Serie A 20/21 #1: ”Katastrof - hur man än vrider & vänder”
Coronasäsongen 2020/21 är gjort bokslut. Inter är mästare igen efter ett decennium av magra år. Juventus klarade precis Champions League medan Parma fick ta nykomlingarna Crotone och Benevento i hand i hissen ner till Serie B.
"Han är en knäppjök", "EL bara en bisats", "pengatvätt", "parodisk skadelista" - bitterheten över missade saker starkare än glädjen över lyckade kan vi konstatera i första delen av vår Serie A-genomgång som är i tre delar.
Självklart var det inte bara gnäll utan många gjorde väl ifrån sig.
Varsågoda - här är del 1
Säsongen slut slut. Hur skulle du vilja betygsätta 2020/21 för ditt lag?
— Ett väldigt högt betyg ändå trots med lite bitter eftersmak från cupfinalen mot Juventus som var en tuff smäll. Återigen lyckas Gina Piero Gasperini ta Atalanta till Champions League igen, en klubb som Atalanta ska egentligen inte kunna ta sig till europa-spel år ut och år in som det faktiskt nu börjar bli en vana av. (Arvid Franzén)
— Godkänt med ett litet minus i kanten kanske. 41 poäng och nytt kontrakt var så att säga det minsta vi rimligen kunde begära och mer än så blev det alltså inte. (Mikael Mansjö)
— Det får bli två överstrukna dödsskallar. Hade Fiorentina åkt ur hade de fått en tredje. Två dödsskallar är fett överjävligt multiplicerat med två. Fiorentina faller som en sten kvalitetsmässigt, från tidigare återkommande spel i Europa till att knappt klara oss kvar i Serie A. Fruktansvärt. (Alexander Johansson)
— Tack vare en bra höst så får laget 7.5 i betyg. Egentligen var det en större bragd den här säsongen än förra då spelarmaterialet var klart mer begränsat (när man ser det såhär i efterhand). Vi ska också komma ihåg att det var endast den sjunde gången i Hellas historia som laget var på den över halvan under alla år laget spelat i Serie A. Juric står för två av de säsongerna. (Johan Stsitrup)
— Inters ligasäsong får högsta betyg. Ingen var nära att rubba Nerazzurri när det väl gällde som mest. Inte en enda gång under säsongen 2020/2021 förlorade Inter övertygande i ligan. Dessutom blev segermarginalen enormt stor och Antonio Conte fick visa Italien vem som är den bästa tränaren i landet. Detsamma gäller sportchef Giuseppe Marotta. Juventus fick tillbaka av sina gamla hjältar. (Konrad Grönlund)
— Säsongen har varit en katastrof, oavsett hur man vrider och vänder pa saken. Att Juve med en omgång kvar att spela löper en jätterisk att missa Champions League i vad jag tycker känns som en riktigt svag upplaga av Serie A, är ett horribelt misslyckande for en klubb med europeiska ambitioner, alla formildrande och forklarande omständigheter till trots. När just de europeiska ambitionerna samtidigt krossas av Porto redan i Champions Leagues åttondelsfinal blir fallet extra tungt. Kul att vi lyckades vinna båda de inhemska cuperna så klart, men de räddar egentligen ingenting, det är ligan och CL som gäller for Juve. Där har man tyäarr levererat svaga resultat och spelat ännu sämre, så betyget kan egentligen inte bli annat än 1/5 för min del. (Juve-redaktionen)
— Lazio gör en sämre säsong än förväntad. Man lyckas förvisso göra det bra i Champions League gruppen, då man kvalade till åttondelsfinal där det tog stopp då Bayern visade sig vara för bra för Lazio. Men man misslyckades med att kvala till Champions League nästa säsong, vilket ändå var det uttalade målet inför säsongen. I Italienska cupen tog man sig inte längre än kvartsfinalen, som man förlorade mot Atalanta med 3-2.
