Krönika: ”Pandemin är början på något nytt”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en krönika från sitt senaste besök i Italien.
Mannen bredvid mig på läktaren flyger upp och ställer sig med händerna utsträckta.
Han vrålar:
”L’Aquila!”
Det är oerhört svårt att hålla sig för skratt.
Ciro Immobile har precis skjutit ett skott högt över och när mannen ropar ordet som betyder Örn, är det väldigt romerskt och väldigt italienskt.
Det är en del av sådana där saker som bara händer i Italien.
Precis när vi veckan innan slumpartat ramlar in med hyrbilen på Bergamos trånga gator och helt plötsligt befinner oss vid arenan med en smärre bataljon av kravallpolis.
”Nu har vi nog kört fel…” hörs det från baksätet.
En civilpolis kommer fram till oss, vi vevar ner rutan och jag säger att vi är svenskar, han kastar en blick på Magnus som sitter på passagerarsätet med sitt långa ljusa hår och skägg, pekar glatt samtidigt som han skriker;
”Strååmmberg!”
Sedan eskorteras vi av olika viktiga människor till en specialparkering och vidare till våra platser.
Det är det här vi älskar med Italien. Känslorna, timingen, flexibiliteten, lösningarna, allt det där vi själva har svårt för i vårt eget land. Händelser som blir till anekdoter på en middag eller en morgonsoffa.
Men det vi kanske inte förstår är att de sakerna fötts ur ett sammanhang. Du behöver visa känslor i ett samhälle som knappt fungerar. Där ditt betalkort försvinner i vägtullarnas automater, där läkaren har en svart och vit kassa för sina besök. Där stadsdelar förfaller. Där fotbollsarenor länge varit förknippade med våld, bedrägerier, mutor, upplopp, mord och tårgas.
Är du inte känslosam, flexibel och lösningsorienterad går du under.
Men någonting verkar ha hänt. Någonting som till och med får mig som rest i landet i 30 år att börja le igen.
Jag reser från bergen ovanför Genoa, ner till Matera, upp till Salerno, Napoli för att sedan hamna i Rom. Jag träffar läkare, ultras, bönder och barägare, unga och gamla. Kvinnor och män.
De har alla olika åsikter kring saker, men en sak säger de allesammans ordagrant:
”Pandemin är början på något nytt. Den här gången måste Italien gå framåt. Det finns ingen väg tillbaka.”
Och tamejfan. Det verkar som man gör det.
Helt plötsligt är det smidigt att köpa biljetter till matcherna online. Covid-passen digitaliseras och läses enkelt på plats. Från det att man kommer till arenan och tills det man sitter på sin plats, tar det knappt tio minuter.
För tre år sedan var detta en utopi.
I Italien är den svarta ekonomin fortfarande stor. De mäktiga familjerna finns där fortfarande bakom kulisserna. Men samtidigt har stagnationen fört med sig att många unga flyttat utomlands och studerat. De som återvänder, ser ett land som svårt märkt av en pandemi måste röra sig framåt. Där globalisering och utländska investeringar måste blir mer påtagliga.
Fotbollen har alltid varit en spegling av det som händer i landet. I väldigt många år har det varit en dyster utveckling. Men nu händer saker slag i slag. Förutom det alltmer märkliga ekonomiska projektet Roma, verkar saker och ting helt plötsligt hända. Man pratar om bygga om Marassi i Genoa, Flaminio-arenan som stått och förfallit i Rom är nu enligt uppgift, väldigt nära ett ljusblått ägande och helt plötsligt finns det en klar plan för hur man ska hantera San Siro.
Och när en grupp Laziofans vecklar upp en banderoll som säger nej till fascism och rasism, applåderar hela arenan. Förutom de alltmer åldrande och färre korkskallarna i Curva nord som numera knappt uppgår till några hundra. Och när de svarar med någon arisk slagdänga, buas de ner. För tio år sedan hade detta varit en fullständig omöjlighet.
Vi pratar om detta när vi skramlar hem på bussen från Olimpico jag och Robin.
”När man har pistolen mot pannan, agerar man snabbt i det här landet. Jag tror att vi kommer se ett helt annat Italien om fem år” säger han.
Det finns de som är motståndare till den här utvecklingen. Som tror att det kommer innebära slutet för familjeföretagen och det lokala, det unika. Jag tillhör inte dem.
Jag säger: Äntligen!
För folket kommer alltid vara detsamma. Jag har suttit bredvid hundratals liknande personer som den där mannen med örn-gesten på Olympiastadion. Som håller någon slags stand-up föreställning samtidigt som matchen pågår nedanför oss.
Att han och de andra skulle försvinna bara för att det i slutändan blir enklare att leva, har jag väldigt svårt att tro.
Snarare tvärtom.
