Lagbanner
Reseberättelse: Premiäromgången
Foto: Privat

Reseberättelse: Premiäromgången

Mitt under ett landslagsuppehåll och en period där fortfarande ingen tv-kanal säkrat rättigheterna för Serie A, kommer här ett livstecken på livefotboll från Italien. Arsenalredaktionens Erik Hadzic har varit i landet under premiärhelgen och sett matcherna Hellas Verona-Roma och Inter-Atalanta.

På engelska wikipedia hittade jag info under juni månad att Serie A skulle dra igång ovanligt tidigt, redan helgen 22-23 augusti. Min gode vän Niklas och hans flickvän Emma skulle samtidigt tillbringa deras semester vid Gardasjön i norra Italien den månaden och jag såg en chans att kombinera fotboll med… ja, allt det Italien har att erbjuda. Efter en lång väntan på spelschemat släpptes det äntligen en månad innan och på programmet stod ovanstående matcher, verkligen inte vilka möten som helst! Spelorterna var dessutom på rimligt avstånd från Gardasjön. Klart jag skulle åka ner.

Vem är jag då? Jag är 26 år, bor i Malmö och skriver för mitt utländska favoritlag Arsenal sedan ett år tillbaka på SF. Förutom det har jag en stor passion för italiensk fotboll där favoritlaget är Lazio. Jag har aldrig sett Lazio live men nu skulle jag i alla fall få chansen att se klubbens ”gemellaggio”-vänner i Verona och Milano. Tidigare hade jag bara sett en match på italiensk mark, Juventus-Malmö i Champions League för ett år sedan.

Efter flyg ner till Milano hämtade Niklas upp mig vid sjöns södra del och järnvägsstationen Peschiera. Vi åkte direkt till en av Hellas biljettåterförsäljare i grannsamhället Castelnuovo. ”Bar Luxor” hette stället men påminde mer om ett café. Inuti, mittemot glassfrysen stod grabbar med Sergio Tacchini- och Stone Islandkläder, och jag förstod snabbt att detta var ett ställe där lokala Hellasfans hängde. Vi frågade hon i kassan om vi kunde köpa matchbiljetter här, och hon svarade ”Yes”. Det var hennes första och sista ord på engelska i konversationen. Jag kunde stappla mig fram på italienska eftersom jag pluggat språket under året i appen Duolingo (check it out!). När jag sen betalat min biljett €48 i cash, var det Niklas tur att betala och hala upp kortet. Givetvis skakade hon på huvudet och förklarade att de inte tog kort. I-landsproblematiken löste sig till slut och vi satte fart norrut längs sjön mot Malcesine, med två matchbiljetter i vår ägo.


Riva del Garda

Efter några dagar med hyfsat väder och god mat och vin vid sjön, var det dags för lördag och matchdag ett. Jag och Niklas tog bilen de sju milen till Verona och parkerade vid Gamla Staden. Därifrån var det en halvtimmes promenad till Stadio Bentegodi. Hungriga som vi var letade vi också efter ett schysst matställe på vägen. I närheten av stadion fick vi så syn på ett café, med en hel del öltörstiga Hellassupportrar på uteserveringen. Niklas föreslog att vi skulle gå in.  Jag var något tveksam till idén att sätta sig på ett hak som tillhörde supportrar vars lag jag inte hade några direkta sympatier för. Jag följde ändå efter min mer oinsatte vän och vi satte oss ner vid ett bord, med varsin öl och något slags italienskt tunnbröd.

Stället var fullt av Hellasprylar på väggarna, såsom gamla matchtröjor och foton. Caféet rymde också allt från curvafolk till familjer med barn. Stämningen kändes både avslappnad och förväntansfull. Efter detta besök i Hellas hjärteland var vi nu reda att gå den sista biten till arenan. Bentegodi beskrivs som en grå betongkloss och såg ungefär ut som en sådan på utsidan. När man väl kom in och skymtade de blågula fanorna genom ingångarna höjdes pulsen.