Jämfört med förra året var det flera konkurrenter till en Champions League plats i år. Både Milan och Napoli gjorde mycket bättre ifrån sig, men det kan inte vara en ursäkt till att Lazio inte klarade en topp 4 placering. (Nicklas Tellini)
— Eftersom Milan äntligen nådde sitt mål dvs CL plats är jag jättenöjd nu direkt dagen efter. Som tränare Pioli sagt så har bara media snacka om en ligatitel och inte han som tränare, i vårt avsnitt tyckte vi det var lite loosersnack för en klubb som Milan som alltid ska spänna bågen för titlar oavsett förutsättningar och att det kan skapa olika ringar på vattnet. Som Vintermästare och ev missa topp 4 hade varit historiskt svagt, under resan blev vår tunna trupp synade och därför var vi inte ens nära Inter i slutändan. Andra sidan var inget annat lag det heller och slutligen med en 2a plats är något jag inte vågat hoppas på inför säsongen så all good. EL kapitlet är bara en bisats och den ger jag godkänt även om jag fortfarande inte förstår varför Kessies mål blev bortdömt i Manchester. (Mikael Kristersson)
— Jag ger betyg sex. Det pga den slutliga positionen i tabellen och den fina sista tredjedelen av säsongen. Men sammantaget sett till hela året har inte Napoli sett bra ut. De första fem matcherna såg bra ut, sedan dröjde det till omgång 24 och i slutet av februari innan det fina kom tillbaka. Allt där emellan är en trist historia där resultaten blandades för fullt, ingen visste var Napoli stod. Ena veckan vinst, nästa förlust. Spelet såg fantasilöst ut. Som mot Verona. (Fredrik Kreüger)
— Så underkänt det möjligtvis kan bli. Parma slutar alltså som jumbo, cirka 20 poäng bakom nykomlingen Spezia. Jag känner mig som General Mutus efter romarnas misslyckade vinprovning i Asterix och britterna. Detta är en skam. (Martin Eliasson)
— Vi tar Gazzettans skala va? 1-10... Roma lägger sig isåfall på en underkänd fyra. Visserligen ett fint äventyr i Europa League som håller fanan uppe men som laget presterat i ligan och mot andra toppmotstånd tycker jag det är klart underkänt. Förutom sista derbyt så har det varit ett Roma som alltför ofta spelat helt utan gnista och hjärta för klubben och fansen. Vi kanske inte kan kräva högsta nivå av det här spelarmaterialet men att spela så ofta utan hjärta går inte. Där krävs bättring när Mourinho äntrar Trigoria! (Erik Winell)
— Det har varit en lyckad säsong där Ranieri räddade Sampdoria ifjol och följde upp sitt goda arbete även i år. Inför säsongen hade Sampdoria en målsättning om att sluta på en mittenplacering och det målet uppnådde Ranieris lag. De lag som slutade ovanför Sampdoria i tabellen räknades även inför säsongen som bättre lag med bredare och skickligare spelartrupper. Att sluta 9:a i Serie A måste ses som en framgång och det har givit Sampdoria chansen att sikta ännu högre till nästkommande säsong. (Gustav Jogerot)
— På det hela taget har Udinese gjort en riktigt bra säsong. De flesta förväntade sig att laget skulle få kämpa hårt för att hänga kvar, och visst såg det mörkt ut i början. Men när vintern kom och det fysiska mörkret sänkte sig över Italien och världen, blev spelet desto ljusare för Udinese. Laget spottade upp sig rejält, tog flera viktiga poäng och under våren har nedflyttningsstrecket sedan aldrig känts riktigt nära. (Jesper Klingnell)
* * *
Kan du kunna peka ut minst tre olika faktorer som gjorde att säsongen blev som den blev?
