När en fotbollsspelare tar sitt liv
När en människa tar sitt eget liv undrar man naturligtvis: Varför? Ibland finns kanske ett efterlämnat meddelande, men även i de fallen förblir frågan ofta obesvarad.
I början av den här sommaren tog den 20-årige före detta ungdomsspelaren i Milan, Seid Visin, sitt liv. Hans italienska adoptivpappa berättade efteråt i media att hans son - som hade etiopisk bakgrund - hängt sig i pojkrummet.
Genast började spekulationerna om orsaken. Ett par år tidigare hade Seid skrivit ett inlägg på Facebook om de fördomar och den avsky han som svart person mött i Italien. Han berättade att han slutat ett restaurangjobb på grund av att vissa människor vägrade bli serverad av honom. Men enligt Seids föräldrar var rasismen han fått utstå inte en tillräcklig förklaring. För dem är sonens död alltjämt obegriplig.
Även om självmord ofta framstår som ett olösligt mysterium är det ett obestridligt faktum att fotbollen är en bransch som tenderar att snabbt bränna ut många av sina utövare. På det sättet har den stora likheter med musikbranschen.
DE UNGAS VÄRLD
Både fotbollen och musiken är de ungas värld och det är ett liv under ständig press. Kurt Cobain hade nyligen fyllt 27 när han skrev sitt självmordsbrev den 5 april 1994. Han inledde det med orden: "This note should be pretty easy to understand". Men när man läst till sista raden känns det ändå svårt att riktigt förstå.
"Jag är 27 år, det är alldeles för gammalt för att vara en rocksångare", sa Jim Morrison, sångare i The Doors, några veckor före sin död den 3 juli 1971. Ett långvarit alkohol- och drogmissbruk hade då tagit ut sin rätt. Janis Joplin, Jimi Hendrix och Amy Winehouse var lika gamla när de checkade ut, alla genom överdoser.
En av världens bästa fotbollsspelare genom alla tider, George Best, gjorde sin sista professionella match vid 27 års ålder. Alkoholist under hela sin karriär, till slut sparkad från Manchester United 1974.
Serie A-stjärnorna Adriano, Brolin och Nakata slutade spela innan de fyllt 30. De hade tappat lusten. "Dag efter dag insåg jag att fotbollen bara blivit en stor business, klubbarna spelade endast för pengar och inte för glädjens skull. Det hade slutat vara roligt", berättade den japanske stjärnan, och hans ord liknade de som fanns att läsa i Nirvana-sångarens avskedsbrev:
"I haven't felt the excitement of music for too many years now […] I don't have the passion anymore, and so remember, it's better to burn out than to fade away".
HIMMEL OCH HELVETE
Att vara berömd är att alltid bli bedömd, av en fanatisk publik och av kritiska journalister. Du lever på en hög osäkerhetsnivå; ena dagen är du Gud, nästa dag kanske sågad, hotad, trakasserad.
Martin Bengtsson blev som 16-åring proffs i Inter 2003. Han upplevde de tvära kasten mellan upp- och nedgångar, och den starka rädslan att misslyckas. En djup depression drev honom till ett misslyckat självmordsförsök och han lämnade Milano efter bara nio månader. Två år senare slutade han helt med fotbollen. Modet att berätta sin historia (självbiografin I skuggan av San Siro) har säkert betytt mycket både för honom själv och för andra.
Någon som istället höll allt på insidan var tyske Robert Enke. Nästan ingen visste vad den till synes glade Bundesliga-målvakten kände inombords. Men han hade länge burit på en extrem prestationsångest, som till sist blev honom övermäktig. I november 2009 ställde han sig framför ett tåg utanför Hannover.
Robert Enke kom aldrig över den hårda kritik han fått för sina insatser. Efter en match för Fenerbache kastade publiken ölflaskor på honom. I ett brev, som hittades efter hans död, bad han sin familj om ursäkt för att han de sista dagarna hemlighållit sina mörka tankar.
Kanske kan Enkes öde få fler att istället våga berätta vad de känner. Men depression och självmord har i nästan alla tider varit något man håller tyst om. Det har varit - och är fortfarande för många - förenat med skam.
EGNA ERFARENHETER
Jag har upplevt självmord några gånger i mitt yrke inom skolvärlden. Det är också de ungas värld, och den är - liksom fotbolls- och musikvärlden - fylld av krav. Du bedöms hela tiden efter dina prestationer. Är det inte så hela vårt (kapitalistiska) samhälle är uppbyggt? Att redan från tidig ålder sättas under press. Du får ditt värde utifrån dina resultat.
Jag har deltagit i minnesstunder och lyssnat till präster som försökt formulera tröst för oss anhöriga, men de har - precis som vi - saknat svaren och de rätta orden. Det är möjligen därför de flesta undviker att prata om det, för vad ska man säga?
Men tankar på livets mening ligger egentligen djupt inom oss alla. Som författaren Albert Camus skriver är detta den viktigaste filosofiska fråga en människa kan ställa sig: Är livet värt att leva eller inte? "Att vara eller inte vara, det är frågan", som Hamlet säger i världens mest spelade pjäs.
Mina tankar går särskilt till en elev. Hon var 17 år. Hennes frånvaro ökade allt mer under våren. Sista gången jag såg henne stod hon och rökte utanför grindarna. Sen hennes ryggtavla när hon försvann bort från skolan, liksom övergiven av världen. En vecka efter hennes död kom nyheten om Aviciis självmord.
När en fotbollsspelare tar sitt liv beror det möjligtvis på samma känsla av övergivenhet. Du är en stjärna på himlen, som brinnande störtar mot marken - snabbare och snabbare.
