Postpartita 17: Atalanta bäst i Europa

Torinos pyspunka, Galliani och Monzas velande och Udinese visar klass.

Cairo trampar vatten

Torino öppnade säsongen i rasande fart och de flesta trodde nog att anställningen av Vanoli var ett genidrag av sportchef Vagnati. Men nu nästan halvvägs in i säsongen ser det allt mer ut som ännu en deprimerande säsong i Serie As mittenskikt. Italianos Bologna visade varför de hör hemma på övre halvan av tabellen och varför Torinos lagbygge saknar ambition.

Det var lite av en vägskälsmatch som utspelade sig i Turin på lördag eftermiddag. Bologna har på senare tid verkligen fått fart på säsongen efter en trevande start och det går verkligen att säga det motsatta om Torino. Efter en minst sagt underväldigande sommar-mercato där man sålde av symbolspelaren Buongiorno, har säsongen verkligen fått pyspunka efter den fina starten under Vanoli. Var det något Ivan Juric gjorde bra i Torino var det att sätta ett stabilt spel som garanterade minst en mittenplacering men som ofta saknade någon typ av offensiv flärd. Torino saknar fortfarande den offensiva kvaliteten men är nu också helt ihåliga bakåt. Jag vill tro att idéerna från Juric fortfarande satt kvar i ryggmärgen hos spelarna i början av säsongen vilket kan förklara den fina starten, för nu har laget helt tappat självförtroende och allt typ av spel. Jag tycker Vanoli verkar vara en härlig karaktär men det går verkligen att ifrågasätta hans tränargärning efter 19 poäng på 17 omgångar och ett allt annat än övertygande spel. Bologna såg bekväma ut och såg aldrig riktigt ut att behöva anstränga sig till max, trots fina lägen för Torino fanns aldrig riktigt någon övertygelse eller kvalitet.

Vanoli är absolut inte den som ska ha all skit. Torino är en klubb som har en stolt historia och borde erbjuda sina fans mer än deprimerande mittenplaceringar. Urbano Cairo har länge styrt klubben och det var längesen, om ens någon gång under hans styre, som man utmanade på riktigt. Det har varit snack i media om nya ägare och jag hoppas verkligen Torino kan hitta någon som vill klubbens bästa, för ett starkt Torino är något som Serie A behöver. Med det sagt är gräset inte alltid grönare på andra sidan, Red Bull-concernen lurar nämligen i vassen…
/Torsten Armini


Atalanta bäst i Europa

Atalanta ställdes mot svåra Empoli i den sjuttonde och sista omgången innan jul. Atalanta som denna höstsäsong sparkat boll på moln, vilket bländat inte bara Italien utan hela fotbollsvärlden. Roberto D´Aversas Empoli öppnade starkt med ledningsmålet genom mannen som aldrig tycks får sitt stora genombrott, Lorenzo Colombo. Resultattavlan berättade, som så ofta, inte den rätta bilden av matchen. Givetvis var det Atalanta som fullständigt dominerade. Med en anfallstrio som utgörs av Charles De Ketelaere, Ademola Lookman och Mateo Retegui (som förvisso utgick skadad och ersattes av Nicolo Zaniolo 1 minut 21’) är det en nästintill omöjlig uppgift för Empolis försvar. Hemmalaget från Bergamo öste på i vanlig ordning och innan domaren blåste för sista gången i första halvlek var siffrorna omvända, 2-1 Atalanta. Även om Empoli får en kvittering i sin famn av domaren, genom straffspark i början på andra halvlek, är det ingen fråga om vem som ska ta alla tre poäng. De Ketelaere gör det avgörande målet och 3-2 blir det tillslut till hemmalaget. 

Det finns nu inget lag i Europas 5 bästa ligor som vunnit 13 matcher denna säsong, förutom Atalanta. Det är ett, av väldigt många sätt, att säga att Atalanta är världens bästa lag hittills på säsongen. Det går inte att sluta imponeras av Atalanta. Att Gasperini har en speciell filosofi som han inte ger vika är en sak. Att man nu lyckats träffa rätt med spelarmaterialet som passar perfekt till denna spelfilosofi är en annan sak. För det kan man lyfta på hatten. Det spelar ingen roll om Atalanta spelar mot Empoli eller Real Madrid, målen ska trots allt alltid göras. Som Gasperini själv sa efter matchen: “Vi tror alltid att vi kan vinna in i sista minuten”. Ett citat som han själv knappast behöver ta i sin mun då det sedan snart ett decennium tillbaka är en vedertagen sanning. 

Nu väntar ett tufft januari för Gasperinis gäng med bland annat möte med Juventus och Napoli. 11 raka vinster i Serie A (något som få lag tidigare uppnått) gör att Èderson, Hien, Lookman och company får fira jul med 40 poäng och i toppen av tabellen.
/Nico Frisk


Galliani med sin Commodus

Om vi vrider tillbaka klockan två år så har Monza precis inlett sin nya sejour i Serie A. Silvio Berlusconi är fortfarande vid liv och Monza parkerar stabilt i mittenträsket efter kompetent handlingskraft från deras minst sagt rutinerade klubbledning där den gamle sportchefen Adriano Galliani står allra längst fram. Säsongen där och då fick ingen lysande start dock. Monza inledde med fem raka förluster och låg parkerade på en solklar jumboplats. Galliani valde att agera omgående och trots att Stroppa lyckades bryta förlustsviten i sjätte omgången så fick han gå och ersattes av den lovande primaveratränaren och forna spelarjuvelen Raffaele Palladino. Resten är historia. Palladino behövde inte direkt tid på sig för att vända på skutan utan Monza svarade med att vinna sina tre nästkommande matcher och gick direkt från jumboplats till stabil mittenplacering.

