Recension av Baggio: Den gudomliga hästsvansen (Netflix)
Idag har filmen om Roberto Baggios liv och karriär premiär på Netflix.
Fokus ligger på de tre saker som plågat Baggio genom åren: Faderns hårdhet, tränarnas svekfulla behandling och de ödesdigra skadorna.
Men det finns också tre ljuspunkter, som gör att denna fotbollssaga får ett lyckligt slut: Den buddhistiska tron, hustruns stöd och folkets kärlek.
Pappa Baggios första kyliga kommentar när sonen vid middagsbordet berättar att han skrivit på ett mångmiljonkontrakt med Fiorentina är: "Då kan du betala mig för fönstret du krossade när du tränade fotboll".
FADERSKOMPLEXET
Det spända förhållandet dem emellan löper som en blodröd tråd genom hela historien, liksom de konfliktfyllda tränarrelationerna. Mot slutet yttrar Carlo Mazzone - den ende coach som visade Baggio villkorslös kärlek och förståelse - en ögonöppnande kommentar:
Orsaken till problemen med tränarna - Sacchi, Trapattoni, bland andra - är just faderskomplexet. Att far och son aldrig kommit överens, att Roberto aldrig fått den uppmuntran och bekräftelse han behövt. Det är den klassiska demoniske patriarken, som vi känner igen inte bara från idrottsvärlden utan också från litteratur- och musikhistorien (Franz Kafka, Michael Jackson, för att bara ta ett par exempel).
Den italienske huvudrollsinnehavaren Andrea Arcangeli är oerhört porträttlik, och filmmakarna har varit ytterst noggranna med de visuella detaljerna, alltifrån Diadora-tröjorna och skorna till Baggios privata mode under årens lopp. Som den bakvända baskern. Det är underbart ögongodis för oss insatta.
Skådespelarna pratar italienska, men soundtracket är dominerande amerikanskt-brittiskt (helt i Baggios personliga smak). Det goda musikvalet är tänkt att ge känsla för tiden. Tyvärr blir det anakronistiskt när Smashing Pumpkins "1979" spelas under VM 94-scenerna (låten utkom ju 1996).
FÖR LITE FOTBOLL
Ett större problem med denna produktion är dock att vi knappt får se något av Baggios extraordinära fotbollsbegåvning, bara några enstaka mål här och där, glimtvis. Det är på tok för lite fotboll i denna fotbollsfilm. Naturligtvis kan det bero på att det är svårt för en skådespelare att upprepa den magi landets genom tiderna främste spelare utförde.
En annan kritik är att Baggio: Den gudomliga hästsvansen andas lite ungdomsfilm, den är stundtals simplifierad och snuttifierad. Rejäla tidshopp gör att vi inte riktigt kommer på djupet. Italien är väl dock inte känt för att vara något stort filmland i modern tid, storhetstiden var på 1940-talet.
VM 1994 och straffmissen i finalen mot Brasilien är naturligtvis en central del av storyn (när inte omvärlden påminner Baggio om den gör hans pappa det). Därefter sker ett rejält filmiskt hopp fram till år 2000. Alltså ingenting om tiden i Juventus, Milan eller Inter.
Desto större koncentration på den huvudsakligen lyckliga tiden i Brescia. Här träffar Baggio nämnde Mazzone, tränaren som valde att bygga laget kring honom - något ingen annan tränare velat eller vågat göra. Baggios egen teori, i denna biopic, är att det beror på att de känt sig hotade av hans stjärnglans. Sacchi & co har varit rädda att hamna i skymundan av den gudomlige.
Det var dock oundvikligt, då Baggio vann folkets kärlek överallt. Det kunde ingen förhindra. Och kanske är det när fadern ser det på nära håll - i en stark scen på väg hem från en jaktutflykt med Roberto - som han förändras och låter den hårda ytan falla. Då kan de äntligen förenas och nå fram till varandra.
