Ren sport?
Cristiano Ronaldo uttalade sig för ett tag sedan i en intervju om doping existerade inom fotbollen. Ronaldo slog fast att det enligt honom inte fanns någon doping. Problemet är att Ronaldo (konstigt nog) missar att se sig själv i ett större perspektiv.
*DISCLAIMER* Denna krönika syftar inte till att misskreditera någon spelare, utan att belysa att spelares skilda förutsättningar kan ses som en avgörande faktor för deras utveckling *DiSCLAIMER*
Jag tänker inte på att spelare eller Ronaldo dopar sig. Nej, min poäng är att sporten i sig idag är dopad och att lag och därigenom spelare har olika förutsättningar.
Anledningarna till att spelare skulle dopa sig inom fotbollen är jämfört med de individuella idrotterna mycket få. Att fotbollen i grunden är en lagsport gör det mindre avgörande om spelare dopar sig för att höja sin egen prestation. Den viktigaste anledningen skulle kunna vara att snabba på återhämtningsprocessen och på så sätt göra sig mindre känslig för skador. Jag är dock inte naiv och inser att detta säkert sker i olika delar av fotbollsvärlden.
Men faktum är att fotbollen enligt mig är en dopad värld i sig. Ekonomin och fotbollshierarkin har skapat en värld där klubbarna har olika möjligheter och förutsättningar att bedriva spelarutveckling. Mäktiga institutioner som kan ge fotbollsspelare precis vad de behöver och som i konkurrensen har en särställning.
I denna värld rör sig fotbollsspelare och deras resa mellan olika destinationer bidrar till att skriva deras historia om hur talang och potential blir uppfylld eller inte. Till denna historia bidrar tveklöst de förutsättningar som givits dem under resans gång. Om situationen hade varit annorlunda hade kanske världsspelare som Ronaldo och Messi harvat runt i någon tredjedivision.
Vissa kanske menar att deras talang har gett dem en plats i världsfotbollen, men har vi inte sett alltför många exempel på när stortalanger har fallit i glömska? Specifika tränare och särskild fotbollsutbildning är enligt mig alltför viktiga ingredienser. Är det inte lite väl naivt att tro att inte Ferguson och La Masia haft en särskilt betydande roll för deras utveckling?
För vad hade hänt om Ronaldo inte hade hamnat under Fergusons vingar? Vad hade hänt om Barcelona inte hade sett potentialen i den fysiskt underutvecklade Messi?
Men är ändå inte utvecklingen en frukt av spelarnas hårda och målmedvetna arbete att förbättra sig? Förvisso, men det går väl ändå att hävda att en ung och oslipad Ronaldo hade kunnat gå en annan utveckling till mötes om han hade blivit kvar i Portugal eller hamnat under en mindre bestämd och rutinerad tränare än Ferguson? Vad hade hänt om Messis fotbollsutbildning istället fått ske hemma i Argentina?
Risken är enligt mig stor att en ung och relativt bortskämd Ronaldo hade åkt ut med huvudet före under en annan tränare. En underutvecklad Messi hade i konkurrensen inte givits samma möjlighet att utveckla sin fotbollstalang.
Vad hade hänt om en spelare som exempelvis Adriano som ung fått en erfaren beskyddare likt Ferguson hade han kunnat bidra till att balansera Adrianos personlighet och talang?
I det perspektivet kan det med rätta sägas att Messi och Ronaldo har haft andra förutsättningar att odla sin talang och därmed en haft en konkurrensfördel sett till andra talanger från deras och tidigare generationer. Min poäng är att fotbollsspelare i regel blir så bra som både sina egna OCH sina yttre förutsättningar. Krönikans syfte är att fungera som ett tankeexempel på vad som också formar en spelarkarriär.
En stortalang på Färöarna har inte samma chans och möjlighet att utvecklas där som om han likt Messi fick chansen i La Masia eller under Fergusons vakande blick. Det behövs en stimulerande och professionell miljö som kan förvalta den talang som kommer till klubben. Utan detta är risken stor att historien blir en annan. Det kan tyckas uppenbart, men förbises ofta i diskussionen om olika spelare. Det handlar enligt mig om att historien tjänar spelare olika väl.
