Pojken som aldrig besteg sin talang
Historier och namn fladdrar förbi för att sedan gå upp i rök. Själv minns jag hur jag som gammal CM/FM-lirare funderade på en viss femtonåring vid namn Radamel Garcia Falcao, då i River Plate. Men den här historien slutade inte på den Franska rivieran.
Johnnier Montaño föddes den 14 januari 1983 i colombianska storstaden Cali. Han betraktades tidigt som ett underbarn och gjorde debut i moderklubben América de Cali endast femton år gammal. Omgående valde argentinska klubben Quilmes att värva tonårsfenomenet och han fortsatte att spruta in mål. Johnniers fart och spelsinne bländade hans omgivning.
Montaño gjorde såpass bra ifrån sig att han kallades in till den colombianska truppen till den årliga U21-turneringen i franska Toulon. Detta vid endast femton års ålder och med flera år äldre med- och motspelare. Succén följdes sedan upp med att han fick följa med Colombias A-landslag till Copa América 1999. Johnnier gjorde där det sista målet i lagets 3-0-vinst mot Argentina (en match annars mest känd för Martin Palermos tre straffmissar).
Italienska Parma gjorde sedan samma sommar slag i saken och började genast gnugga händerna över den spännande ynglingen. Tränare Malesani lät honom komma upp i A-laget och dåvarande försvarsgeneralen Fabio Cannavaro gav unge Johnnier det napolitanska smeknamnet ”Ciro”, vilket ska betyda sjöborre.
Men ensamheten och längtan efter familjen kom att hemsöka Montaños unga själ. Efter julledigheten nås Parma av beskedet att unge Montaño inte vill återvända till Italien. Efter flera samtal övertygas han ändå att återvända och pendlar fortsatt mellan A-laget och primaveran.
Montaño lånas sommaren 2001 ut till Hellas Verona i syfte att få speltid och för att återfå spelglädjen som tog världen med storm. Den tidigt exalterade Malesani hade fortsatt valt andra spelare i Parma och ynglingens talang stod och stampade. Men Johnnier spelar endast ett fåtal matcher i Verona och laget rasar ner i Serie B.
Följande sommar lånas han återigen ut, till Serie A-kollegan Piacenza och ledningen hoppas på att det ska lossna för den nittonårige Johnnier. Johnnier lyckas göra sitt första Serie A-mål i matchen mot Brescia. Men där tar det stopp. Återigen vägrar han att återvända från juledigheten. Det talas om hot mot pojkens familj, men Piacenza är skeptiska och krävde att spelaren ska komma tillbaka. Fansen blir vansinniga över hans beteende och unge Montaño tvingas tillbaka till Parma som inte vet vad de ska göra.
I hopp om att återuppväcka hans talang skickas Johnnier på lån till sitt Colombia och klubben där allt startade, América de Cali. Parma hoppas nu på att någon ska köpa loss honom innan hans kontrakt går ut. Men detta sker inte och efter en avslutande sejour i colombianska Santa Fé är Johnnier fri från sitt mentala fängelse borta i Italien.
Tjugotvå år gammal kommer nu locktonerna från Qatar och klubben Al-Wakra. Men även här går det hela på grund och Montaño återvänder till Colombia efter endast en säsong. Han flyttar efter spel i mindre klubbar vidare till klassiska Allianza Lima i Peru och återfår där sitt målsinne och fotbollskonst. Nog för att återigen kunna tillräkna sg förnyat intresse från den europeiska fotbollen.
Den turkiska klubben Konyaspor ger honom sommaren 2010 en sista chans på lån att erövra Europa. Men Johnnier lever aldrig upp till sin talang och återvänder snart tillbaka till Sydamerika, där hans nivå kanske alltid hade legat.
Idag spelar fenomenet Johnnier Montaño, nu trettio år gammal och något överviktig, i peruanska Universidad San Martin och det går enligt uppgift okej. Hans ett år yngre bror Victor spelar i franska Ligue 1-laget Rennes.
