Postpartita 12: Rekordjämnt i toppen och botten

Viola överraskar stort - Roma faller hårt och äntligen lite svenskt jubel.

Viola och Kean lyfter

Det var inte många som inför säsongen trodde att Fiorentina skulle vara inom topp 4 av Serie A när drygt en tredjedel av säsongen hade passerat. Men här är vi nu med Palladinos nya, unga och fräscha lag. En klubb som på bara några månader har gått från en dysfunktionell förlorarklubb till att ha gjort en helomvändning med stora förändringar på ledningsnivå, tränarbänken och i spelatruppen. Och så fint unge Palladino har fått ihop detta lag som vann mot lillebror Hellas Verona på Artemio Franchi med 3-1. Och det var tack vare en av sommarens hackkycklingar, Moise Kean. 
 
För under sommaren var Kean faktiskt Palladinos första värvning och det var många som ställde sig frågande till övergången. Ännu en gång hjälper Fiorentina Juventus som behövde sälja spelare, genom att betala ett överpris för en anfallare som hade gjort 0 mål föregående säsong. Men Palladino var tydlig med Fiorentina, han ville ha just Moise Kean till varje pris och ingen annan. Och det var precis det förtroendet som Kean behövde, för nu bara några månader senare ligger han tvåa i skytteligan på 8 mål i Serie A och har dessutom smällt in 3 mål i Conference League. 11 mål och Kean är redan uppe på personbästa när det gäller gjorda mål och oj vad rätt Palladino hade. För han var en av få inom fotbollsvärlden som trodde på unge Kean, som nu håller en nivå av högsta klass. Äntligen har Fiorentina hittat sin bomber efter år av usla anfallare. Moise Kean är sugen på revansch och att motbevisa alla som inte trodde på honom, det lyser verkligen varje gång han går in på planen. Och Palladinos Fiorentina fortsätter att överträffa sig själva. Hur långt kan detta gå? Svårt att svara på men vi kan konstatera att hela Florens drömmer igen. 
/Torsten Armini


Den enes död är den andres bröd.

Så brukar det heta, och kan tillämpas inte minst på Ivan Juric och Jesper Karlsson. 

Vincenzo Italianos nyuppfunna Bologna åkte till ett Stadio Olimpico i storm. Matchen börjar något travande med mycket kamp runt mittcirkeln. I mitten på första halvlek byttes Jesper Karlsson in för spel mot skadade Dan Ndoye. Karlsson som mer eller mindre suttit i frysboxen hela hans Bologna-sejour som pågått i över en säsong nu. Strax efter svenskens inhopp får han ta hand om en hörna som han knorrar in i straffområdet, där också Zirkzee-ersättaren Santiago Castro befinner sig. Den 20-årige argentinaren har sannerligen gjort vackrare mål i sina dagar, men 0-1 blev det. Andra halvlek kommer och Roma går. Signifikativt för hela säsongen finns ingen röd tråd. Istället blir det Stephan El Shaarawy som tar saken i egna händer och stänker dit en balja, något som han lyckas göra två gånger om totalt i matchen. 

Matchen stora händelse kom dock när Jesper Karlsson tryckte in spiken i kistan, 1-3. Äntligen. Som svensk har man saknat Jesper Karlsson och vad han var i AZ förr om åren. Tillslaget, rörelsemönstret och oförutsägbarheten han besitter är något unikt. Samtidigt som Italianos Bologna börjat flyga igen, får vi hoppas att Jeppe Karlsson dras med och kan för första gången komma in i detta lag och göra det han är bäst på. Förtrolla en publik. 

Även om Jesper Karlsson nog upplevde sin lyckligaste dag i Bologna-tröjan, var det nog Ivan Juric sämsta dag. För krasst sagt kan man väl säga att för varje dag som går, är det en dag närmare slutet på hans “Roma-gärning”. Hans inflytande som tränare lyser med sin frånvaro. Med en betraktares ögon verkar det som om Juric inte dyker upp på jobbet, därför att på planen syns inga spår av hans avtryck. När ska Juric dyka upp? Jag är dock rädd att klubbens ledning inte vill att han ens ska dyka upp på jobbet inom snar framtid. Dagarna är räknade. 