— Det var absolut spännande i toppen länge men man märkte att Atalanta under hösten gick på knäna när det gällde belastningen på nyckelspelarna. Det tror jag gjorde att Atalanta inte riktigt kunde utmana Inter på allvar alls i slutändan om ligatiteln. Självklart måste jag få lyfta fram anfallsspelet denna säsong, ännu en säsong har gått och ingen av konkurrenterna har riktigt funnit en lösning på att stoppa vår målproduktion i matcherna. En tredje grej jag vill lyfta är den taktiska flexibiliteten Gasperini visade upp, framförallt i höstas i viktiga matcher. Matchen borta mot Liverpool i Champions League är en taktiskt prestation som både jag och Gasperini tar med oss in i kommande säsong att vi kan vinna matcher på fler sätt nu än tidigare säsonger. Allt detta talar tycker jag att Atalanta ska på allvar kunna utmana om titeln nästa säsong om man får behålla stora delar av truppen. (Arvid Franzén)
— Under hösten drogs laget med stora skadeproblem (periodvis saknades sex-sju tilltänkta startspelare) och det går inte att säga något annat än att prestationerna påverkades av detta. Sedan har vi avsaknaden av en straffområdesspecialist (Palacio är mycket, men kanske inte just det) samt ett försvar som läckte betänkligt (åtminstone före Soumaoros ankomst) som också bidrog till det medelmåttiga slutresultatet. (Mikael Mansjö)
— Comisso verkar dessvärre vara något av en knäppgök och runt sådana är det ju alltid stökigt. Värst kanske det blev med alla billighetslösningar, Iachini tillbaka efter Prandelli-avhoppet, för han stod ju redan på lönelistan, investeringar i illa scoutade inlånade spelare och Bosmanspelare. Allt var kortsiktigt och helst billigt, på pappret i alla fall. Egentligen blev det ju dyrt. Ribery, Callejon och Kokorin tillsammans tjänar väl fyra gånger mer än Vlahovic och Dragowski tillsammans (Alexander Johansson)
— För det första...Tränare Ivan Juric och sportchef Tony D´Amico. Det enda de egentligen misslyckats med har varit att sätta en anfallare som gör mån på allt han petar på. Det känns som om de kan sätta in vilken spelare som helst i trebackslinjen och det funkar då grundsystemet är så genuint men självklart gäller det att ha rätt personer.
Moralen i laget. Hungern tränaren skapat betyder allt. Det är också så att när laget saknar viktiga spelare presterar bättre och är mer taggade. Allt det här syntes tydligt under våren då slavezzan var tidigt fixad och den där sista procenten att avgöra macher som de dominerade saknades.
Till sist: Laget skulle egentligen plockat hem lite mer poäng sett till spelet och chanserna. Det hade de nog gjort bättre om publiken kommit in på Bentegodi. De hade säkerligen gett 6-8 poäng till på hemmaplan under våren där facit har varit bedrövlligt. (Johan Stistrup)
— Först och främst har anfallsspelet varit av allra högsta klass. Både Lautaro Martinez och Romelu Lukaku har presterat på topp och de har fått understöd av högsta klass från Christian Eriksen, Nicoló Barella och Achraf Hakimi, framförallt. Men även Ivan Perisic, Matteo Darmian och Marcelo Brozovic.
Den hundraprocentiga inställningen och tron på det dem gör på plan har lett till att Inter har kämpat i 90 minuter plus tillägg i varje match. Det är sannolikt en av de största anledningarna till att ingen har kunnat bräcka Inter.
Antonio Conte satte försvarsspelet efter en skakig start och hela laget försvarar metodiskt och otroligt skickligt samt effektivt överlag. Det gör att det är i stort sett omöjligt att göra många mål på laget. (Konrad Grönlund)
— Pirlo - vi var många som blev exalterade nar Juventus utnamnde Pirlo till tränare i somras, men sa har en säsong in kan man inte annat an konstatera att det var ett snedsteg. Den gamle mittfältsdirigenten har haft kopiöst svårt att etablera ett eget spel för laget och roterat så mycket bland spelarmaterialet att all form av kontinuitet uteblivit. Kanske kan Pirlo fortfarande bli en stor tränare i framtiden, men under denna hans första säsong vid rodret har hans brist på rutin stått Juventus dyrt.
