Krönika: ”Derbyt som slagträ”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
På söndag klockan 15 är det derby i Rom. Egentligen är det årets match, ingen annanstans i Europa finns en sådan rivalitet och passion kring en fotbollsmatch som i Rom. Visst finns det andra heta matcher, men romderbyt är befriat från religiösa förtecken (Old Firm) eller självständighetskrav (El Clasico). Romderbyt är en match om vem som är bäst i Rom. Basta.
Jag har sett derbyn på plats sedan 1995. Många gånger har det varit upplevelser som går utanför allting annat. Jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka saker jag sett (och gjort). Men den här texten handlar inte om det. Den handlar om vad derbyt har blivit. På SVT:s hemsida skriver Kristina Hedberg om hur hennes hjälte Platini faller och hur hon måste förhålla sig till det. Känslan kring romderbyt är tyvärr ungefär densamma.
Jag minns inte om det var två eller tre år sedan. Jag hade med mig barnen till Rom och vi gick på derbyt. Efter matchen anföll de allmänt förvirrade ultrasgrupperna polisen och kravaller utbröt. Man spärrade av. Jag tog mina döttrar i handen och möttes vid bron över Tibern av en mur av poliser.
”Jag är svensk, detta är mina barn, kan jag få gå igenom bara så jag kan ta vagnen på Piazza Mancini?”
”Du kan dra åt helvete. Här är det avspärrat och här kommer ingen igenom”, blev svaret av en adrenalin-stinn polis som var minst lika sugen på upplopp som de förvirrade ultrasgrupper.
Det... blev liksom svårare efter det. Svårare att känna den där oförställda glädjen i bröstet inför ett derby. Jag valde att se derbyna på TV. Och visst, den 26 maj firas här hemma fortfarande, men i övrigt... är det något som fattas. Det är som om derbyt har blivit ett alibi som alla använder sig av. Klubbar, förbund, politiker, fans. Alla använder de derbyt som slagträ i sin iver att följa just sin agenda.
Resultatet har blivit ett derby som spelas på dagen, fullt av restriktioner och tomma sektioner på läktarna. Och det här derbyt verkar bli mer ödsligt än vanligt på grund av en konflikt gällande barriärer på läktarna. En konflikt man givetvis hade kunnat lösa, om man hade velat.
Och precis som Kristina Hedbergs känsla kring Platini, känner jag mig vankelmodig. Jag är som agent Mulder i arkiv X: ”I WANT TO BELIEVE”. Men faktum är att det är svårt. Kanske måste derbyt nå en verklig botten, innan en förändring kan ske. Å andra sidan, Italien är ju knappast känt för att vara förändringens mecka. Kanske börjar jag bara bli äldre, eller kanske har cynismen helt tagit mig i besittning.
Eller kanske... fastän jag tycker allt är åt helvete, kommer jag ändå smyga ner i källaren på söndag och sitta där och skrika framför TV:n och känna att oavsett vad som händer så har jag kvar min passion. De kan bråka bäst fan de vill på läktaren, i styrelserummen, i spalterna – min passion är alltid kvar. Och vetskapen om att det finns många många som känner som jag... kanske gör mig starkare i min tro.
Om att något måste förändras.