2-3 till Bologna skvallrar mer om Romas tillstånd än vinnarlagets. Däremot så skvallrar senaste tidens resultatrad att Italiano visst har något i kikaren. Förhoppningsvis finns inte något Champions League-spel hösten 2024 i sikte, utan en siluett av Jesper Karlsson framtida framgångar.
/Nico Frisk



Tränarnas liga

Andra gången på kort tid som min uppmärksamhet har fastnat på Marco Baroni. Det är lite kul att tänka tillbaka på när han tillsattes och protesterna som medföljde. Det var många som var skeptiska till Baroni som ansågs vara för anonym för den åtråvärda Lazio-posten. Jag tillhörde minoriteten som var väldigt förtjust i anställningen. Det är resultatet av att supporta en klubb utanför toppskiktet där man fått ta del av Marco Baronis taktiska experiment nere i Serie B bland annat. Jag är övertygad om att om gemene man hade fått följa det på samma sätt så hade de nått samma slutsats som jag. Att denna tränare med lite större resurser, med lite skickligare spelare tillhands skulle kunna åstadkomma någonting speciellt. Och som Baroni levererar, han inte bara möter mina förhoppningar utan överträffar dem.

Lazios vinst över Monza innebär nu att de har segrat i 10 av sina 11 senaste tävlingsmatcher och det är inte bara i Serie A man briljerar utan även ute i Europa spelar man ut skickligt motstånd som till exempel Porto. Vanligtvis brukar klubbar som Lazio behöva prioritera det ena eller det andra i brist på nödvändig bredd i truppen men det är här Baroni verkliga specialitet visar sig. Sättet han framgångsrikt roterar runt laget och gör små ändringar i formationen från match till match och nyttjar mycket av sin trupp gör Lazios spelare betydligt mindre känsliga för utslitning och skador som annars hade hotat. Den här egenskapen är ett resultat av Baronis långa karriär i mindre lag där resurserna varit knapra som tvingat honom till större flexibilitet och kreativitet. Gasperini är en annan tränare jag tidigare hyllat för att besitta dessa kunskaper och att denna sorts underskattade tränartyp sitter i utmanarklubbarna i Serie A har bidragit till ett minskat glapp mellan klubbarna i toppen. Serie A är tränarnas liga och det är många tränare som briljerat under hösten. Raffaele Palladino har fått Fiorentina att lira champagneboll med Moise Kean som ledstjärna, Antonio Conte med sin skotska legion toppar serien med Napoli, Thiago Motta har inte gjort någon särskilt besviken i Turin och Gasperini framstår som en reinkarnerad Rinus Michels med sin totalfotboll i Bergamo. Men för mig är Marco Baroni hittills den tränaren som är i pole-position om titeln som höstens tränare.

Blodig kamp i botten

I toppen ser vi flödande fotboll med drömmål och vackra spelkombinationer. I botten är det lite motsatt kontrast där hektisk kamp för överlevnad är tillvaron för en radda massa klubbar. Och kamp var vad som kännetecknade mötet mellan Venezia och Parma. En sann sex poängsmatch mellan två klubbar i behov av lite andrum och momentum. På förhand trodde jag att matchbilden skulle bli lurig att manövrera för Fabio Pecchia och hans unga manskap som är Serie A:s yngsta lag. Parma är ett lag som haft återkommande problem med humöret under hösten vilket tenderar att kunna bli en konsekvens när man mönstrar många unga spelare. Pecchia hade också utmaningen att behöva försöka ersätta sin kronjuvel Adrien Bernabé som dessvärre klev av skadad i mötet med Genoa. Spanjoren har varit lagets bästa spelare under hösten.

Detta var två lag med olika karaktärsdrag vilket signalerades bland annat av de bägge tränarnas olika tillvägagångssätt vid sidlinjen. Fabio Pecchia med sin bekymmersamma blick och subtila handrörelser kontra Eusebio Di Francescos frenetiska viftande och högljudda gap. Venezia såg ut att ha Parma på fallrepet under andra halvleken där man tvingade unga målvakten Suzuki till flera fina ingripande men tack vare några subtila taktiska förändringar och genialiska byten lyckades Pecchia tippa över matchen till sitt lags favör. Simon Sohm står för en fantastisk manöver i en blixtsnabb kontring som avslutades av Parmas inhoppande stortalang Bonny som klev av som segerskytt och matchvinnare. Viktiga poäng för Fabio Pecchia och Parma då ett tungt schema väntar efter landslagsuppehållet. Samtidigt kanske Pecchia inte fruktar detta lika mycket som supportrarna gör då hans unga lag är byggt för den sortens matchbilder som tenderar att uppstå mot topplagen.
/Martin Eliasson


  * * *

Resultat:
 

0 kommentarer