Skadorna - det ar inte helt och hållet Pirlos fel att rotationstakten varit så hög som den varit i startelvan. Skador på nyckelspelare som Dybala, Chiellini och Chiesa tillsammans med covidfall spridda över i stort sett hela truppen har gett Juve stora problem under säsongen. Jag vill verkligen inte skylla årets misslyckanden på skador, men det går inte att komma ifrån att en eller ett par avgörande nederlag hade kunnat undvikas med en formstark Dybala pa plan.
Sommarfönstret 2020 - sent omsider och kraftigt påhejade av coronapandemins ekonomiska skadeverkningar sjösatte Juventus äntligen en mer rigorös föryngringsprocess förra sommaren. Rutinerade pjäser som Higuain, Matuidi och Pjanic lämnade plats for yngre förmagor i stil med Chiesa, Kulusevski och Arthur. Detta ar självklart den enda tånkbara vågen framåt för klubben och jag är övertygad om att alla hade gynnats ifall man satt igång redan sommaren 2019. Likväl tror jag dock att just denna säsong hade kunnat bli mer framgångsrik om ett par av de gamla senatorerna fasats ut lite långsammare. Nu blev det väldigt mycket förandringar i ett slag, alltsammans med en helt nybakad tränare som ansvarig, vilket sällan eller aldrig bäddar för framgång i fotboll.
—Den främsta anledningen till att säsongen blev som den blev skulle jag säga är en misslyckad sommarmercato. De spelare som togs in gjorde inget direkt avtryck på någon, de snarare sabbade för Lazio.
En till faktor är att Lazio saknat bredd i truppen, vilket anmärktes speciellt i höstas då Lazio saknade flera ordinarie spelare på grund av Covid-19.
Som tredje anledning skulle jag vilja påstå att en tom Curva Nord är en anledning också. Det är ju såklart inte bara Lazio som inte har publik på läktarna, men många spelare i Lazio lyfts enormt mycket när de har en fullsatt Curva bakom sig. Jag är övertygad om att Lazio hade kunnat plocka minst fem poäng mer om Curva Nord hade varit fullsatt. (Nicklas Tellini)
— Idag efter en 2a plats tror jag ingen tänker på straffdramat i regnkaoset mot Rio Ave. Någonstans vill jag tro det satte moralen för laget och vi känslan att Milan som lag kunde bygga vidare på det tillsammans när dom stod tillsammans och huttrade och vann efter straffar långt in på kvällen. * Zlatan måste ha en egen punkt, vi har i nästan alla avsnitt berättat hans betydelse i Milan. Även om han har höga statistiska poäng så finns det så mycket han gör för Milan som inte finns svart på vitt i någon statistik. Jag vill tro han höjer alla spelare minst 1% och sammanlagt blir Milan minsta 10% bättre vilket är helt avgörande från topp 4 och inte. * Truppen och vinterfönstret blev avgörande, vet inte förutsättningarna kring transfers där och då. Hade Maldini m.fl en övertro som vintermästare eller valde ägarna att hålla i plånboken med tanke på Milan varit överst i tabellen hela hösten och inte såg något behov av ta in spelare som gjort avgörande skillnad. I våra avsnitt så tyckte vi det var rätt att ta in en ny i varje lagdel även om alla 3 inför var osäkra kort. Sammanfattningsvis så blev Tomori avgörande positiv eftersom han inte bara satte ett rekord i höjdhopp utan även kompletterade speed vi saknade defensivt. (Mikael Kristersson)
— Skador, Gattuso, Osimhen. Alla tre hänger ihop. Det var många frånvarobekymmer i truppen mellan mitten av november fram till inledningen av mars. Det var under den perioden Napoli deltog på tre fronter vilket påverkade resultaten i Serie A. Skador på Osimhen, Mertens, Koulibaly och Lozano. Det kom även Covid hos några av dessa samt hos andra spelare vilket gav stor frånvaro.