Vi fick grymma platser vid långsidans kant, alldeles intill Veronas curva sud. En halvtimme före start fylldes stadion och överallt såg man blågula banderoller och flaggor. Vi lutade oss över räcket och njöt av en stadion som redan innan match verkade leva sig in till hundra procent. Romafansen stod ensamma på den motsatta kortsidan, rejält avskärmade tack vare avspärrningar. Uppskattningsvis var de runt 1500-2000 på plats. När det närmade sig matchstart fick man känna prov på den berömda atmosfären på Bentegodi. Hellas curva var enormt röststark och när de vid ett flertal tillfällen fick med sig sittplats och SAMTLIGA på vår sektion stämde upp i sång, då nådde Bentegodi upp till ljudnivåer jag förmodligen aldrig upplevt tidigare.

Som en jämförelse var trycket när sittplats sjöng ungefär likadant som i kärnan på MFF:s norra stå, där jag vanligtvis håller till. En annan sak som slog mig var att nästan varenda kotte antigen bar matchtröja eller något annat Hellasrelaterat plagg. Jag såg exempelvis en femåring gå runt med en ”Tifo de Verona” t-shirt och ett fotbollsfetto på ryggen. Hellas antagonister i Roma höll också ett bra liv trots det numerära underläget.

Matchen då? Första halvlek hade Roma som förväntat mycket boll men hemmalaget skapade något fler klara målchanser. Veronas välorganiserade försvarsspel höll Romas stjärnor i schack. Nyförvärven Džeko och Salah glänste inte direkt, men Arsenallånet Szczesny fick en bra debut i Romamålet.

Hellas Verona inledde bäst i andra halvlek och efter 15 min exploderade stadion när Boško Jankovic höll sig framme och styrde in 1-0. Ledningen höll dock bara i fem minuter. Alessandro Florenzi sköt ett lågt skott från distans, som målvakten Rafael svagt nog inte kunde mota bort. Sista 20 gick tempot ner betänkligt i den tidiga kvällssolen och det märktes att det var en premiär med många ben som tröttnade snabbare. Vi fick tyvärr varken se en svensk eller en levande legend på planen. Hellas nyförvärv Filip Helander stod över pga. skada och Francesco Totti fick aldrig någon speltid. Lite synd i båda fallen. Det var däremot stort att se en 38-årig Luca Toni älga fram över banan, och en personlig favorit, Giampaolo Pazzini, komma in och sällskapa Toni. Överlag verkade lagen hyfsat nöjda med en poäng.

Men vänta tänker ni kanske nu, en text om Hellas Verona utan att nämna rasismen?! Min ståndpunkt är att jag i minsta möjliga mån försöker blanda politik med fotboll. Jag är väl medveten om Hellas historia och jo, jag hörde både apljud och ett par fascismflörtande ramsor. Dessa kom inte som någon överraskning, utan det var helt enkelt något jag förväntade mig höra på Bentegodi när Hellas spelade. Det jag istället kommer minnas var den totala dedikationen staden Verona visade till sin fotboll, snarare än de vedervärdiga uttryck som en del gav visade under matchen. Det var verkligen inte bara en klick i curvan som höll på med dessa saker, men å andra sidan hörde jag ingenting av detta från sittplats.


Il Duomo

Niklas och Emma stannade kvar vid sjön så jag fick bege mig själv till Milano för nästa stad och match. Till skillnad från i Verona var det gråa moln på himlen och en hel del regn. I staden fick jag se obligatoriska turistattraktioner som den mäktiga Domen och La Scala. Efter att ha kollat in butiksvakter i kostym och storslaget inredda lokaler längs det stekiga modekvarteret var det äntligen dags att ta metron ut till San Siro. Jag följde SF:s Intersidas råd att gå av på Lottostationen, ett par kilometer från arenan. När man såg arenan torna upp i horisonten första gången var det en mäktig syn.

Jag köpte en långsidesbiljett för €35 och svepte en öl under tiden jag betraktade fansen som strömmade utanför curva nord. Biljetten gav mig en plats högst uppe i hörnet på andra ring, i höjd med Interentusiasterna i curvan. Att komma in för första gången på Giuseppe Meazza och slås av storleken och tätheten på stadion var en oförglömlig känsla. Speciellt när man sett otaliga matcher härifrån på tv och alla mästare som spelat i svartblått/rödsvart. Jag var på plats 1,5 timme innan kickoff och fick gå ut och ta lite luft, och samtidigt betrakta Milanos skyline denna sommarkväll.