Marcus Aurelius känd för sin filosofiska gren stoicismen och cirka sju miljoner citat var den femte och sista av de fem goda kejsarna. En man hyllad av historieböckerna för sin visdom och omdöme. Men när tiden kom för honom att utnämna en efterträdare föll han för sentimentaliteten och frångick sin mentor Antoninus Pius och de övriga goda kejsarnas ledord och utsedde sin son Commodus som nästa kejsare av Rom. Detta innebar slutet för den mest lyckosamma eran i romarrikets historia.

Efter sin succé lämnade Palladino Monza för nya äventyr i vackra Florens. Att ersätta en ung tränarprofet som Palladino var inte ett enkelt uppdrag för Galliani och beslutet behövde fattas med noggrant omdöme. Men istället föll Galliani för samma åkomma som Marcus Aurelius gjort tidigare. In på tränarbänken anländer Alessandro Nesta utan några meriter för att rättfärdiga anställningen annat än att Galliani ser på honom som sin son.
Historien upprepade sig från tidigare, Monza inledde i princip på samma sätt som man gjort under Stroppa. Efter fem omgångar stod man utan seger men Gallianis starka handlingskraft från tidigare som hade räddat Monza var som bortblåst. Han ville ge sin spirituella son mer tid trots att det ärligt talat har varit ganska uppenbart för de flesta att mer tid inte hade spelat någon roll. Monzas effektiva och flödiga offensiv under Palladino är som bortblåst samtidigt som Nesta haft svårt för att finna balansen. Antingen gör Monza allt för att bomma igen utan att erbjuda mycket till offensiv eller så anfaller man men lämnar öppen gata fram till sitt mål. Alessandro Nesta var inte dålig i Serie B men han har knappast ansedd som en topptränare där så att steget till Serie A blev för stort var ett väntat öde.

Om Galliani hade visat samma beslutsfattande den här säsongen och sparkat Nesta efter fem omgångar hade han kunnat ersatts av kvalitetstränare som Ivan Juric och Monzas situation hade varit en helt annan idag och snarare efterliknat tiden med Palladino vid rodret. Jag har sett många så kallade experter hävda att beslutet att sparka Nesta var ett tufft sådant då de stod för en hyfsad insats nu senast mot Juventus. För det första kan man ju lite skojsamt konstatera att det knappast är en omöjlig uppgift att nalla poäng av Juventus den här säsongen om man är ett lag på nedre halvan. Fråga bara Monzas alla bottenrivaler Lecce, Parma, Cagliari och Venezia. Dessa experter har likt Galliani låtit sig bli förförda av sentimentalitetens starka kraft. Alla gillar Nesta och vill se honom lyckas på tränarbänken men hans avsked från Monza skulle ha inträffat långt tidigare. Nu står Monza där utan några starka alternativ lediga på marknaden där både Ivan Juric och Marco Giampaolo stod och väntade tidigare. Nu istället har man fått plockat in Salvatore Bocchetti som på pappret inte direkt är en anställning som uppmuntrar till optimism.

Galliani har likt Marcus Aurelius satt sitt eftermäle i Monza på spel på grund av nepotism. Vi får hoppas för hans skull att Bocchetti träder in som någon slags Vespasianus figur och räddar Monzas rike från totalt förfall.

En förtrollad fransk zebra

Strax efter att jag uttryckt oro för Udineses fortsatta säsong så har de ryckt upp sig betänkligt och framstår återigen som seriens i princip enda riktiga mittenlag. Hyllningarna mot klubbens tyska tränare Kosta Runjaic har sakta börjat växa fram och det är välförtjänt. Resultatmässigt är det en väldigt stark första höst i en liga notoriskt känd för att vara svår att manövrera för debutanter. Jag har dock lagt märke till att framgången för zebrorna från Udine i mångt och mycket tycks vara knutet runt fötterna på en fransk trollgubbe. Den eviga supertalangen Florian Thauvin nu 31 år ung inledde säsongen lysande med flertalet mål och matchavgörande insatser. Man blev påmind om den unga talang som Marcelo Bielsa en gång hyllat som en stundande Ballon d’Or-vinnare. Sedan föll han ifrån på grund av muskelskador som höll honom borta från spel och ur form en längre tid vilket sammanfaller med Udineses mindre lyckosamma resultat. Detta har tyvärr varit ett återkommande mönster för Thauvin, skadorna har satt stopp för en begåvning som annars hade hört hemma i någon av de största klubbarna. Men nu är Thauvin tillbaka från skada och i god form och Udineses goda resultat är tillbaka likt ett brev på posten. Utan den franska trollgubben på topp saknar Udinese fantasi i offensiven. Man blir helt och hållet beroende av Runjaics starka organisation där man är svåra att spela sig igenom tack vare taktiskt IQ och robusta fysik i centrallinjen. Själva chansskapandet blir begränsat till att försöka ta vara på fasta situationer eller oprovocerade misstag från motståndaren. Men med Thauvin i form kan man skada de flesta lagen och man blir då med sitt tuffa gäng på mitten(där svenske Jesper Karlström har en nyckelroll) och franska trollgubbe ett väldigt jobbigt lag att möta.  Och offret den här helgen blev Palladinos konstnärliga Viola som nu har två raka förluster i ligan. Jag skänker extra mycket sympati till Palladino som redan går igenom en otroligt tuff tid privat med sin nyligen bortgångna mor. I den bästa av världar hade inte detta sammanfallit med taskig form på Fiorentinas nyckelspelare men som det gamla sägandet går så anländer aldrig ett ont ensamt.
/Martin Eliasson




* * *

Resultat:

0 kommentarer