När nostalgi kan bli en fälla
En höst har blivit vinter på somliga platser, träden står kala utan sina grönskade löv, tidigare torra backar är numera snötäckta och mörkret har sakteligen trängt undan ljuset. Genoa? Där har ett tidigare dysfunktionellt lag fått vingar.
Det var irriterat, ansträngt och mörkt. När Genoa-supportrarna i april 2012, efter att fått se sitt lag underprestera under en längre period, ansåg att spelarna inte var värdiga klubbmärket och följaktligen krävde tröjorna från dem blev ägaren Enrico Preziozis dröm plötsligt en mardröm. Det var ju inte tänkt att en stagnation skulle komma. Vi var många som under säsongen 2008-09 hänfördes av Gian Piero Gasperinis offensiva och modiga 3-4-3-formation, av Diego Militos majestätiska anfallsspel och lika vackra kärleksband till supportrarna, av Thiago Mottas uppoffrande balansspel och Domenico Criscito steg från klen mittback i Juventus till löpstark ytterförsvarare. Preziozi var också en av entusiasterna. En Europa League-plats belägrades och succésignalerna var såpass högljudda från hamnstaden att José Mourinho uppfattade dem från sitt kontor i Milano. Ett antal miljoner senare var både Milito och Motta Inter-spelare och Preziozi en rikare man. Men också en mer nostalgisk ägare som behövde fem år för att behaga sina sinnen.
Ibland kan tiden vara kall och cynisk. Sommarlovet befinner sig i sin solnedgång. Arbetstimmarna går såpass sakta att det känns som att minutvisaren ständigt åker ett extra varv. Med tålamod blir dock tiden en själsfrände, skolåret tar slut och när helgen är kommen har måndagsmorgonen ersatts av fredagskvällen. Preziozi hade däremot inte den uthålligheten. Istället för att låta succésirererna sjunka en aning, sänka hybrispulsen och tvätta bort högmodets ränder började han de följande åren flitigt omsätta spelartruppen och ledarstaben för att återfinna segerreceptet från 2009. Respektingivande namn som Miguel Veloso och Rafinha anlände visserligen men när omkastningarna var såpass kraftfulla och intensiva att komponenter som stadga, långsiktighet och trygghet föll ur lådan var lagets kvalité mindre mindre betydelse.
Inkonsekvensen från styrelserummet infiltrerade den gröna mattan. Genoa var inte längre den uppstickande och charmerande klubben. Ena dagen kunde Roma besegras, nästa afton bärgades inga poäng mot Cesena. Nedflyttningsstriden blev plötsligt ett mer troligare scenario än att kriga för en Europaplats. När Gasperini i slutet av 2010 förlorade striden mot Preziozis personalpolitik försvann inte bara en av de allra mest betydelsefulla bitarna från 2009 års storartade upplaga, utan även kanske den sista nyckellänken från den säsongen. Och någonstans innebar det avskedet en omkastning för mycket, ett tapp av ytterligare komponent i en låda som nu var lättviktigare än någonsin tidigare. Laget var enkelt att knuffa och fallet nästan obönhörligen hårt. Åren 2012 och 2013 blev synonyma med två raka 17:e platser.
Men nu känns det som att tiden återigen har blivit Preziozis själsfrände. Han har visserligen inte haft tålamod men tiden gör trots allt ingen skillnad på människor, oavsett historia är den likgiltig inför alla. Idag har Genoa ersatt motgång med framgång, ångest med glädje och blickar nedåt i tabellen med uppåtriktade sådana. När Diego Perotti och Yago Falqué med elegans och finess lurar motståndarförsvararna är det som att jag ser ligurerna dribbla förbli håglösheten. Juraj Kuckas och Andrea Bertolaccis energiska mittfältsspel löper från mörkret och Alessandro Matris renässans signalerar om såväl en spelare som klubb som har hittat tillbaka. Preziozi har åter givit Gasperini jobbet och supportrarna hoppet.
Det här Genoa är på riktigt. Gasperini högintensiva och löpkrävande 3-4-3-formation är inte det enda som har återvänt till hamnstaden. Förtroendet för truppen har också det. Värvningar som knappt får en säsong att bevisa sitt värde är passé, en Alexander Merkel-, Lucas Pratto- och Alexandros Tzorvas-värvning, är således historia. Bland årets nyckelspelare har Luca Antonelli, Mattia Perin, Andrea Bertolaci, Juraj Kucka och Nicolás Burdisso minst ett år i Genoa. Idag är avgångstiderna färre och de anländande transportmedlen hyser inte längre lika många passagerare. Och de fem tränare som verkade i klubben mellan hösten 2010 och september 2013 har ersatts av ett återfunnet förtroende i Gasperini.
I helgen förlorade inte Milan matchen mot Genoa på egna misstag. Ligurerna var för starka kraftfulla och svårmanövrerade att de kunde tillåta Filippo Inzaghis manskap diktera matchbilden utan att själva darra. De rödsvarta gavs bilen, men med en farthållare och kunde därför aldrig utgöra en fara. För några år sedan trodde jag aldrig att alla dessa rader skulle skrivas. Men tiden innebär inte endast att klockvisaren rör på sig och att årstiderna avlöser varandra, utan även att nostalgiska stunder intensifieras. Enrico Preziozi förstod tidigt sin vackraste tillbakablick. Dock inte hur han skulle nå dit. Under hösten har ägaren lyckats identifiera den rätta passagen. Nu gäller det att Genoa har tillräckligt med bensin för att orka fortsätta färdas längs den vägen och nå slutmålet kallat Europaspel för att minnena från våren 2009 ska återuppstå. Supportrarna kräver dock fortfarande att spelarna ger sina tröjor till dem - som vackra och ståtliga souvenirer.