San Siro

Spelarpresentationen inför matchen innehöll några noterbara saker. Speakern räknade inte upp nyförvärvet Geoffrey Kondogbias namn, utan använde hans mellannamn (?!), och jag förstod inte om den dyre fransmannen satt på läktaren eller var framför mig på planen. Palacios förnamn blev uppräknat som ett RO-DRI-GO av speakern och publiken fyllde i med efternamnet. Lika populär var inte en annan argentinare, Ezequiel Schelotto. När dennes namn presenterades på storbilden gav min bänkgranne ifrån sig ett högt stön och satte händerna över huvudet. Vad denne mediokre spelare gjorde i ett lag på ”colonna sinistra” övergick mitt förstånd (kontraktet bröts någon vecka senare).

Själva matchen blev tyvärr ingen höjdare. Atalanta höll på att göra mål efter några minuter, och i den 15:e minuten tvingades Inters skytteligavinnare Mauro Icardi linka av efter en skada. Väldigt tråkigt att inte få ser mer av en sådan profil. Han ersattes av lånet från Man City, Stevan Jovetic. Inter kom till matchen med flera nyförvärv i backlinjen, och den såg av förklarliga skäl inte helt samspelt ut. Inter hade svårt att få till målchanser och ju längre matchen led, ju fler ”cazzo” spottade min frustrerade bänkgranne ur sin mun. Lågt tempo och även här märktes det att det var spel typiskt för en premiärmatch.

Det krävdes en utvisning på en av Atalantas spelare efter 70 min för att hemmalaget skulle börja skapa målchanser. Ändå så ville bollen inte gå in när matchen närmade sig full tid. I den 93:e minuten kom så läget. Den kämpande Jovetic bröt sig in från vänster in i straffområdet och fick några lediga meter framför sig. Montenegrinens skott skruvade sig mot det bortre krysset och gick in, i perfekt vinkel från där jag satt. Det kändes ganska uppenbart att det skulle bli mål när en sådan spelare fick så mycket tid och plats. En hyfsad start för ”JoJo” som frälste Milanos svartblåa halva redan i debuten.

Stämningen hade varit avslagen under matchen men San Siro tände till ordentligt under de sista minuterna. När spelarna var på ut till omklädningsrummet sattes den sköna kampsången ”Pazza Inter Amala” igång och det kändes fint att kunna höra Interisti sjunga låten med lättade hjärtan. Atmosfären påverkades av att det bara var halvfullt, 37 000, och jag kan tänka mig att det är en markant skillnad vid ett Milanoderby t ex. Gästerna från Bergamo, några mil österut, såg inte ut att vara mer än 400 på sin sektion. Svagt nummer med tanke på det korta avståndet, men precis som Romafansen var de väldigt röststarka och hördes till och med klart när musik spelades innan matchen.

Efter matchen skulle jag försöka fånga en taxi för att vara säker på att hinna det sista tåget till flygplatsen Malpensa. Jag gick och gick bort från arenan men inga vita bilar såg jag till. Stod jag på fel sida av stadion eller rådde något taxiförbud under söndagskvällen tänkte jag? Efter 500 meter gav jag upp letandet, jag fick jogga den återstående kilometern till Lotto. Där kom jag, den svenske turisten, och sprang längs med de förbisvischande vesporna i regnet. Nere i tunnelbanan väntade tåget på mig och jag kom i god tid till Cadornastationen, för vidare avfärd mot Malpensa.



Det sägs att det gamla Pazza Inter är tillbaka, efter de framgångsrika åren med scudettos och Europapokaler. Nog kände jag också att kvällen, med dåligt Interspel, sent segermål och ett 1000-meterslopp i regnet, på sitt sätt var galen och i symbios med klubben som kallas Pazza Inter.

Erik Hadzic@ErikHadzic2015-09-06 21:16:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 12)