StartitalienÖvrigaLa CurvaSäsongens lag 15/16: Tränare

Säsongens lag 15/16: Tränare

Skribenterna på Svenska Fans har återigen sagt sitt och röstat fram årets lag i Serie A.

Massimiliano Allegri - Juventus Lazio

Poäng per match: 2,39
Vinstprocent: 76,3
Antal använda spelare: 29

Massimiliano Allegri. En av världens främsta taktiker i nuläget, en briljant lagbyggare och en oerhörd vinnarskalle. Juventus tränare har under säsongen fått spela ut hela sitt register som manager. Hans lag har uppträtt både som krisande storklubb, jagande topplag, serieledare, underdog i Europaspelet och regerande mästare i både cup och liga. Faktum är att de med facit i hand har gjort det väldigt bra. Undantaget några försmädliga underprestationer i Champions Leagues gruppspel – vilka i slutändan ledde till en gordisk knut i form av Bayern München som motståndare redan i åttondelsfinal - samt en del direkt katastrofala insatser i inledningen, har det överlag vart en imponerande säsong av Turins svartvita gamla dam. Inte minst ur ett ledarskapsperspektiv. Så vad är det egentligen som gör Massimiliano Allegri till Serie A:s bästa tränare säsongen 2015/16?

Till att börja med har säsongen vart en allt annat en friktionsfri resa mot den inhemska dubbeln. Allegris år började så åt helskotta tokdåligt att det nästan var svårt att tro sina ögon. Juventus förlorade under höstmånaderna mot, i tur och ordning, Udinese, Roma, Napoli och Sassuolo. Därtill kan ett flertal skrattretande poängtapp, såsom kryssmatcherna mot Chievo och Frosinone noteras. Allegris kompetens var ifrågasatt från mer än ett håll. Var han verkligen rätt man från jobbet? När man ser den starka vinstmaskin Juventus är idag är det svårt att begripa hur det här kan ha skett, och för mindre än ett år sedan dessutom. Om man vill förstå hur detta kunde ske krävs en titt på omständigheterna. För Allegris uppgift var min själ inte den enklaste. Under sommaren hade Arturo Vidal, Andrea Pirlo och Carlos Tevez alla tre lämnat klubben. Alla tre hade vart hörnstenar i fjolårets succélag. I baksmällan efter den fantastiska Champions Leaguefesten föregående säsong, vilken burit hela vägen till finalen i Berlin, hade Juventus nu plötsligt svårt att besegra ligans bottenlag på hemmaplan. Det var en ovan situation och flera av nyförvärven, precis som en rad andra tilltänkta nyckelspelare, underpresterade ordentligt.

Men i slutändan var Allegri ändå rätt man för att få rätsida på skutan. I och med den vitala 2-1-vinsten mot Torino i Derby de la mole vände säsongen. Cuadrados sena avgörande var inte ett kvitto på fint spel, eller ens uppåtgående form för Juventus. Det var ett regelrätt fullblodsskitmål. Läget uppstod lite slumpmässigt efter en halvdan brytning i Torinos försvar, varpå colombianen i slutändan slog bollen i mål med knävecket snarare än foten. Slumpen till trots så var detta ett oerhört viktigt mål för Allegri. Målet och vinsten det gav innebar en gnutta av illa saknat flyt, samt bringade lite arbetsro till truppen.

Vinsten blev starten på en femton matcher lång vinstrad i Serie A. Något Allegri givetvis bör berömmas för. Det imponerande i hans insats var hans förmåga att inse att han hade fel. För det var inte genom det fria offensiva spel han själv förespråkar som katastrofen vändes till triumf. Det var först när Allegri övergav sitt experimenterande med uppställningar som 4-3-3 och 4-3-1-2 och övergick till Contes något mer destruktiva gamla käpphäst; ett stabilt 3-5-2, med tydligt tonvikt på försvarsspelet, som den svartvita movinden började vända. Den här prestigelösa självinsikten är kolosalt svårfunnen bland världens stora tränare. Allegris förmåga att ställa lagets framgång över sina egna fotbollsideal blev vad som räddade Juventus ur höstens misär. Frågan är hur många andra världsklassmanagers som hade gjort detsamma i ett liknande läge. Kommer Guardiola överge sin tiki-takafilosofi efter en dålig säsongsinledning i Manchester City? Frågan saknar ett självklart svar. Just därför är Allegris insats så anmärkningsvärd.

