Lagbanner
Krönika: Hur djupt kan man älska något?

Krönika: Hur djupt kan man älska något?

Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.

Hur djupt kan man älska något? Och vad är det egentligen man älskar? Jag tänker på det när jag ser resultatet av det arbete jag tillsammans med andra lade ner och som blev till en två timmar fotbollsdokumentär som förra veckan avslutades i Uppdrag Granskning
En kollega till mig som sett programmen och som inte är speciellt fotbollsintresserad, hann upp mig i en korridor.
- Fy fan vad bra. Man blir ju mörkrädd alltså.
Jag nickar.
- Hur fan kan man gilla fotboll när det ser ut så här?
Jag nickar igen, men blir stående. 
Ja, hur kan man?
Hur kan man älska någonting så fyllt av dubbelmoral, hyckleri, korruption, kriminalitet och dumheter?
    Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Men hur jag än försöker så slutar jag inte älska det. 



Under hela våren har jag funderat på det där. Och när jag står utanför en fotbollsplan på ett berg med utsikt över Vatikanen i Rom, kommer jag på det.
   Jag är där för att spela fotboll med det svenska författarlandslaget och vi ska möta Italien som är bäst i Europa. Kvinnor och män i medelåldern som halkar omkring på gräset. Alla mer eller mindre skadade efter decennier av fotbollsspelande. I andra halvlek är jag så trött att jag knappt kan gå, ljumskarna värker och mitt dåliga vänsterknä känns ostadigt. Andningen är ryckig och jag har svårt att fokusera blicken. Men så vinner Fredrik Ekelund en duell mot Gianluca Lombardi, bollen studsar snabbt i gräset och rullar mellan det italienska mittfältet och dess backlinje. Jag har 30 meter till den. Hela kroppen vaknar. På något sätt kommer jag upp i maxfart, med en yttersida fintar jag deras mittback Giampaolo och sen skjuter jag direkt. Tätt utanför. 
Nu är jag inte trött. Nu är kroppen nästan nyvaken. Fotbollen gör det möjligt för mig att lyckas med saker som jag inte trodde var möjligt. 

   Efteråt sitter jag utanför och väntar på att de andra ska bli färdiga med att byta om. Jag tittar på planen intill som är full av barn. De sparkar en boll mellan sig och låtsas vara fotbollsstjärnor. Alla har olika tröjor. En kille har Roma-tröja. Han spelar i samma lag som en kille i Lazio-tröja. Deras motståndare i United-tröja skjuter utanför.
- Hörna! skriker laziokillen.
- Men det är roligare om Pietro tar den, säger Roma-killen och pekar på United-tröjan.
De andra nickar. 
Det är fotboll i sin renaste form. Det är så här det ska vara tänker jag. En slags tävlande lek i gemenskap. Där både individen och gruppen lyfts fram.



   Några dagar senare är jag i Sverige. Jag är tränare för ett lag damjuniorer från Göteborg. Efter varje träning tar sig ett gäng tjejer med invandrarbakgrund bort till busshållplatsen.  En del kommer från Kosovo, andra från Nordafrika eller Mellanöstern. En del spelar i slöjor, andra inte. Men de kommer ner från sin betongdjungel varenda gång. I god tid. Tränar målmedvetet i en klubb som ligger i en trygg villaidyll. För dem är fotbollen en väg till något annat. Vare sig jag eller de tänker ens på det längre men för dem och för oss har fotbollen skapat ett möte. Ett möte mellan världsdelar och kulturer och alla eventuella skillnader som funnits är idag borta sedan länge. Helt enkelt för att alla förstår fotboll. När jag släpper av tjejerna i en rondell i förorten har jag samma känsla jag fick när jag spelade fotboll i Israel. Hur sporten i alla sin enkelhet förenade palestinier och judar. Alla kan sparka en boll. Och kan alla göra det, kan alla på något sätt kommunicera med varandra. 

   Det är här någonstans som min kärlek utgår. Jag lärde känna ett land, vänner, kultur och historia som format mig som människa, när jag för snart 30 år sedan såg en ljusblå vänsterfot skruva in den krysset. Fotbollen förändrade mig.
    Kanske är det därför jag nu vill se en förändring av fotbollen själv. För att jag vet så väl hur bra den kan vara. Och kanske är jag inte ensam om att känna så här. Och kanske är det faktumet ett löfte om förändring i sig självt. 

Mats Lerneby2016-05-24 10:20:00

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)