Krönika: Den galne fotbollspresidenten
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Nu skriver han krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Vi som levt med den italienska fotbollen genom åren och haft att göra med presidenter är nog alla ense att om den mest märklige av dem alla har varit Maurio Zamparini i Palermo. I jämförelse med honom ter sig dagens politiska stollar som Trump och Farage som förvirrade småpojkar. Zamparini axlade ”den galne fotbollspresidentens” mantel värdigt och förde arvet efter Cecchi Gori, Luciano Gaucci, mfl vidare in i 2000-talet.
Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att säga att Zamparini gjort oss till bättre människor. Vi har efter att ha hört hans mer och mer förvirrade och osammanhängande anklagelser, insett att makten inte är att lita på. Lärt oss att se bakom de polerade fasaderna och blänkande stomatol-leenden som utlovar nya arenor och dyra spelare. Zamparini har helt enkelt varit steg ett i källkritik.
Nu har det kanske inte varit en direkt svår kurs. Den gode Zamparini har vevat helt urskillningslöst mot allt och alla i flera år och kommit med fler och fler mer eller mindre galna påståenden. Det har sparkats och återinsatts tränare på ett sätt som inte ens med de bästa förskönande glasögon kan anses som friskt.
Zamparini har också sett alltmer sliten ut i tv-sändningar och intervjuer. Som om allt vevande under de här 15 åren som president, till slut börjat ta ut sin rätt.
Enligt mig är han den sista av sitt slag. Visst, det finns fortfarande en del smått galna presidenter kvar i Serie A. Lotito är en, Preziosi en annan. Men dessa ingår mer i kategorin ”galna-men-smarta”. Alltså, de kanske uttalar sig galet och har ett framträdande i media som är allt annat än smickrande, men de har en plan. Sen om det är för egen vinning eller för klubben de äger, är ointressant, poängen är att det finns en tanke i stolligheten.
Med Zamparini kunde man aldrig riktigt veta. Många menar att han skulle stannat i Venedig och att han den där dagen när han köpte Palermo från Franco Sensi och försökte etablera sig och sina köpcenter nere på Sicilien, begick ett stort misstag och missbedömning. Det har länge spekulerats i hur han hanterat den sicilianska maffian och dess intressen i området och ur det perspektivet är den nya lösningen oerhört intressant. Klubben ska nämligen tas över av en amerikansk fond enligt uppgift som ska investera i infrastruktur och arena. Om man tror att någonting sådant kan ske utan den organiserade brottslighetens medgivande, är man enligt mig aningen naiv. Å andra sidan, skiljelinjen inom fotbollen på vad som är rätt och fel är en annan än i verkligheten. Diktaturer och regimer med mycket pengar är idag inget man höjer på ögonbrynen för inom toppfotbollen.
Beroende på hur pragmatisk man är i sin moraliska kompass kan säkert en amerikansk fond fungera som ägare, oavsett varifrån pengarna kommer.
Zamparini må ha styrt sin klubb som en packad kapten Ahab, men ingen kan ta ifrån honom att Palermo under hans styre faktiskt producerat en mängd storspelare. Cavani, Dybala, Barzagli, Grosso har alla spelat i rosa.
1905 ansåg engelsmannen Joseph Whitaker som var delaktig i klubbens grundande att färgerna rosa och svart var ”de glada och sorgsna färgerna”.
Zamparini var precis det. Hela tiden, samtidigt, jämt.
