Krönika: Pisa, billiga hotellminnen och betongboll
.Fredrik Palmqvist reseskildring fortsätter. Efter att lämnat vackra Bologna och Florens beger han sig nu ut på den toskanska slätten och kollar in fotboll i universitetsstaden Pisa.
Efter Florens och matchen mellan Fiorentina - Lazio tog vi tåget till Pisa på 49 minuter. Där hade vi hyrt det billigasteB&B:et vi kunde hitta, Der Bahnhof, för 65 euro natten. Det kunde och borde ha varit ännu billigare.
När vi kom fram till adressen såg vi ingen skylt, bara en vanlig port till ett lägenhetshus. Bland de 20 namnskyltarna stod det Der Bahnhof på en halv. Vi ringde på. Inget hände. Ringde på igen. Ingenting. Vi ringde istället telefonnumret till hotellet och en italiensk man med årskurs 2-kunskaper i engelska, de som satt längst bak och kastade sudd, svarade:
”Uno minuto, Uno minuto, I come!”, sa han när jag förklarade att vi väntade utanför. Vi blev ändå insläppta i porten av någon lägenhetsboende som skulle ut, så vi tänkte gå upp själva. Men vi hittade inte dörren bland de tio våningarna. Vi frågade en man i trappen som rynkade på axlarna när vi frågade ”Der Bahnhof?”
”Uno minuto” blev typ tjugo minuto. Vi ringde till hotellmannen igen som sa ”Uno minuto! Parking car”. Han befann sig alltså inte på hotellet. Det gjorde ingen i administrationen. Hotellmannen, en supertrevlig kille i 30-årsåldern kom snart genom ytterporten och släppte in oss på hotellet. Ingången låg på tredje våningen, vi hade missat skylten. När vi kom in på hotellet hörs en hund skälla halsen av sig från ett av de fem rummen. Ut från hundrummet kommer mannen från trapphuset som vi frågade om Der Bahnhof men som inte visste vad det var, trots att han bodde här. Hundmannen hälsade på hotellmannen, såg oss och ursäktade den flyktsugna hunden i dörrglipan, som inte helt omöjligt skulle komma att mörda alla gäster under natten.
Hotellet bestod av en tajt korridor med en doft av blöt vovve och cigarettrök - ”Smoking permitted”, som det stod i annonsen. Korridoren ledde till de fem rummen med italienska stadsnamn. Vi bodde i ”Pisa”, ett rum stort som två 180-sängar. I rummet fanns det en byrå, en garderob och en 180-säng. Vi kunde lämna väskorna på rummet men mamman, också supertrevlig, som skulle städa hade inte hunnit det än och vi fick komma tillbaka om nån timme. Så länge gick vi och tog ut pengar till hotellmannen som inte tog kort. Sen gick vi ner på stan och satte oss på andra bästa café och tog en Aperol Spritz, inte knäböjande frälsta av staden.
Men solen smällde ner som i Sverige i fredags och tempen låg väl på en 26 grader, spritzen kostade 4 euro styck och då fick man gratis smörgåsar till varannan. Dessutom var det ju match om några timmar! Pisa skulle ta emot lokalrivalen Pontedera i Serie C grupp A. Pisa låg på tredjeplats och Pontedera på tionde i en serie där plats 2-10 får kvala uppåt. Förstaplatsen har Livorno och den kommer vara svår att nå, men ett derby är ett derby är ett derby, så det skulle nog bli rock n’ roll ändå.
Fotboll i gammelbetong
Vi köpte biljetterna på en bensinmack vid arenan - Arena Garibaldi - en halvtimme innan match och gick mot ingången. I Bologna var vi tvungna att lämna av våra paraplyer vid ingången, i Florens var det tändaren och i Pisa var det nära att bli datorerna som vi hade i väskorna. Men efter en ”Svedesi, stupidi”, knackat på huvudet och lovat att hålla väskorna stängda fick vi komma in ändå. Saker går att lösa i Italien, det är verkligen ”grandissimo”. När vi sen kom till våra platser möttes vi av en man som log, pekade på oss och sa ”You, due metri”, ifall vi kanske skulle ha glömt det. Han skrattade, vi skrattade, vi satte oss.