Gattuso har inte imponerat under ett och ett halvt års tid i klubben. Söndagens magplask och ickeattityd exemplifierar Gattuso i Napoli. Så har det sett ut under långa perioder. Att vara i så bra form, ha allt i egna händer och då misslyckas på hemmaplan mot Verona - det är typiskt Gattusos Napoli.
Han klev in som en caretaker i november 2019 och gjorde en bra sommar i fjol. Å visst - avslutningen av denna säsong är bra. Men Gattuso är klar med Napoli i mina ögon. Den fina avslutningen och slutplaceringen maskerar att han har fått ut för lite av materialet, hans försiktiga och i mina ögon odefinierbara plan för det egna offensiva spelet har resulterat i för många poängtapp. Finns det eget spel eller är framgången sedan i mars ett resultat av individuella prestationer? Oklart. Jag ser inte att Gattuso är en tränare för ett lag med ambition att nå toppfyra.
Att Osimhen kom tillbaka efter nästan tre månader med axelskada och covid betydde mycket för Napolis offensiv (som innan såg så oklar ut). Han erbjöd laget något nytt, något effektivt, ett hot mot motståndarnas backlinje. Det gav ytor till andra spelare plus att han har gjort många mål sedan mars månad. Han var ingen frälsare, men kunde dock bidra till att lösa vissa offensiva knutar med sin närvaro. En viktig pusselbit i offensiven som förhoppningsvis lyfter ännu högre nästa säsong. (Fredrik Kreüger)
— Anställningarna av Marcello Carli och Fabio Liverani och sedan får man ju dessvärre även nämna Roberto D’Aversa som kanske den tredje anledningen till denna skamfyllda säsong. Det finns en radda lite mindre faktorer som också varit högst bidragande som jag skrivit om tidigare i mer detalj. Men Carli kom in med en agenda som inte passade in överhuvudtaget med var klubben befann sig någonstans eller behövde och får benämnas som den största syndaren. Roberto D’Aversa satsade sedan på fel kort när han kom in som den tilltänkta räddaren i nöden och han visade också att han nog inte var den rätta karaktären att ta in i det prekära läget. (Martin Eliasson)
— Den första orsaken strålar starkt av självklarhet. Skadorna! Romas skadestatistik den här säsongen är nästintill parodisk. Fonseca har aldrig haft tillgång till en ordinarie elva i år och därtill har vi nästintill alltid saknat minst två nyckelspelare. Då är det svårt att spela det spel som krävs för att slå det bästa och då blir man inte bättre än sjua i en ändå hyfsat vass liga. Sen är det ingen ursäkt som tar bort allt uselt pannben men visst ska vi ha med detta i åtanke.
Orsak numero due, mentaliteten i mötena motstorlagen - Visserligen har vi varit skadeskjutna som få men du måste ändå kunna kräva av ett Roma att våga spela ut, att våga ta i för de miljontals romanisti som följt laget från TV-sofforna den här säsongen. Fotbollen kan ge hopp ibland, tyvärr har Roma skänkt alldeles för lite av det den här säsongen.
Tredje orsaken? Lyfter upp kaoset i vintras. Lagkapten Dzeko ville lämna, spelarna gjorde uppror, fansen protesterade, Fonseca skulle få gå på dagen efter derbyt och så vidare, och så vidare. Roma ska vara en klubb där det är lite rörigt ibland, tråkigt vore annars, men veckorna där i januari-februari var till och med för oss romanisti lite för mycket. Jag tror att det orsakade en hel del skada åt lagkemin och därmed syntes även i resultaten. (Erik Winell)
— En besvikelse var Raneris misslyckade matchplaner, speciellt under de två första tredjedelarna av säsongen. Gång efter annan sprack planen i ett tidigt skede vilket gjorde att Ranieri blev tvungen att göra förändringar för att ta sig tillbaka in i matchen. Matchplanerna var oftast väldigt defensiva vilket även gjorde fotbollen mindre attraktiv att titta på. Däremot blev Ranieri mer modig i sitt upplägg ju längre säsongen led, flertalet gånger i slutet av säsongen vågade Sampdoria vara mer framåtlutade genom att sätta press på motståndarna. Det var ett spelsätt som fick effekt och som även gjorde fotbollen rolig att titta på.
