poäng de fick. Vore det inte för Juventus fiffel hade klubben spelat Europa League denna säsong. Förra säsongen såg vi även stjärnspelare som Theo Hernandez och Tomori båda förlora en del av den kvalitet de haft innan, medan Maignans skadeproblem höll honom borta en del av säsongen. Det blev uppenbart att om inte stjärnspelarna överpresterar så är inte Milan ett topp fyra-lag. Vem bör vi peka fingrarna på? Pioli.
Jag befarar att precis som inför säsongen 2013/2014 så finns många talanger och duktiga etablerade spelare, men alltjämt en brist på erfarenhet och en tränare med en meritlista som inte talar för att han är rätt man för jobbet. Förra säsongen nådde rivalen Inter Champions League-final, Napoli vann ligan och Juventus börja likna den gamla damen vi är vana vid att se. Utan en rutinerad vinnare som har en stor påverkan på kulturen i spelartruppen tillsammans med faktumet att hålet Tonali lämnade än inte är helt täppt, så kommer inte Pioli att leda Milan till någon triumf. Det vakuum av ledarskap Zlatan lämnade efter sig måste fyllas av någon och det här är Piolis chans att visa vem som faktiskt bestämmer. Zlatan var inte tränaren och de höga krav han ställde samt den vinnarkultur han bringade måste preserveras och upprätthållas av Pioli. Annars riskerar Milan att, likt vårt svenska landslag, stagnera. Om Milan missar chansen att etablera sig denna säsong kommer konsekvensen sannolikt bli att stjärnspelarna och klubbens ankare - Leao, Theo Hernandez och Maignan - börjar titta på nya potentiella klubbadresser. Klubbens hjärta Tonali har redan försvunnit och om dessa tre lämnade skulle nog inte Milan kunna återhämta sig. Det kan innebära att vi inom några år står och ser vårt kära Milan på exakt samma plats som när Zlatan lämnade 2013. Det är en dystopi och en Deja Vu, som jag inte är redo att uppleva ytterligare än en gång.