Arena Garibaldi var en härligt sliten velodrom-formad betongarena från 1919. Det var halvfullt på läktarna som tar ungefär 25 000 pers och de flesta var klädda i blå och svartrandiga Pisa-tröjor. Pontedera hade också en imponerande sektion som sjöng hela matchen igenom, trots resultatet.
Hemmalaget kopplade greppet direkt och fick iväg fyra, fem feta målchanser, däribland en snedcykelspark och en ren bicicleta. Men bortalagets målvakt, Contini, måste hade druckit Bumbibärsaft eller nåt för han studsade á la David De Gea på mållinjen och räddade allt.
Men efter halvtimmen spelad fick hemmalaget straff och inte ens Contini kunde rädda den. 1-0 till hemmalaget genom anfallaren Umberto Eusepi - en journeyman som varit runt i tolv klubbar i Italiens lägre ligor innan Pisa. Jubel på läktarna, hets mot motståndarklacken och en stark start för hemmalaget.
Ledningen var rättvis och när sen Pontedera tog rött kort i början av andra halvlek skulle hemmalaget luta sig mot sin motståndare tills de föll ihop. I samband med röda kortet skulle även en av Pisa-anhängarna gå fram till staketet, ett av de två, som skiljde hemmafansen från bortafansen. En vakt närmade sig mannen, men vakten hade inte samma pondus som med barnen han motat bort i halvtid. Mannen bara sträckte upp en handflata mot ansiktet på vakten likt, ”Nej, försök inte ens!”, och viftade sen kraftigt med pekfingret ”Nej, nej, nej, nej, Pontedera ska veta om det här”. Vakten backade. Mannen kom fram till staketet och började gestikulera i nån minut, sen gick han tillbaka till sin plats.
Kvarten senare klackade Pisas andra forward Masucci in 2-0 och inhoppande Negro satte 3-0 i den 84-minuten. Ridå. Pontedera fick till ett tröstmål i slutet till 3-1 men överlag en dominant hemmainsats. God stämning på läktarna bland bengalrök och cigarettrök och vi rullade hemåt.
Lutande selfies
Först svängde vi förbi det lutande tornet, såklart. Man visste att det skulle vara coolt, och det var coolt. Dagen efter gick vi dit igen och fick se alla som skulle stötta upp tornet i selfie efter selfie efter selfie efter … Det ljöd av direktioner från fotografer i varierande volym. Högst lät nog den 75-åriga amerikanske mannen med fiskarhatt som lämnade sin fotoplats för att barskt förklara för sin fru att ”The hand should go HERE!” och ryckte den till ”rätt” ställe, för att sedan gå tillbaka till sin plats, som han då förhoppningsvis memorerat in istället för att flytta kameran till passande läge. ”Kaj, du simmar ur bild!”
Minst vokal var den indiske mannen som i ninjalik tystnad och elegans vred och vände på sin kamrats händer, armar och rygg som en ståltrådsstaty tills han var nöjd. Det var imponerande. Imponerande var även dedikationen hos den italienska tjej som slingrade på rygg mot asfalten för att hitta den perfekta vinkeln på sin kompis.
Men tillbaka till fredagskvällen, som snart var slut. Vi gick de 30 minuterna genom Pisa som det tog att komma hem till hotellet. Trötta kom vi fram till ytterporten och satte i nyckeln. Fel nyckel. Andra nyckeln var också fel nyckel och den tredje med. ”Är det sant eller..”?Vi var tvungna att ringa på ringklockan, som vi hade hört fungerade bilalarms-bra när vi var på hotellet tidigare, och hoppas att någon skulle knappa in oss.
”Bzzz”. Puh, porten surrades upp trots midnatt. Vi gick upp, gick in och tackade tyst i mörkret den okände öppnaren, ”Grazie”. Längst bort i korridoren hördes några hundskall och ett lågt, ”Prego”.
Buonanotte...