Något som även hade kunnat leda Sampdorias säsong i en ännu mer positiv kurva var ifall Sampdorias anfallare hade varit skadefria. Inför säsongen var det tänkt att Gabbiadini och Quagliarella skulle bilda anfallspar men med Gabbiadinis frånvaro och Quagliarellas minskade speltid blev Sampdorias anfall försvagat. Keita Balde gjorde ingen vidare imponerande säsong och varken La Gumina eller Torregrossa höll måttet.
Sampdorias mittfält var däremot väldigt framgångsrikt och värvningarna av Damsgaard och Candreva var väldigt lyckade. Dansken är ett framtidsnamn som imponerade redan i den första säsongen i klubben. Redan nu är yttermittfältaren ett eftertraktat namn i Europa och Sampdoria kommer att kunna tjäna bra på sin oslipade diamant. Candreva kom in på lån från Inter och hade det lite svårt till en början då han bland annat rök ihop med Ranieri. Därefter har han dock varit en av de mest lysande stjärnorna i Samp. Veteranen gjorde fem mål och åtta assist under sin låneperiod. Förhoppningsvis kan Sampdoria knyta till sig säsongens nyckelspelare till nästa år.
.(Gustav Jogerot)
— 1. Rodrigo.
2. De.
3. Paul.
Den argentinske stjärnans betydelse för Udinese kan inte överdrivas. Han är navet i anfallsspelet, bollvinnaren bakåt, pådrivaren i omklädningsrummet och den som ger stjärnglans vid sidan av. Han har förmodligen varit den spelare som betytt mest för sitt lag i hela Serie A. Kanske i Fotbollseuropa. Det har varit en ynnest att se honom i svartvitt i år. (Jesper Klingnell)
* * *
Ditt starkaste minne under säsongen av ditt lag?
— Har blandande känslor kring den här spelaren just för att han är så ojämn i sin prestationer men Josip Ilicic uppvisning på San Siro mot Milan var något alldeles extra måste jag säga. Både att se slovenen och Atalanta vara så överlägsna mot Milan som just då var favorit till att vinna hela Serie A, det var en fin stund denna säsong för mig personligen. (Arvid Franzén)
— Matchen hemma mot Sassuolo i den fjärde omgången blev ganska typisk för Bolognas säsong (även om vi inte anade det då). Trots fint spel och ledning med både 1-0 och 3-1 slutade matchen med en mindre kollaps och förlust 3-4. Den ojämnheten är kanske det mest kännetecknande för Bologna säsong. (Mikael Mansjö)
— Hemmaförlustem med 0-1 mot Benevento knäckte mig. Jag gjorde officiellt slut med Fiorentina (och jag har en son som heter Batistuta…). Roligast var nästan Vlahovics första hattrick borta mot Benevento. 2-0 mot Lazio här på slutet var också en skön seger.(Alexander Johansson)
— Fotbollsmässigt blir nog ändå inledningen och slutet av säsongen. Skrivbordssegern hemma mot Roma med 3-0 och den fina avslutningen med 1-1 mot Napoli som stred om Champions League.
