Levnadskonstnären Chiellini
Giorgio Chiellini och Zlatan Ibrahimovic hanterar sina annalkande 40-årskriser på olika sätt.
Zlatan fyller 40 om ett par månader, Chiellini om ett par år. I praktiken är de redan där, i den livsfas då kroppen tappar i vitalitet, men ökar i vikt och antal gråa hårstrån.
Undersökningar har visat att det mänskliga välbefinnandet ligger som lägst vid 40. Halva livet har passerat och ångesten knackar på dörren.
Hur hanterar Zlatan sin 40-årskris, att omvärldens blickar nu vänds bort från honom - för att istället riktas mot en ny generation fotbollsartister?
I BRIST PÅ KÄRLEK
Författaren Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas att människan "vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad". Hon är desperat efter något slags reaktion från omgivningen. Likgiltighet är det som skrämmer mest.
Man kommer osökt att tänka på "mobbaren" Zlatan de senaste åren, hur han i takt med sin egen fallande stjärna på fotbollshimlen ägnat sig alltmer åt påhopp och trash-talk, och samtidigt gett uttryck för ett bisarrt storhetsvansinne.
"Janne Andersson bajsar på sig", utropade han hösten 2019.
Ett år senare framkom i Olof Lundhs bok om svenska landslaget att Ibrahimovic ägnat sig åt "vuxenmobbning på hög nivå" som "borde ha polisanmälts".
Våren 2021 publicerade den amerikanska sportsajten The Athletic ett granskande reportage om tiden i LA Galaxy, där medspelare var "livrädda för honom", då han "gått över gränsen mot flera lagkamrater". Även tidigare hade det kommit uppgifter från Los Angeles om hur Zlatan hotat de andra spelarna i laget: "The first one who says something to me, I will kill him".
GUDSKOMPLEX
Nu i slutet av sin karriär har Malmösonen dessutom allt oftare benämnt sig själv som "Gud", i både sociala medier och intervjuer: "Gud har återvänt", "Jag är inte kung, jag är Gud!" har det hetat.
Man påminns om den romerske kejsaren Caligula, som började klä ut sig till Herkules, Merkurius och Venus, för att sen vilja bli kallad "gud" i offentliga sammanhang. Helst Jupiter, den störste av dem alla. Caligula lät också kapa huvudena på gudastatyerna i Rom, för att ersätta dem med sitt eget. Ungefär som när Ibra skickade budskapet till Lakers LeBron James: "There is only one God in Los Angeles".
LEVNADSKONSTNÄREN
Men det går att åldras värdigt, med en känsla av ödmjukhet, à la Giorgio Chiellini. Under sommarens EM var den gamle mittbacken öppen med det faktum att hans resa börjar närma sig ändstationen:
"So I am enjoying every moment of these last few years of my career. I always have a smile and respect all my opponents, so having a joke and hugging the opponents is something I usually do".
På ett beundransvärt sätt accepterar Chiellini (fotbolls)livets förgänglighet och tacklar det annalkande slutet med ett lätt sinne.
Jag kommer att tänka på de sista raderna i Albert Camus roman Främlingen: Huvudpersonen Mersault sitter i sin fängelsecell natten innan dödsdomen ska verkställas och reflekterar över existensen. Plötsligt förstår han varför hans mamma mot slutet av sitt liv tagit en fästman "och varför hon lekt att hon började om […] Så nära döden måste mamma ha känt sig befriad och beredd att leva om allt igen".
Kanske det svåraste för en fotbollsspelare är att acceptera att man en dag inte längre är en fotbollsspelare, och när den dagen börjar närma sig försöka njuta av den knappa tid man har kvar. Bli barn på nytt, leka fotboll igen. Som Chiellini; försöka sprida något av den spelglädje man själv känt vidare till andra, de som blir kvar där ute på planen.
