Lagbanner
No pain, no gain

No pain, no gain

Om att lära sig av smärtan.

Min kiropraktor säger till mig: "No pain, no gain!". Han tycker att jag är för rädd för smärta. Jag måste våga känna när kroppen gör ont och talar till mig.

När jag bokade den första tiden, för snart ett år sen, uppmanades jag att gradera min ryggvärk på en tiogradig skala. Det kändes svårt på en närmast filosofisk nivå. Vad är en femma, en tia för mig - för dig?

Min favoritfotbollsspelare Roberto Baggio har beskrivit sitt skadehelvete som så outhärdligt att han en gång bad sin mamma att hjälpa honom att dö. "Den fysiska smärtan var tortyr och fanns med mig genom hela fotbollslivet".

ALLERGISK MOT PAINKILLERS
Baggios första allvariga skada kom vid 18 års ålder, när han spelade för moderklubben Vicenza. Plågorna fortsatte i 20 år, fram till slutet i Brescia. Då var Baggio beroende av painkillers för att kunna spela matcher. Men eftersom han blivit allergisk mot smärtstillande mediciner fanns till slut inget annat alternativ än att lära sig leva med lidandet.



Sista åren i Brescia hoppade han över lagets veckoträningar. När det var matchdag körde han de 12 milen från hemmet i Caldogno, strax utanför Vicenza, till Stadio Rigamonti; drog på sig tröja nummer 10 och ledde laget med sina mirakulösa mål och målgivande passningar. Nu i maj kommer en Netflix-film om Baggios liv och lidande, Den gudomliga hästsvansen.

BLEV BUDDHIST
Efter karriären har han fått frågan vilken som var den lyckligaste tiden, men inget minne är helt fritt från plågorna. Baggio blev buddhist på kuppen: "Skadorna lärde mig att varje lycklig stund plötsligt kan svepas bort".

Strax efter att han vunnit Ballon D'Or, priset till Världens bästa fotbollsspelare, stod han för århundradets straffmiss i VM-finalen 1994. Men accepterandet av det förgängliga i vår existens gjorde att han kunde se framåt och tro på en bättre morgondag.

Nästan jämnårig med Baggio är min andra barndomsidol, den amerikanske tennisspelaren Andre Agassi. De debuterade och slog igenom ungefär samtidigt. Och deras karriärer har - vid sidan av de svindlande höjderna - skador som gemensam nämnare.



Agassi inleder sin självbiografi Open med en scen som illustrerar temat som löper som en blodröd tråd genom hans idrottsliv:

"I open my eyes and don’t know where I am or who I am […] I look up. I’m lying on the floor beside the bed. I remember now. I moved from the bed to the floor in the middle of the night. I do that most nights. Better for my back. Too many hours on a soft mattress causes agony. I count to three, then start the long, difficult process of standing. With a cough, a groan, I roll onto my side, then curl into the fetal position, then flip over onto my stomach. Now I wait, and wait, for the blood to start pumping. I’m a young man, relatively speaking. Thirty-six. But I wake as if ninety-six".

Agassis bok handlar om att lära sig av smärtan, både den känslomässiga och den fysiska. Han blev inte buddhist, men med erfarenheterna kom en ökad visdom.

Jag tror att jag kryssade en sjua på den tiogradiga smärtskalan från kiropraktorn. När jag tänker på Agassi och Baggio, och "barnen i Afrika" för den delen, skäms jag. Borde ha kryssat lägre.
 

Per Erik Wesslénpererikwesslen@hotmail.com2021-04-08 12:55:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 12)