Allegris byte av spelsystem belönades rikligt. Juventus förvandlades åter till den segermaniska fotbollsbest klubben är i sina bästa stunder. En vansinnesjakt efter serieledande Napoli inleddes. De himmelsblå från syditalien tycktes omöjliga att besegra för ligans övriga lag och fastän Juventus fortsatte vinna behöll Napoli sin serieledning. Men Allegri och hans mannar hade bestämt sig. Om Napoli var omöjligt att besegra under vintern, så var Juve ännu värre: det verkade omöjligt att ens göra mål på de italienska mästarna. Massimiliano Allegris försvarstaktik klickade till hundra procent. Backtrion, anförd av Leonardo Bonucci, flankerad av Giorgio Chiellini till vänster och Andrea Barzagli till höger gick från klarhet till klarhet. Bakom dessa hade Buffon spikat igen fullständigt. Från den 10:e januari till den 20:e mars släppte målvaktslegendaren inte en boll förbi sig. Därmed satte slog han rekordet för tid utan insläppt mål, med inte mindre än svindlande 974 minuter. Under rekordjaktens gång gav Napoli slutligen vika. Återigen krävdes det lite flyt för att Juves säsong verkligen skulle lyfta. I slutminuterna av mötet med Napoli drog inbytte Simone Zaza till med ett chansskott. Bollen tog styrning på en olycklig Napolibacks ben och ställde målvakten Reina. Fullträffen innebar 1-0 och serieledning för Bianconeri. När laget var åter där man hör hemma var det sannerligen inga konstigheter. Med säker hand lotsade Allegri Juventus genom våren på ett utomordentligt sätt. Trots skador på nyckelspelare som Marchisio och Chiellini, gav laget inte efter en tum till de jagande lagen. Napoli och kompani gavs helt enkelt aldrig riktigt möjligheten att komma ifatt.

Kort efter att serieledningen återtagits utspelade sig det bittra dubbelmötet mot Bayern München. Utan att grotta ner mig allt för mycket i vad som i mina ögon måste ses som Allegris bittraste nederlag under de två säsongerna i Juventus, så vill jag ge honom en eloge för sättet han genomförde matcherna. Istället för att lägga sig ned och dö vid underläge 0-2 på hemmaplan, lyckades Allegri vända på steken genom två imponerande byten. 2-2-målet var helt sonika en produkt av Juvemanagerns fingertoppskänsla. Den inbytte Morata nickade fram bollen till likaså inbytte Stefano Sturaro, som med våldsam beslutsamhet forcerade in bollen i nätmaskorna bakom Neuer. En remarkabel upphämtning var därigenom ett faktum. Men trots detta såg det fortsatt mörkt ut inför returmötet på Allianz Arena. 2-2 på hemmaplan är inte mycket att gå på inför en bortamatch mot tysk fotbolls ohotade regent. Trots detta lyckades Allegri genom en genial krigslist ta sitt lag tillbaka in i matchen. Genom att spela med Morata som ensam anfallare, framför ett femmannamittfält, överraskande nog innehållandes brassarna Hernanes och Alex Sandro, överraskade han Bayern. På så vis lyckades han säkra upp defensiven med gott om folk i mitten av plan och anpassa backlinjen till spel utan tre mittbackar (Chiellini var skadad), samtidigt som han i och med de snabba yttrarna Alex Sandro och Cuadrado, samt anfallaren Morata behöll lagets offensiva giftighet i avsaknad av storskytten Dybala. Med denna obeprövade 4-5-1-formation lyckades Juventus, med stenhårt arbete och djupledssnabbhet som sina vapen, söndra Bayerns försvar så pass att man gick upp till 0-2. Att ledningen sedan tappades berodde på tillfälligheter och individuella misstag i avgörande situationer, samt givetvis på motståndarnas skicklighet. Om man ska nämna något negativt om tränarskapet, var det också ett underligt beslut att ersätta Morata med Mandzukic, då spanjoren hade svarat för en av karriärens bästa insatser. Detta ändrar dock inte det faktum att Allegri på ett taktiskt plan i stora drag utmanövererat Pep Guardiola och verkligen Lagt upp matchplanen utomordentligt.