I slutet blev de dock trista saker med Juric som klagade på ledningen och en president som har anklagats för pengatvätt. Känslan av att de här två säsongerna var en peak vi inte kommer få sig igen på ett tag. (Johan Stistrup)
— Det är nog ändå glädjen efter överkörningen av Juventus hemma i januari. På denna länk kan man se förloppet från matchen. En känslourladdning på alla sätt. (Konrad Grönlund)
— All besvikelse till trots så kommer ett par riktiga godbitar till minnen till mig när jag börjar fundera. Att få se Buffon lyfta en sista pokal för Juventus i cupfinalen häromdagen var ett fint ögonblick, till exempel. Men mitt personliga favoritminne är ändå 3-1-vinsten borta mot Milan. Den kom i en period då Juventus spelade bra och säsongen tedde sig allt mer hoppfull. Dessutom var Dybala och Chiesa, två spelare jag har ett väldigt gott öga till, stora segerorganisatörer. Speciellt 0-1-målet tål verkligen att ses ett par gånger. (Juve-redaktionen)
— Det starkaste minnet under säsongen som gått är vinsten mot Roma med 3-0 i höstas, samt vinsten med 3-1 mot Borussia Dortmund. Just den matchen var kanske Lazios bästa genomförda match denna säsongen. (Nicklas Tellini)
— Straffläggningen i Portugal är svårt att inte titta tillbaka på som avgörande men en dag som denna är det tankar när vi säkrar CL spel och vinner borta mot ett urstarkt Atalanta. Hade Milan missat CL platsen skulle jag klandrat klubben för att lägga energi på EL spel som inte alls var prioriterat med tanke på att vi inte hade bredd att matcha för ligaspel, EL och inhemska cupen. Det slet hårt och vi tappade mycket där. Speziamatchen borta är säsongens stora blunder negativt och spelet har inte varit bra sen dess bortsett från Maj månad där vi är ligans bästa lag igen. Just den matchen visar det avgörande inom sport, har du inte rätt inställning och ta alla matcher på 110% allvar kommer du få sota för det. Underskattning är det värsta jag vet. (Mikael Kristersson)
— Det är allt runt om Napoli som stad och klubb efter Maradonas bortgång. Det var mycket som pumpades ut, det var ett par matcher precis i samband med detta i EL och Roma i ligan som var speciella. Överlag var det ett par veckor med många starka känslor. (Fredrik Kreüger)
— Det som spontant dyker upp är när Maxime Busi sätter ett onödigt krokben för Gian Marco Ferrari på tilläggstid samt Simone Iacoponis självmål mot Fiorentina, även detta på tilläggstid. Bägge misstagen ledde till att 6 poäng blev till 2 poäng och det känns som de två individuella momenten som bäst symboliserar den här säsongen. Busis hjärnsläpp och här är videon med Iacoponis olycka
— Vill ta chansen och lyfta ett par. Darboes dominans i EL-returen mot Manchester United. Ajax-målvaktens tavla i EL-semin. Mancinis tunnel på Ronaldo i vintermötet mot Juventus (personlig favorit men inte hittat något klipp på denna manöver). Milaneses första Roma-mål. (Erik Winell)
Det negativa överväger dock den här säsongen och det kanske mest säsongsdefinierande var skadeparodin i semin mot Manchester United. Tre skador inom loppet av en dryg halvtimma fick liksom symbolisera den här Roma-säsongen.
— Mitt starkaste minne från denna säsongen var hemmamatchen mot Inter som Sampdoria lyckades vinna med 2-1. Varför jag just fastnade vid denna match var dels att Samp lyckades slå säsongens mästare men det som var den sanna anledningen var Damsgaards otroligt fina prestation som låg bakom Sampdorias 2-0 mål. Dansken transporterade bollen genom mittfältet utan något understöd från sina lagkamrater. Sedan marocko-fintade han sig förbi Bastoni för att sedan servera Keita Balde i straffområdet. Detta var den finaste och skickligaste aktionen som någon Sampdoria-spelare presterade under säsongen.
(Gustav Jogerot)
— En händelse som etsat sig fast i minnet är Nestorovskis mål borta mot Torino. Udinese hade gjort en stark insats där man tagit ledningen med 2-0. Men inom loppet av ett par minuter hade detta fallerat då man tappat till 2-2. Med tanke på matchens betydelse var det ett tungt tapp och de flesta som såg matchen trodde nog att Udineses genomklappning skulle bli fullständig.
Men så slog Nordmakedoniern Nestorovski till med ett mål som vände förtvivlan till hopp. Udinese var tillbaka i ledning och höll den matchen ut. Eftersom målet dessutom borgade för Udineses tredje raka seger var det ett mål som på allvar tände hoppet om ett säkert, förnyat kontrakt. (Jesper Klingnell)
* * *
