Om delägarskapens försvinnande
FIGC beslutade nyligen att de italienska delägarskapen i spelare ska upphöra från och med nästa säsong. Men vad är skälen bakom beslutet och vad får det för konsekvenser för den italienska fotbollen?
Beslutet innebär att nya delägarskap inte får tecknas och senast nästa sommar ska de existerande delägarskapen lösas. Detta innebär givetvis omedelbar huvudvärk för klubbar som exempelvis Juventus och Parma som har haft som strategi att hantera spelare på detta sätt. Juventus har på sitt håll mer eller mindre lagt beslag på större delen av Italiens framtida anfallstalang i Zaza, Berardi och Immobile. Parma har flera hundra spelare kontrakterade och utplacerade på flera håll i Italien och utomlands.
Delägarskapen har främst fungerat som ett system för att hjälpa spelarna i sin utveckling och att mindre klubbar ska kunna värva in kvalite utan att spränga sin ekonomi. Eftersom de italienska ligan saknar en reservlagsliga behöver klubbarna ge de mindre etablerade spelarna möjlighet till A-lagsspel genom antingen utlåning eller delägarskap. Det fungerar även likt NHL att så att säga ”tinga spelare” inför framtiden. Den större klubben köper in sig i en ung talang och låter framtiden utvisa om det är värt ytterligare en investering.
Att delägarskapen försvinner innebär givetvis att inte lika mycket pengar kommer att komma de mindre klubbar till hands när de större klubbarna har en större investering att göra om de vill ha en spelare. Att talangfabrikerna och klubbarna längre ner i näringskedjan inte bara får betalt för färdiga eller superlovande spelare, utan att de genom delägarskapen också ges goda incitament att bedriva en spännande talangutveckling och att de får en investering i sin ”produkt”. Det har alltså inte hängt på att spelaren är färdig för Serie A utan den mindre klubben får även en peng för att storklubben ska skaffa sig ett försprång vid en god utveckling för spelaren.
Delägarskapens försvinnande innebär därmed minskade möjligheter för spelare att bli kontrakterade av de större klubbarna och även att resan från de lägre divisionerna blir länge iochmed att priset för spelarna blir högre än innan. Det kan även innebära en kvalitetssänknng i de lägre divisionerna när de inte längre har möjlighet att värva in de större lagens talanger eller överskott.
Samtidigt kan beslutet ses som ett politiskt beslut för att minska eventuell rovdrift bland unga spelare som kontrakteras eller snarare ”annekteras” av de större klubbarna i Italien. Systemet har gjort att klubbar kan lägga spelare på hög och innebär även komplicerande övergångsförhandlingar när det finns två parter involverade i spelaren utöver den intresserade köparen. Om Lazio vill köpa en talang från exempelvis Sassuolo innebär det även att Juventus ska ge sitt godkännande till affären. Det innebär därmed utrymme för rent rävspel när en konkurrent vill köpa en spelare.
Därutöver kan det bli låsningar i förhandlingar med en utländsk klubb som i fallet Ciro Immobile, där Torino och Juventus har haft olika uppfattningar om skyttekungens värde och det har därigenom komplicerat en affär med Dortmund. En affär mellan två delägare vid exempelvis en blind budgivning innebär även att spelaren änmer saknar kontroll över var han i slutändan kommer att hamna.
Men slutligen är nog det främsta skälet till ändringen att Giancarlo Abete och förbundet vill att Italien ska vara i harmoni med övriga Europa och de övergångsregler som finns. Det är bara Portugal och några sydamerikanska länder som fortfarande praktiserar detta och i beslutet finns även en etisk diskussion om de så kallade tredjepartsägandena som finns inom fotbollen. Frågan är om det är rätt väg att gå och om verkligen allt med italiensk fotboll är av ondo och behöver ändras på?
