Säsongens lag 15/16: Försvarare 3

Jag, och många svartvita supportrar med mig, älskar Giorgio Chiellini - en spelare som spelar med sin lojalitet, sitt hjärta och sina känslor utanpå kroppen, som eldar på publik och medspelare, som strider mot sina motståndare både under och vid sidan av spelet och som bidrar till spelet med drama och stora gester. Många andra klubbar har sin egen version, en De Rossi, en Gattuso, eller för all del en Guidetti såhär i EM-tider. I Juventus kamperar Chiellini sedan 2011 ihop med sin antites till personlighet på den andra sidan av planen - den skicklige och lågmälde hantverkaren Andrea Barzagli.
 

Egentligen är det svårt att tycka annat än att Barzagli är ganska tråkig. Det händer sällan något särskilt spännande där just han befinner sig. Den som vill klippa ihop en Youtube-film med Barzaglis mest spektakulära insatser får förmodligen välja en snapsvisa som soundtrack (vilka andra musikstycken tenderar att understiga 20 sekunder...?). Han gör inga överstegsfinter, slår inga tunnlar eller klacksparkar, står inte inte för några kapningar och hamnar inte i slagsmål. Vad jag vet har han inga tatueringar, och hans frisyr är ungefär lika ointressant som min. Barzagli är kort och gott en spelare som gör sitt jobb.
 

Egentligen kan han inget som inte hundratals andra försvarare kan - han levererar bara en lite bättre "produkt". Barzagli är gediget utbildad och erfaren, behärskar alla spelmoment, kan knepen, och slarvar inte med de där små detaljerna som skiljer ett acceptabelt arbete från ett storartat. Den enda detaljen som sticker ut är att han inte tycks åldras. Han ser ut att vara lika snabb, lika stark och lika kraftfull, trots att det annars förhatliga 30-strecket passerades för ganska längesen. Jag kan inte säga att jag tycker Barzagli varit vare sig bättre eller sämre 2015-2016 än under hans tidigare säsonger i Juventus. Han är ju bra jämt!
 

När jag försöker komma på ett ögonblick som ska få symbolisera säsongen måste det bli hans misslyckade rensning till Thomnas Müllers 0-1 i hemmamötet mot Bayern München i åttondelsfinalen i Champions League. Och egentligen handlade det mer om olyckliga omständigheter än ett stort spektakulärt misstag. Hade någon annan spelare gjort det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det.
 

Det jag däremot minns med glädje är alla de matcher jag sett Barzagli stolt och med högt huvud lämna planen tillsammans med sina lagkamrater efter en ny seger. Förmodligen vet han att det är ganska få som tittar allra mest på just honom, och jag önskar att han lite oftare fick lika känslosvallande ovationer som hans mer spektakulära lagkamrater. Samtidigt är min känsla att det inte bekymrar honom särskilt mycket. Jag både tror och hoppas att Andrea Barzagli tillhör den där sorten som genuint tycker att ett förstklassigt arbete är sin egen belöning.

-  Mats Engman