Trots denna skicklighet från tränarhåll blev det alltså en snöplig sorti ur den finaste av klubbturneringar och Juventus tvingades vända blickarna mot den inhemska scenen. Den som hade trott att återhämtningen efter uttåget ur CL skulle bli svår fick dock snabbt se på annat. Redan i nästkommande match, vårderbyt mot Torino, var Juventus tillbaka i toppform. Laget plockade en förkrossande 4-1-vinst och visade att man inte hade några som helst planer på att låta sig knäckas. Efter det defilerade Italiens främsta fotbollsdynasti mer eller mindre mot ytterligare en Scudetto, den femte raka. Med ett fortsatt stabilt försvar och produktivt anfallsspel kunde man till Massimiliano Allegris förtjusning säkra ligatiteln med god marginal, då hela tre omgångar återstod att spela. Huvudpersonen själv sammanfattade den uppseendeväckande resan mot titeln så här:
   ”Att vinna 24 av 25 matcher är unikt (…) Vid jul var målet att ta sig inom sex poängs avstånd från toppen, och i mars var det att ligga tvåa. Jag måste säga att vi presterade ännu bättre än förutspått.” (fourfourtwo.com, 25:e april 2016).
Att säga att de presterade bättre än förutspått är en underdrift av astronomiska mått. Juves resa från 12:e plats till guldmedaljen saknar motstycke inom den moderna italienska fotbollen. Det krävs en mästerlig tränare för att klara av en bedrift av den digniteten. Allegris prestation är i ärlighetens namn inget annat än magisk. Hans sätt att få laget att sträva åt samma håll och hans unika sätt att visa förtroende för spelarna i motgång (bara se på hur Morata fick chansen att slå straffen mot Inter i den första cupsemifinalen, trots sin oerhört långa måltorka) fick Juventus att spela och agera som ett lag i alla lägen, vilket var kärnan i den fantastiska våren man presterade.

Dessutom lyckades Allegri även i år få laget att ta hem Coppa Italia, något som traditionellt sett inte brukar prioriteras hos Juventus. Sedan Allegris ankomst har man uppträtt precis lika seriöst och målinriktat i cupen, som man har gjort i ligan. Det visar vilken enormt stor vinnarskalle Allegri är. Logiken är simpel: Juventus är Italiens bästa lag, då bör de vinna alla italienska tävlingar. Hur högt anseende tävlingen har är inte relevant. Allegri har verkligen lyckats få den här inställningen att smitta av sig på spelarna. Det är stort att se hur spelarna är lika dedikerade till uppgiften, oavsett vad motståndet kallas och oavsett vad turneringen heter. Ett strålande exempel på denna vilja att vinna är matchen mot Carpi i december. Juventus hade tappat 1-3 till 2-3 och såg ut att slappna av under matchens slutminuter och motståndarna kunde så när kvittera på tilläggstid. Då brann Allegri av ordentligt. Han slet av sig den välstrukna kavajen, slängde den i marken och skrek för full hals på sina spelare. Det var just den glöden, vägran att acceptera ett misslyckande, som gjorde det möjligt att hämta in Napolis försprång. Jag vill minnas att Conte sa någonting i stil med ”Att förlora ska vara någonting fult.”, i samband med Juventus obesegrade säsong 2011/12. Allegri har sannerligen vårdat Contes arv väl.

Så, vad har vi kommit fram till? Vad gör Allegri till en så stor tränare? Tja, han är ett taktiskt snille, han kan erkänna när han har fel, han visar förtroende för sina spelare, han tycks skapa en stark truppsammanhållning och han gör allt han kan för att laget ska vinna allt de ställer upp i. Listan kan naturligtvis göras längre, men jag tror ändå att vi i och med dessa ovan nämnda förmågor har kommit betydligt närmre ett svar på frågan. Allegri är helt enkelt en manager alla juventini kan vara stolta över och han förtjänar mycket väl att utses till säsongens tränare.

- Hugo Olsson

Tidigare vinnare:
2014/15: Stefano Pioli (Lazio)
2013/14: Rudi Garcia (Roma)
2012/13: Vincenzo Montella (Fiorentina)
2011/12: Antonio Conte (Juventus)
2010/11: Massimilano Allegri (Milan)
2009/10: José Mourinho (Inter)
2008/09: Gian Piero Gasperini (Genoa)

Bänken:
MV: Gianluigi Donnarumma (Milan)
Försv: Alessandro Florenzi (Roma)
Försv: Kostas Manolas (Roma)
Mittf: Allan (Napoli)
Mittf: Claudio Marchisio (Juventus)
Anf: Carlos Bacca (Milan)
Anf: Mohamed Salah (Roma)

Ass. tränare: Maurizio Sarri (Napoli)